Libyerna offrade 1/4 del av sin befolkning för att bli kvitt italienarna. Afrikas största koncentrationsläger fanns i Libyen under italienskt styre och över 250 000 lär ha dykt under där. Motståndshjälten hette Omar Mokhtar. Han hängdes av italienarna, 80 år gammal. De som tror att libyerna vill bli kvitt qaddafi för att sälja sig till NATO och väst har fel. Försöker någon ta över Libyen så räkna med motstånd, till sista man.
All "politisk" kultur i vår värld bygger på dubbla måttstockar, därför att all politisk kultur frambringar eliter, och eliter håller sig vid makten via dubbla måttstockar. Därför har jag förespråkat en revolution mot den gängse politiken, ett slags "poetiserande" av politiken som fråntar den sin elitalstrande funktion, och låter folk verkligen styra sina liv, (under viss statlig hjälp förstås). Detta i sig låg i botten för Qaddafis idé om "folkliga kommittéer". Problemet är att det blev bara kosmetika i Libyen. Kommittéerna blev en fars, därför att alla visste att ingen kunde gå mot "ledaren" som spenderade landets pengar på utlandet och gav sig själv och sin familj carte blanche. Det lär dröja innan den "poetiska politiken" kan bli verklighet, men de arabiska folkens resning är nog ett tecken för den som har ögon att se med.
Med "poetisk" menar jag förstås inte här diktalstrande, skriftligt eller muntligt, utan ett "kärleksfullt" närmande till livet som vägrar hierarkiska strukturer när dessa inte bygger på visdom eller kunskap. Och som kriminaliserar alla sorters dubbla måttstockar i våra liv.
Araberna har en poetisk ådra som väst inte riktigt förstår sig på. Nu har de fått nog av despoter, både utländska och inhemska. Betr. Qaddafi, har han alltid uttryckt sig nedlåtande om sitt eget folk. "Jag är en ledare utan folk", har han sagt många gånger. Och oavsett vilka förmåner vissa kunde få, så handlar de arabiska revolutionerna mindre om ekonomi och mer om frihet och värdighet. Qaddafi har en hel del libyskt och arabiskt blod på händerna. Här har vi att göra med en despot som suttit i 42 år och planerade att överföra makten till sin avkomma. Mubarak försökte samma sak och det var en av anledningarna till hans fall. Sådana feodala mönster är oacceptabla i dagens värld. Låt dessa ledares fall bli en läxa för kommande generationer. Araberna är inget gods som familjer kan ärva. De har kämpat i hundra år mot kolonialmakterna för att skapa moderna nationer, inte styras av "ofelbara" gubbar som ser länderna och folken som sin egendom.
Betr. min artikel så utgår jag från en historisk nödvändighet. De arabiska folkens enhet bygger på gemensamma drag som språk, historia, kultur. En arab kan läsa tidningen eller lyssna på nyheter från Marocko till Irak utan minsta problem. Europa med sina 100 språk och etnier lyckats skapa en union, men inte araberna, som även om vissa grupper tillhör olika etnier eller religioner alla har språket gemensamt. Därför föredrar jag egentligen att tala om "arabisktalande" än "araber", ett ord som är ganska missvisande. Etniska araber finns eg, bara på arabiska halvön.