Bild. Dump från VG – vg.no
Sverige är i chock. Tragedin i Trollhättan fortsätter att dominera nyhetsrapporteringen. Det första vansinnesdådet på en svensk skola med dödsoffer som följd är händelsen som folk pratar om, som folk skriver om, som folk funderar kring. Två oskyldiga offer – en elev och en elevassistent. Ett allt annat än oskyldigt offer i gärningsmannen, en ung man vars liv nu vänds ut och in av allt och alla för att försöka förstå varför. Varför? Rasism. Intolerans. Redan nu kan man skönja konturerna av ett vansinnesdåd där “vi och dom”, eller rättare sagt “vi mot dom” var huvudmotivet. Frågorna är många, vissa har fått sina svar – andra inte. Ytterligare en av illusionerna om Sverige – som det där trygga, skyddade landet där sådant här inte händer – är borta.
En annan fråga som snurrar på nätet är varför Stefan Löfven gör skillnad på folk och folk. Det behövs bara lite googlande för att se att landets statsminister är närvarande och medkännande när det passar honom, och helt frånvarande när det inte känns som rätt läge att kliva fram i rampljuset för att fördöma det oprovocerade, rasistiska våldet på ett IKEA-varuhus. Skillnaderna mellan hur Löfven hanterade Västerås och hur han hanterar Trollhättan är tyvärr lika fruktansvärt uppenbara som de båda dåden var fruktansvärda. Visst kan man tycka att ett illdåd på en skola alltid kommer att vara värre än vilket annat meningslöst våldsdåd som helst. Men med sitt icke-hanterande av Västerås och sitt hanterande av Trollhättan har Löfven satt bilden av han som bryr sig, men bryr sig selektivt. Löfvens agerande i spåren av dessa två tragedier ger de som vill skapa mer av vi och dom massor med vatten på sina kvarnar…
Googlar du på Löfven tillsammans med IKEA och Västerås hittar du bara några nyhetsartiklar från SD-färgade nyhetssidor som redan då var kritiska till varför Löfven aldrig dök upp på IKEA. Lite längre ner i sökningen kommer till och med en insinuant postning från den här bloggen. Vi var redan då en hel del människor som inte kunde förstå regeringens reaktion, Löfvens likgiltighet där han till och med var i Västerås för att hålla tal för SSU samma dag men inte kände för att ta sig ut till Erikslund och markera mot det meningslösa våldet. Efter några dagar skickade man dit Micke Damberg för att visa att regeringen minsann brydde sig om personalen på IKEA.
Googlar du på Löfven tillsammans med Kronan och Trollhättan hittar du ett överflöd av nyhetsartiklar från när och fjärran, från alla nyhetssidor av rang inom landets gränser och en del från utlandet. Löfven fördömer dådet. Löfven berömmer skolan och polisen. Löfven är berörd. Löfven bryr sig. Löfven beter sig precis som landets statsminister skall bete sig när det brutala våldet tränger sig på, när oskyldiga medmänniskor förlorar sina liv i ett attentat med rasistiska förtecken. Där likgiltigheten var Löfvens signum i Västerås var det allt annat än likgiltigt i Trollhättan.
Med detta beteende har statsminister Löfven förstärkt känslan av vi mot dom och dom mot oss, känslor som bubblar och där Löfvens beteendemönster är förödande för de som brinner för ett Sverige tillsammans. Allt hade varit så enkelt, om bara Löfven hade orkat ta sig några kilometer från sitt käbblande inför SSU till IKEA i Västerås den där hemska dagen i mitten av augusti. Allt kunde ha varit så mycket mer rätt, och ingen hade kunnat ifrågasätta varför statsministern agerar olika i situationer som påminner en hel del med varandra.
Media gör även de sitt bästa för att förstärka känslan av att visst våld är viktigare att fördöma än annat våld. I spåren av Trollhättan hängs gärningsmannens identitet ut bara timmar efter dådet, man skriver inkännande om offren och man ältar motivbilden tillsammans med gärningsmannens musiksmak och Facebook-preferenser. Man tävlar om att publicera gärningsmannens profilbild från Facebook flest gånger på sina sidor. Man skriver inte ett ord om hur den avlidne gärningsmannens familj har reagerat, på de eventuella hotbilder som kan komma i spåren av vansinnesdådet. Man har till och med lyckats få in en deltagare från Paradise Hotel som får berätta om sin sorg. Fokus dagen efter är sorg, och det med rätta.
I spåren av Västerås var det annorlunda. Gärningsmannen hängdes inte ut, och har inte gjort det drygt två och en halv månad efter vansinnesdådet. Man skrev inga spaltmil om offren och man har inte ältat motivbilden kring varför en oskyldig mamma med sin oskyldiga son från Skellefteå fick sätta livet till bara för att de råkade se svenska ut. Skrev man något så skrev man om hotbilden mot den flyktingförläggning utanför Arboga där gärningsmannen huserade. Där och då fanns det inte ett reportage där grannar eller vänner fick uttala sig om dådet, om offren. Fokus var inte sorg.
Det här inlägget handlar inte om att ställa ett våldsdåd mot ett annat, utan om att försöka belysa det obestridliga faktum att om Löfven menar allvar av Sverige tillsammans borde ha gjort annorlunda – inte igår, men den 10 augusti. Löfvens reaktion och beteende förstärker tillsammans med svensk medias sätt att arbeta känslan av “vi och dom”. Det handlar inte om att ta politiska poänger på två våldsdåd, utan att påvisa hur ett agerande och ett icke-agerande förstärker “vi och dom” och gör att ingen med rationell tankeförmåga tar ett event som Sverige Tillsammans på allvar.
Så länge Löfven inte klarar av att reagera på en typ av rasistiskt våld för att sedan reagera kraftfullt mot en annan typ av rasistiskt våld kommer statsministern att ge de som vill piska upp mer av “vi och dom” helt rätt. Om Löfven är begåvad nog att förstå detta, och varför, låter jag vara osagt. Det som blev rätt igår kan ju bara användas för att visa det som blev fel i augusti. Vi och dom har aldrig varit tydligare…
Källa: https://www.6mannen.se/vi-och-dom/