fr Glaspärlespelet för alla och envar
Vad Hesse beskriver som 'glaspärlespelet för alla och envar' kallas feulletonismen. En slags dussinhet, eskapism och mindre medvetandegörande diverterande sysslor. Men i princip alla samhällsklasser kan och de fakto utövar olika glaspärlespel dagligen; på sin arbetsplats, TV, korsord, datorspel, soduku, resor, utbildning, sport, musik, meditation, internet, böcker etc. Det finns ingen medfödd skillnad mellan en forskarelit eller musikgeni och en 'normal' människa, förutom att det av några få finns en självutnämnd skillnad i den diplomerande intelligentsians värld
[länk] .
Feulliet, den tabloida mentaliteten, får dock individen att fokusera på 'givna uppgifter', som väldigt ofta redan har en lösning eller i bästa fall 'förutbestämt mål'. Man måste fråga sig – Var ligger den äkta kreativiteten i att lösa problem som redan har lösningar? Varför inte finna nya problem, nya livspussel, våga såga av den gren vi sitter på, vara innovativ. För vem är du kreativ och varför?
[länk] Einstein sa;”Vi kan inte lösa problem med samma typ av tänk som skapade dem”
En glaspärlespelare kan förvisso lösa korsord, men hon skapar hellre nya, dessutom ej enkom i två dimensioner utan tre eller fler. Syftet med spelandet är att inte spela någon annans givna regler eller med förutbestämda mål. Eller möjligen –Syftet är att inte ha syften
[länk] .
Vad vi kanske kan säga urskiljer en så kallad elit, är att han eller hon tar sig mycket mer tid att kontemplera alla ovan nämda livsaspekter och skapar en syntes i en övergripande konstnärlig, musikalisk och filosofisk sublimitet. Kanske är indikatorn tid, eller avstånd? Något vi inbillat har för lite av och måste jaga efter.