"Svik oss inte igen"
Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim är en symbolisk makthandling.
Sofi Oksanen uppmanar i en exklusiv artikel för Expressen västvärlden att stoppa Putins kolonialism.
Jag vaknar varje morgon och undrar om i dag är dagen då Östeuropa åter ska säljas. Jag kollar min telefon, och eftersom den tills vidare inte innehåller alltför alarmerande budskap, om än inte heller glädjande, öppnar jag datorn, går igenom nyhetsrubrikerna och undrar fortfarande om det ska ske i dag eller om det blir i morgon.
Dagen då jag bara kommer att klara av nyheterna genom att koncentrera mina tankar på att iaktta mina egna och världens reaktioner, för det är författarens plikt att minnas stunderna då sidorna vänds i historien.
Den nya tiden har redan börjat. Tiden mellan de kalla krigen – 1989-2014 – är över.
Senaste gången såldes Östeuropa och de baltiska länderna till Sovjetunionen och dess maktsfär genom Molotov-Ribbentrop-pakten, en manöver som bidrog till att sovjetimperiet uppnådde full styrka. Gratis arbetskraft stängdes in i slavlägren i Gulag. Nu har Ryssland genom såväl ord som handling uttryckt att man kommer att återbörda imperiet dess forna glans. Brezjnevs lära har uppdaterats och blivit Putins:
Ryssland betraktar det som sin rätt att blanda sig i självständiga staters agerande, ifall dessa är på väg alltför långt mot väst och ifall Ryssland anser sig ha bestämmanderätt över området i fråga.
För tillfället driver man i den ryska duman på en lag som skulle möjliggöra införlivande av tidigare sovjetiska områden, och i de östeuropeiska och baltiska länderna grunnar man nu på om man ännu en gång har litat förgäves på väst. Det senaste årtiondet har väst inte brytt sig om Östeuropa förutom vad gäller billig arbetskraft och förmånliga produktionsförhållanden.
Det olagliga införlivandet av Krim har stor symbolisk betydelse: det rör sig om det första området efter sovjetperioden som har anslutits från enKreml. självständig stat till Ryssland. Fallet innebär också ett test, ett utforskande av västlig tolerans och moral: vågar väst stå bakom sina löften – eller kommer man än en gång att svika?
Det raserade imperiets motattack inleddes redan år 2005, när Putin deklarerade att Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof. För att avhjälpa den använder man sig bland annat av historieundervisningen, vars nygamla innehåll motiveras av geopolitiska intressen. Historien är tänkt att väcka ryssarnas nationella stolthet och påminna om att tillhörigheten i det ryska imperiet har varit gynnsam för de olika folken.
I de tidigare lydstaterna har man en helt annan erfarenhet.
Under alla dessa år har man i väst snällt applåderat Putins tal om landets ”demokratiska utveckling”. Putin själv har definierat sin samhällsmodell som en ”styrd” demokrati. En sådan förvaltningsform är ingen demokrati, men väst köpte förklaringen, liksom även andra eufemismer från FSB (nuvarande KGB), som syftade till att lugna omvärlden medan makteliten i Kreml förberedde sig för Putins nya sköna värld.
Sovjetunionen rehabiliterades och journalistyrket blev en självmordsmetod och redan 2012 började Putins maktelit återföra sina tillgångar från väst för att garantera den yttersta maktens oavhängighet.
Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs. Och denna form av maktutövning har en aldrig sinande budget.
År 2005 städslades den engelskspråkiga tv-kanalen Russia Today för Kremls propagandaändamål och den årliga budgeten överskrider 300 miljoner dollar. Eftersom kanalens program ser ut som nyheter, tror man att de är det, men i själva verket ligger fokus på att sprida ryska "sanningar" gentemot väst, vilket tidigare medarbetare har erkänt.
Det är först i och med krisen i Ukraina som propagandan har blivit så oförskämd att man inte ens gitter maskera den för att den ska passera i väst, liksom förr. Det är en betydande förändring.
I väst är redaktörer vana vid att presentera olika parters åsikter för att åstadkomma en artikel som nuddar vid sanningen. Men det är fel sätt att närma sig när ena parten bokstavligen ljuger. Ett dylikt förfarande leder till att också västerländska medier indirekt upprepar exakt de budskap silovikerna [ungefär: högt uppsatt tjänsteman med bakgrund inom säkerhetstjänsten, red:s anm.] i Kreml önskar.
Kärnan i Kremls maktutövning består nämligen av informationskrig och pådyvlade föreställningar, eftersom det är det billigaste sättet att kriga och erövra områden utan pansarvagnar. Skrämsel, provokation, projektion och propaganda: I Kreml är man mästerlig. Med dessa vapen har man alltid rättfärdigat ockupationer, såväl för det egna folket som utomlands.
För Ryssland var inlemmandet av halvön Krim, som lagligen tillhört Ukraina, en enkel nöt att knäcka. Invasionen ledde inte till några ryska offer, som kunde ha fått ut mödrarna på gatorna, och inför väst lyckades man skapa en berättelse enligt vilken annekteringen i själva verket är begriplig, eftersom en stor del av befolkningen på området är ryskspråkig.
Majoriteten av dem har kommit till Krim genom Stalins folkförflyttningar, vars syfte var att blanda lydstaternas befolkning och förryska området. Liknande områden förekommer på flera ställen i Östeuropa. Just detta folk utnyttjas nu av Putins gäng. I själva verket har man redan hunnit glömma ursprungsbefolkningen på Krim, tatarerna, vars erfarenheter av Stalins befolkningspolitik kulminerade i folkmord.
I skrivande stund märker man dörrarna till tatarernas bostäder med ett kryss. Låter det bekant?
Ryssland har länge försökt rucka på Östeuropas och de baltiska staternas självständighet. Redan 2008 kallade Putin Ukraina för en konstgjord stat. Ryssland har ifrågasatt Ukrainas rätt till okränkbara gränser, och genom skickligt uppbyggda lögner fått det att nästan framstå som en rysk stat. Strategin är inte ny: så gick det också för det unga Österrike på 1930-talet.
De baltiska länderna har redan länge tvingats lyssna till samma slags retorik från Ryssland. Yttervärlden vet ganska lite om dessa länder – precis som om Ukraina. Därför är Rysslands agenda – att ifrågasätta rätten till självbestämmande – ingen omöjlig uppgift.
I ryska så kallade medier har man under årens lopp berättat vitt och brett om koncentrationsläger för ryssar i Estland (lögn av årsmodell 2007). Det hävdas även att barn till ryska turister kan bli kidnappade på hotell i Finland, som man med hänvisning till historien anser tillhöra Ryssland (lögn av årsmodell 2013).
När dylikt stoff tutas ut i etern år efter år, är det inte konstigt att den stora massan småningom börjar förhålla sig misstänksamt gentemot väst. Det är precis det som är meningen. På så sätt mobiliseras människor andligen inför krig och tidigare sinsemellan vänliga etniska grupper hetsas mot varandra.
Imaginära fiender är precis vad Putins klick behöver för att bevara sin popularitet, och hålla de tillgångar man skaffat med tvivelaktiga medel för sig själv. Förlust av makten skulle nämligen innebära ett avslöjande av källorna till egendomen man tillskansat sig genom korruption. Så gick det ju för Ukrainas avsatte president Janukovytj.
För närvarande är Rysslands ledning koncentrerad till en liten grupp siloviker och Putin, Europas och Rysslands rikaste man, är gruppens ansikte utåt. Gruppens utbildning skiljer sig från västerländska politikers bakgrund, den har sitt ursprung i FSB och KGB. I den ryska makthierarkin finns ingen som står högre. På Sovjetunionens tid var åtminstone partiet överordnat KGB.
Den som fortfarande tror att Ryssland genom sitt utövande av ”landsmannapolitik” intresserar sig för de etniska ryssarna utanför landets gränser, gör klokt i att genomföra ett litet verklighetstest och erinra sig hur Hitler utnyttjade etniska tyskar. Var och en som har besökt Ryssland vet hur lite man där faktiskt bryr sig om ryssar. Det var också Rysslands verksamhet i namn av ”humanitär hjälp” som försatte Sydossetien i uruselt tillstånd.
I Kreml gillar man inte kulörta revolutioner i närbelägna länder. Därför placerar man Moskvasinnade personer i korrupta länders regeringar. Medan han ännu satt vid makten hann Janukovytj anhålla historiker som studerade sovjetbrott och själv förhålla sig fördragsamt till svältkatastrofen Holodomor, ett folkmord initierat av sovjetmakten i början av 1930-talet. Programmet innehöll även begränsad yttrandefrihet och propaganda mot homosexualitet. Janukovytj agerade som en Moskvasinnad ledare förväntas göra. Folket sa nej och rubbade Putins långt framskridna planer på att obemärkt ansluta Ukraina till Ryssland.
Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog.
En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner. Ryssland har redan visat att man med sin skenbara diplomati bara köper tid för att transportera tyngre vapen till gränsen. Man köper tid för att driva igenom lagar för nickedockor.
I väst har man försökt förstå aktiviteten som bedrivs av ledningen i Kreml, men man behöver inte förstå kolonialism. Det är bara girighet som måste stoppas.
Eller borde man agera förstående om Elisabeth II bestämde sig för att återinföra den brittiska kolonialismen? Skulle ni försöka begripa Merkels hugskott om hon hotade med att återuppliva Tysklands storhetstid? Tänk om tysk tv skulle börja sända barnprogram där mjukisdjur förbereder sig för krig? Tänk om Tyskland skulle styras av människor som utbildats av Gestapo? Hur skulle det kännas om tyskarna ansåg att Hitler är en av de största männen i landets historia, som man säger om Stalin i Ryssland?
Tänk om Tyskland skulle påstå att Europa (på ryskt vis "Gayropa") styrs av en homokonspiration, som det hävdas i det av antipropagandalagen eggade Ryssland? Minns ni vem det var som påstod att den västerländska degenerationen berodde på judisk konspiration?
Det skulle ingen tolerera, ens för en sekund. Ni vet att ni aldrig på något vis skulle kunna förklara för era barnbarn varför ni lät det ske.
Sofi Oksanen
kulturen@expressen.se
Publicerad 21 mar 2014