Håller med artikelförfattaren i stort, men att vårt samhälle annat än i ord skulle vara emot droger känns inte riktigt rätt - snarare som ett tomt mantra vars beskrivning av verkligheten kan liknas vid en som söndagsskolelärarna försöker tuta i sina elever. Det drogas mer än någonsin - folk trycker i sej godis, röker, använder alkohol och andra stimulansia av typ sport- och energi-drycker - allt i akt och mening att med kemiska substanser förändra verklighetsupplevelsen eller prestationen. Det är något av kryptona stålmanstänkandet över det hela - Bamsegenerationens dunderhonung har ersatts med tjurkiss. Inom medicin och psykvård har den mänskliga kontakten ersatts med piller sedan länge och vem trodde att barnen skulle förskonas från pillren för att i stället få de mänskligt närvarande kontakterna dom med sina skriande reaktioner på en tokig vuxenvärld ber om?

Den här medicineringen behövs, och det märks i samhället också. På 70-talet fanns det fullständigt sjövilda ungdomar som misshandlade punkare till höger och vänster, Läs bara böckerna om punkens historia i Stockholm, Boken om bandet Noice och sedan Bosse Löthens bok Jag Älskar den pojken. Allt det här hämningslösa våldet har försvunnit, ungar med Damp och som tar sin medicin funkar utmärkt i samhället, det som händer är att dom blir normaliserade, dom har total hyperaktivitet om dom inte tar medicinerna. För dom är det inte droger utan livsviktiga medel som gör att dom klarar sig undan kriminalitet och våldsamt beteende. Idag vet man att våra fängelser är överfyllda med bokstavskombinationer sedan generationer tillbaka, majoriteten hade inte behövt hamna där från början om samhället fattat vad problemet var. Sedan när det gäller ungdomar som sitter på slutna avdelningar, dessa måste drogas ner för att inte bli allmänfarliga mot sig själva, jag har snackat med människor som jobbar på sådana ställen en psykotisk 14 åring är värre än en psykotisk 40 åring, de yngre är betydligt svårbehandlade och ett visst övervåld är berättigat eftersom de blir starka som fan och kan bli betydligt farliga mot sin omgivning om de kommer ut.

Kjell: vill informera dig om att patienten har även m a k t idag. Många föräldrar söker själv och betalar bra för ADHD-diagnos på sina barn och en del vuxna har inte emot den diagnosen... Nu har det även blivit trend att få "manisk" diagnos... När jag rotade i begreppet ADHD fick jag oväntade uppgifter, som för mig personligen blev lite av en chock. Instämmer absolut i artikelns sista stycke.

I min kommentar nämnde jag socker som en av de moderna drogerna som ingen tänker på, men sockerspidade ungar tror jag är en del av de som får någon typ av bokstavsdiagnos - sätt ut sockret i tid så blir dom mer sej själva. Orsaken till att bokstavsdiagnoserna blivit så populära bland både psykologer, föräldrar och barn är att den diagnosen ger rätt till särskilt stöd i bland annat skolan. Dessutom visar det sej att folk med den diagnosen klarar sej förvånansvärt bra ute i samhället och är även omtyckta på sina arbetsplatser - om dom råkar få något jobb.

Till micke A: Dagens droganvändning av skolbarn och ungdomar är långt mycket allvarligare än ditt -70 tal? I dag har vi skolskjutningar som ju är starkt relaterade till de psykiatriska drogerna! Självmorden bland barn och unga ökar i Sverige och de är alla fröknippade med den inhumana psykvården där det personliga bemötandet är ersatt av en psykiatrisk drog? Är det inte dags att sätta ner foten och börja säga ifrån, bort med den långa behandlingen med droger och inför uppföljning med psykologer och terapeuter - alltså mer mänsklig omvårdnad och mindre kemisk.

Klart det är enklare med kemikalier...och billigare...det finns en enkel lösning...se till att barnen får tid av vuxna som älskar dom...Staten älskar inte dina barn...ej heller landstinget eller kommunen,dagis,nattis,skola,föreningar, de ÄLSKAR inte ditt barn...Föräldrar prioriterar det materiella och det heliga arbetet i en sjuk utsträckning...missbrukade människor...blir missbrukare. Frågan i sig är inte så krånglig...men att få vuxenvärlden att bromsa upp och se barnen...det är krångligt.

#10 Helt klart behöver vi en bredare barnsyn. En förståelse för v a r f ö r och h u r barn och unga agerar, vilka svar som ges vid missförhållanden... Växande barn och unga lever ju direkt i nuet och kan i n t e vara i framtiden! Jag har även upptäckt att toleransen är låg vid just sådana situationer. De vuxna vill då hellre söka direkt offentlig (privat) hjälp för att undkomma eget ansvar men även av bekvämlighet? Det blir "lättare" att lägga bördan på barnen som "problem"... /// Om man studerar ADHD-symptomen kan man lugnt säga att a l l a barn har ADHD vid många tillfällen i sina liv. Men av någon anledning finns ingen debatt till orsakerna, utan man lyfter fram ett luddigt "ärftligt beteende", vilket jag menar är felaktigt i sig självt ur ett genetiskt perspektiv då man inte ä r v e r direkta beteenden utan dessa är summan av flera faktorer! Det är alltså ett mycket allvarligt samhällsproblem, och kostsamt, att ett ADHD-syndrom har fått så stort utrymme - på lösa vetenskapliga grunder.

Oj då Inger #14 Du hänger visst i inte riktigt med i resonemangen - "psykofarmakaresistensen" syftade på överförskrivningen av nämnda läkemedel som i paritet med användningen av antibiotika mycket väl kan ge andra effekter än de avsedda. Att viss användning av läkemedel är ofrånkomlig tvivlar jag inte på, inte heller tror jag tekniken att använda doseringsinplantat för att säkerställa en konstant och avpassad mängd av den sjukes felande substanser. Att som du nämner i #13 - vuxna vill söka psykiatrisk och medicinsk hjälp för sina barn och unga för att undkomma eget ansvar, ja,,, de samhälleliga institutionerna medverkar till detta. Skolan vill ha psykologhjälp för de barn som faller bredvid huvudparten av eleverna. Redan på barnavårdscentralen lär man föräldrarna att samhället övertar ansvaret - det börjar med pku-prov och vaccinationer, och fortsätter med test under uppväxttiden med jämna intervaller som i de allra flesta fall pekar på att barnet ligger inom normalkurvorna. Detta fortsätter i skolan på kunskaps och betygsnivåerna OM inte eleven kuggas ut pga oroliga hemförhållanden - dålig kamrat/lärarsituation osv.(alla mänskliga konstellationer är inte bra) och att det är den svagaste som får bära hundhuvudet är ett kardinaldrag i det mänskliga beteendet. Alltså i stället för att söka förändra och omskapa familjesituationen eller situationen i kamratgruppen eller lärarmaterialet så är det den som visar symptomet på att något är galet som ska behandlas. Det är dessvärre ingenting nytt - samma sak vad gäller hundar där oförstående hussar och mattar kommer till dressören med sin kelgris som i dennes händer på två röda fattar galloppen utan problem och beter sej som en mönsterelev. Husse och matte går nöjda hem bara för att konstatera att hunden beter sej lika illa i alla fall trots den svindyra konsultationen. Fattas bara att några ljushuvuden kommer på att man kan erbjuda misslyckade hundägare att kosta på ett litet inplantat som gör hunden foglig, snäll och problemfri. I filmen "Family life" som kom redan i början på sjuttiotalet pekade man på den dysfunktionella familjens betydelse för risken att de unga växande familjemedlemmarna skulle utveckla psykiska störningar. "Hela familjen" var ett motto som Gustav Jonsson på Skå tog fasta på då han behandlade alla som ingick i problematiken - vilket inte var ovanligt klarsynt utan ovanligt logiskt.

# zyxvuts . Det jag skrev var ägnat de diagnoser som kom med DAMP,ADHD, m.m. d.v.s. s.k. överaktiva,störiga barn som inte passade stressade lärare och stressade vuxna. Dessa "sjuka barn" ökar. Autism och epilepsi skall självklart medicineras om det påtagligt förbättrar för barnet..och eftersom du är förälder och älskar barnet, så utgår jag från att du inte bara ser till att barnet blir mindre "störigt" för dig.Men då krävs att nån älskar barnet, på ett kommunalt eller landstingsdrivet hem eller boende kan du nästan vara säker på att personalen ser till sin arbetssituation före barnets bästa. Skrämmande för dig som förälder, ja , men tyvärr är det så. Har egen erfarenhet av nära, som jobbar och lever med barn på boende.

zyxvuts #16 Ska vi tro våra erfarenheter så dräller det av bokstavskombinationer ute i samhället - vem är egentligen "normal" - inte är det heller många som verkligen håller sej mellan utvecklingskurvorna utan personliga egenheter som måste ses med visst överseende. Du kan se det även högre upp i åren där tämligen många drabbas av märkliga ryck som försätter den förvärvade vuxenhetens normala mönster helt ur spel. Din beskrivning av dina erfarenheter visar att viss medicinering kan hjälpa vilket nog ingen vill missunna din pojke. Min personliga erfarenhet är att problematiken accentueras då barn med liknande egenskaper som din son kommer i puberteten - det kan gå bra, men ibland uppstår även en del missförstånd som kan ställa till ett och annat bakslag trots medicinering. Egentligen är vi inne och tassar på ett farligt komplicerat område då vi i det närmaste kan medicinera bort symptom, men där den genetiska koden ärvs och kan förstärkas beroende på kombinationen i nästa led. Tänker på blödarsjukepreparaten som under en tid på nittonhundratalet var en av de mest sålda läkemedlen. Det hindrade blödningarna hos de blödarsjuka men förändrade inte anlagen vilket innebär att fler har blödarsjuka i dag. Som jag ser det så försätts det naturliga urvalets gallrande funktion helt ur spel just genom att symptomen görs osynliga. Jag kan se två alternativa scenarion 1. En naturlig gallring kommer att ske vid en samhällelig kollaps. 2. Gentekniken kommer att kunna plocka om i arvsanlagen och ersätta icke ändamålsenliga/skadade gener med funktionella.

Risperdal är ett antipsykotiskt läkemedel som används för att behandla psykotiska tillstånd av typ schizofreni, men även andra symptom. Med Zyprexa behandlas inbillningsseende, misstänksamhet, världsfrånvändhet. Även maniska tillstånd - över och hyperaktivitet, samt sömnrubbningar. Medlet förväntas även stabilisera stämningsläget och ballansera humörsvängningar. ADHD och DAMP är inte alltid den enda diagnosen.

#22 Nej jag tolkar det skrivna som du gör. Men ADHD som fenomen ser lite olika ut från individ till individ precis som de behandlande läkarna vilket gör att dessa söker sej fram på lite olika sätt till de preparat som bäst skulle kunna hjälpa den specifike patienten - vilket i sin tur gör att inte bara dessa nämnda läkemedel används - särskilt om patienten har andra psykiska störningar i kombination. Försöken med centralstimulerande medel på just ADHD föll bra ut och har på senare tid blivit allt vanligare, men inte heller det passar alla med den diagnosen. Då det gäller beteendeproblem hos människa anser jag att man ska vara väldigt försiktig med standardlösningar av kemisk art, men inte heller förkasta den möjligheten där sådant kan hjälpa. Den helhetssyn på människan jag talade om förut inbegriper alla aspekter av individens liv - kosthållning och val av födoämnen, familjens påverkan/förväntan/skuldbeläggning och övriga reaktioner på individen/patientens sjukdom - samma sak med skolan och övriga kamrater - ADHD diagnosen ökar vilket troligen inte bara beror på att fenomenen fått ett namn och en mer spridd kännedom bland behandlande läkare - det har tillkommit en hel del andra faktorer i människans liv som kan bidra till fenomenenen - möjligen även till att ärftliga så kallade defekter i det nu rådande samhällsklimatet på ett tidigare okänt sätt får en mer märkbar dysfunktionalitet och/eller provoceras fram mer frekvent nu än tidigare.

Karin: Man har tagit bort "DAMP" och ersatt det med syndromet "ADHD"... Det blev i a f inte mer vetenskapligt grundat för det... /// Har stött på komplett dysfunktionella mödrar som så enkelt skyller på det "gentiska arvet" från fadern förstås (!) när det gäller sina s k diagnosisterade "ADHD"-söner, som givetvis ska stå vid sidan om och höra på anklagelserna! Värt att tillägga är fadern INTE med i bilden ens vid fostran, utan är de s k "frånvarande" fädrarna i de fall jag åberopar. Hur många gånger dessa s k mödrar än anmäls till Socialen spelar alltså ingen roll. Socialen verkar inte fatta vad det handlar om, utan tror även på det där "genetiska arvet"... Till slut vände jag mig till kommunjuristen och anmälde socialchefen i 1 fall.

#26 Tja, speciellt rädd är jag inte, ty jag har sett för mycket. Önskar ibland att jag saknade både öron och ögon... /// När det gäller övergrepp på barn bevivlar jag att det i grunden ÄR en könsfråga, utan snarare en individfråga. Men sociala "könsmönster" kan däremot påverka. T ex om man "gifter" sig med sitt barn ist för sin maka/make kontra styvpappa/styvmamma. Något som alltså fortfarande inte diskuteras öppet. /// Apropå diagnosen schizofreni, som du tog upp i tråden ovan, tycker jag det är en lättnad för många föräldrar att man nu, på ett vetenskapligt plan, kan avfärda 70-talets "sociala dom", som orsak! Man i s ä r s k i l j d e föräldrar och barn då man hävdade att föräldrarna (speciellt mamman) var orsaken till att sjukdomen bröt ut. Riktigt sjuk dom alltså! (Givevis kan dysfunktionella föräldrar påverka sjukdomens utveckling, men föräldrarnas fostran är inte den direkta orsaken.)/// Har träffat många föräldrar inom IFS, har besökt ställen, framför allt i Göteborg, där dessa startat ett engagemang för vägen tillbaka för sina ungar, vilket jag har haft mycket stor respekt för.

Det handlar nog oxå om att föräldrar o lärare har för lite ork o för lite tid med ett "besvärligt" barn.Klasserna är stora o föräldrarna kämpar på med försörjningen.Sedan är det lätt att skuldbelägga sig själv som förälder om man har ett lite avvikande barn.Vad har jag gjort för fel?