Efter toppmötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Helsingfors den 16 juli sade båda presidenterna att mötet varit en succé och lovade en nystart på de amerikansk-ryska relationerna.
– Det kalla kriget tillhör det förflutna, sade Putin och listade världsproblem vars lösning skulle gynnas av ett återupptaget samarbete.

– Våra relationer var aldrig sämre än nu – tills allt förändrades för fyra timmar sedan, sade Trump som också något oväntat menade att mötet varit ”ännu bättre” än hans dito med Nato-allierade tidigare under hans resa till Europa.

Mörka mediemoln över mötet

Anklagelserna om rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 och västmedias hets mot Ryssland och Trump hängde dock tungt över det historiska mötet. Trump sade att han hade tagit upp frågan och att de båda presidenterna diskuterat ämnet långtgående.

– Jag kommer inte att fatta utrikespolitiska beslut för att blidka kritiker, insisterade Trump och upprepade återigen att inget hade bevisats. Också Putin förkastade anklagelserna som så många gånger tidigare.

– Den ryska staten har aldrig stört och skulle aldrig störa val i USA, betonade Putin, som liksom Trump påpekade att ”det finns inga bevis mot oss [Ryssland]”. Den ryske presidenten erbjöd sig även att instruera ryska underrät­telsetjänstemän att samarbeta med amerikanska utredare.

Efter mötet hittade Trumps kritiker nya infallsvinklar för att framföra gamla som nya anklagelser. Understödda av en oför­sonlig västmedia i allmänhet och amerikansk dito i synnerhet fortsatte en sedan länge pågående och kraftigt politiserad kampanj mot Donald Trump, där till och med själva toppmötet beskrevs som ”förräderi” från Trumps sida.

Vad som sagts och uppnåtts i viktiga frågor på mötet – om något – framgick inte riktigt och för allmänheten i väst var det ännu svårare att finna svaren, som drunknade i västmedias konspirationsneurotiska rapportering om allt annat än sakfrågorna. Media utanför västvärlden har dock i­stället valt att fokusera på mötets innehåll och efterverkningar. Däribland israelisk sådan som av naturliga skäl ser på mötet utifrån eget perspektiv och då med stor fokus på utvecklingen i Syrien.

Iran spökar igen

Israelisk media rapporterade bland annat att trots de positiva tongångarna ”verkade det enda man tycks ha kommit överens om vara att hålla Israel säkert”. Trots jämförelsevis stor fokus på den judiska statens säkerhet var de inte nöjda. Skälet var att Israel inte hade fått igenom sina krav.

Något Tel Aviv jobbat hårt på och då inte minst genom premiärminister Benjamin Netanyahus många besök i Moskva, som Nya Tider rapporterat om flera gånger tidigare. Kraven har främst handlat om att stoppa syriska offensiver mot rebeller och terrorister i sydvästra Syrien, nära de av Israel ockuperade Golanhöjderna, samt den största stötestenen gällande Irans direkta och indirekta militära närvaro i Syrien i allmänhet och sydvästra Syrien i synnerhet.

Det är i detta ljus flera av uttalandena efter toppmötet ska ses. Trump sade till exempel att ”Vi talar båda med Benjamin Netanyahu, jobbar med honom gällande Syrien och är överens om vikten av Israels säkerhet”. Putin å sin sida menade att israelisk säkerhet är betjänad av det israelisk-syriska eldupphöravtalet från 1974, som den ryske presidenten kunde tänka sig att se utvidgat att gälla även den syrisk-jordanska gränsen.

– Vi kommer inte att låta Iran dra nytta av vår framgångsrika kampanj mot IS [Islamiska staten], sade Trump. Han uppmanade till ”påtryckningar mot Iran” för att shianationen skulle ge upp sina nukleära ambitioner och stoppa sin ”våldskampanj i Mellanöstern”, som den amerikanske presidenten uttryckte det.

Trumps uttalande var inte bara ett eko av ofta upprepade israeliska krav, utan också i linje med det nya hemliga ”Projekt Iran” som Nya Tider i detta nummer är först i Sverige med att avslöja.

Seger i sydväst

Enligt israelisk media har Netanyahu-administrationen nu accepterat en syrisk närvaro vid de facto-gränsen mellan Syrien och Israel i Golanhöjderna. Syriska armén (SAA) tillåts därmed att bemanna den enda gränsövergången, som är belägen mel­lan staden Quneitra på den sy­riska sidan och den lilla kibbutz-orten Ein Zivan på den israeliska.

Våra syriska källor förklarar att det inte är en slump att de väststödda FSA-rebellerna nu kapitulerade i staden al-Harra och att al-Qaida retirerade från de överblickande massiva höjderna med samma namn, det i särklass strategiskt viktigaste i området. Med berget under SAA:s kontroll är kvarvarande rebeller och terrorister i närområdet chanslösa.

SYRISK REGERINGSSOLDAT håller ett vakande öga på en nyligen erövrad gata i staden al-Harra, där väststödda FSA-rebeller kapitulerade den 15 juli. Det ligger vid foten av det strategiskt mycket viktiga berget (infälld bild) med samma namn som reser sig tusen meter över omgivande flacka landskap. Där höll al-Qaida ut inledningsvis och utsattes då för intensiv artilleribeskjutning och flygbombningar innan de plötsligt gav upp efter fyra timmars strid den 16 juli, samma dag som toppmötet. Anfallet leddes av SAA:s beryktade elitförband Tigerstyrkan. Stillbilder: ANNA News

Det innebär också att Syrien kommer att kunna återinstallera de radarstationer som rebellerna förstörde i början på kriget. Det kommer att ge Syrien möjlighet att se djupt in i Israel utan rysk hjälp, och därmed ge betydligt bättre förvarning inför eventuella israeliska flygangrepp.

I dag sker de för syrierna inte sällan över­raskande flygangreppen ofta från li­banesiskt eller jordanskt luftrum. Att SAA nu återtar strategisk ter­räng tämligen nära den israeliska gränsen hade inte varit möjligt utan ett ryskt-amerikanskt sam­förstånd, resonerar våra källor.

När toppmötet ägde rum hade drygt 90 procent av Daraa-provinsen och provinshuvudstaden med samma namn befriats av SAA. Bara ett par dygn senare kom de första rapporterna om att ”syriska rebeller” i Quneitra-provinsen var beredda att ge upp både sina tyngre vapen och det betydande territorium de kontrollerar där. Återigen något som troligen kan tillskrivas toppmötet i Helsingfors den 16 juni.

Positivt intet

Normalt vid pressframträdanden efter dylika möten är att motparterna uppvisar positiv anda och samförstånd. Det första fanns där, men det andra fallerade i frågan om Iran då Putin inte ens kommenterade Trumps utspel om ”påtryckningar på Iran”. Det var inte den enda brännande frågan som undveks av presidenterna efter mötet.

Ett annat exempel är den olagliga amerikanska ockupationen, direkt och via ombud, av närmare en tredjedel av Syrien som är en av Damaskus främsta stötestenar. När en reporter frågade Trump om det, kom ett lika tvärt som intetsägande svar om att det rysk-amerikanska militära samarbetet i Syrien fungerade bra.

Spekulationerna om att toppmötet skulle inkludera en formell presentation av en större uppgörelse mellan USA och Ryssland gällande både Syrien och Mellanöstern visade sig därmed komma på skam.
Gällande övriga frågor som anti-terrorinsatser, Nordkorea, Europa samt mer känsliga Krimhalvön och Ukraina verkar det som inget direkt beslutats mer än att båda parter var överens om att fler samtal skulle behövas för att ta itu med alla dessa ämnen. Under tiden skulle gemensamma arbetsgrupper tillsättas för att titta närmare på dem.

Får man tro israeliska medier fanns bara en vinnare på mötet och det var Putin som stärkte sin ställning ytterligare både på hemmaplan och internationellt, speciellt då i Mellanöstern, medan Trump och Netanyahu anses ha försvagats i sina respektive positioner och då inte minst på hemmaplan. Eller som israelisk media uttrycker det; de kommer tvingas ”face the music at home”.