”Sverige är i sämsta tänkbara försvarsläge"
Sverige är nu i sämsta tänkbara säkerhetspolitiska läge. Det är ett kraftfullt underbetyg till de regeringar som av ointresse, önsketänkande eller partitaktiska skäl eftersatt landets säkerhet. Det skriver Jan Leijonhielm, före detta chef för Rysslandsstudierna vid FOI som gör en historisk tillbakablick på hur Ryssland betraktat svensk neutralitet.
DEBATT | FÖRSVARSPOLITIK
Den ryska dumans ordförande i utrikesutskottet gick nyligen ut och bekräftade tidigare hot att Sverige och Finland inte längre skulle betraktas som neutrala stater om vi slöt det stundande samarbetsavtalet med Nato. I praktiken skulle detta inte betyda något. Från rysk, och tidigare sovjetisk, sida har man har man aldrig i praktiken tänkt respektera denna neutralitet vid ett krigsutbrott.
Att den svenska neutraliteten och sedermera alliansfriheten har tjänat oss väl är ett slitet och av främst socialdemokratin använt mantra. Det kan man nu ha skilda uppfattningar om. Det var inte vår neutralitet som fick Hitler eller Churchill överge sina planer på ett angrepp på Sverige. Vad gäller Moskvas syn på svensk neutralitet så har denna officiellt växlat från djup misstänksamhet under Stalinepoken till hycklande beröm under Brezjnevperioden, därefter vågor och dalar fram till dagens situation som präglas av en blandning av misstänksamhet och hot.
Misstänksamheten grundades redan under Stalin genom de svenska västrelationerna och kopplingen till Nato, medan man senare insåg att det fanns en klar fördel i att Sverige inte blev medlem av organisationen. Vissa svenska säkerhetspolitiska utspel, till exempel Olof Palmes om en kärnvapenfri zon, som gynnade den sovjetiska konventionella militära överlägsenheten i Europa, blev mycket uppskattade i Moskva.
Självfallet skulle endast kapitalistiska stater sträva efter neutralitet, de socialistiska hade ju redan hamnat i rätt läger. Synen på vår neutralitet växlade också som en följd av den internationella utvecklingen, som vid invasionen av Afghanistan och de bilaterala konflikterna med U 137 och sovjetiska ubåtar i svenska vatten. Den ryska synen analyserades grundligt i en mycket läsvärd och nyligen avhemligad studie från 1985, författad av Tomas Bertelman på Moskvaambassaden. Han noterar att man från rysk sida ofta klagat på det amerikanska inflytandet och på svenska försvarsansträngningar – i samtal kunde uppfattningen ”det är väl egentligen meningslöst med ett svenskt försvar” ibland höras – vilket ju inte kan tolkas på så många sätt. Bertelman konkluderar också att retoriken gällande svensk neutralitet under fredstida förhållanden ofta blev ett politiskt signalsystem, medan betydande frågetecken gällde krigstida förhållanden, där det ryska önskemålet om ”realism” hos svenska ledningen uppenbarligen innebar att neutraliteten inte skulle respekteras.
Denna syn har sedermera bekräftats genom ett stort antal källor. Moskva hade aldrig för avsikt att respektera något lands neutralitet vid ett krigsutbrott, detta är klart belagt genom öppnandet av Warszawapaktens arkiv efter det kalla krigets slut. Dessa avslöjade att Schweiz, Österrike och Sverige ingick i anfallsplanerna, i Sveriges fall sannolikt genom Warszawapaktens angrepp på Danmark, där sydvästra Skåne enligt vissa källor utgjorde uppmarschområde. Dessutom vet vi numera att Kekkonen beordrade den finska militärledningen att inleda förhandlingar med ryssarna om fri rysk passage genom norra Finland för angrepp mot Sverige, något som den dåvarande huvudstabschefen klokt nog struntade i.
Warszawapaktens planer var dock kända för svensk underrättelsetjänst och regeringen redan på 1970-talet genom intervjuer med utrensade och landsförvisade polska judiska officerare som tjänstgjort i Warszawapaktens stab. Genom detaljerade studier av arkiven har dansk forskning visat att angreppet skulle genomföras med häpnadsväckande hänsynslöshet, bland annat genom massiv användning av kärnvapen mot danska städer, varav ett flertal inte ens var militära mål. Med andra ord en ren terrormetod för att snabbt tvinga landet till kapitulation. Laddningar över Köpenhamn på ett halvt megaton skulle dessutom ha orsakat så stora skador på Malmö att de utgjort casus belli. Dessa planer var i praktiken aktuella in på 1980-talet, då man på rysk sida efter Tjernobylkatastrofen börjat inse problemen med att agera på kontaminerad mark. Under senare tid har kärnvapnens betydelse i rysk militär utveckling och planering emellertid åter växt. I utbildning och övningar används taktiska laddningar frekvent, uttalanden om att man numera även i praktiken skulle använda sig av first-use har gjorts (vilket man i realiteten alltid har planerat för) och Putin eller hans ombud har öppet hotat såväl de baltiska staterna som Danmark med kärnvapen.
Angreppsplaner mot Sverige var en rent rysk angelägenhet och utarbetades vid baltiska och Leningrads militärområden. Baltiska milot svarade för angrepp mot södra och mellersta Sverige och Leningrads mot de nordligare delarna. Ansvaret för den operativa underrättelsetjänsten hade GRU:s central i Riga. Härifrån kartlades svenska befästningar, möjliga landstigningsplatser, militära förråd och landsvägsbaser med flera mål, i princip allt som hade betydelse för ett ryskt angrepp. Det finns gott om belägg för verksamheten, varav vissa fortfarande är sekretessbelagda. Från svenskt håll har vi sålunda fått bekräftelse på att Baltiska milots krigsplanering riktades mot Sverige av en tidigare befälhavare för milot. Sovjetagenter har berättat om sina uppdrag i landet och den förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson har i bokform redogjort för en mångfald exempel på rysk kartläggning av svenska militära mål.
Det framgår att karaktären på operationerna inte skilde sig nämnvärt från Warszawapaktens, vilka ju också var en ren rysk produkt. Således skulle Sverige snabbt tvingas kapitulera, sannolikt genom hot om upprepning av den ”danska modellen”. Ingen svensk regering kunde acceptera att en svensk stad hotades med utplåning. I ett inledande skede av ett krig hade man på sovjetisk sida därutöver goda möjligheter att lamslå en svensk mobilisering och slå ut de flesta flygbaser, fasta som landsvägsbaser. Eventuella svenska förhoppningar om att undgå ett inledande intensivt kärnvapenkrig var sannolikt orealistiska.
Vad vi ser idag är en oroande återgång till det kalla krigets underrättelsemönster. Säkerhetspolisen har sedan flera år konstaterat att rysk underrättelsetjänst inte bara kvantitativt ökat sin verksamhet – liksom i de flesta målländer – utan också återfallit i gamla mönster med inriktning mot militärt operativa svenska mål. Simulerade flyganfall mot svenska militära objekt, ubåtar långt inne i skärgården, hot om motåtgärder om Sverige skulle ansöka om Natomedlemskap med mera kompletterar bilden. Sverige skulle från första stund i en krigssituation med största sannolikhet betraktas som krigförande mot bakgrund av solidaritetsförklaringen och nära samarbete med Nato. Något garanterat stöd från denna organisation föreligger som bekant inte, varför vi har lyckats manövrera oss in i sämsta tänkbara läge – ett kraftfullt underbetyg till de regeringar som av ointresse, önsketänkande eller partitaktiska skäl eftersatt landets säkerhet.
Det framstår allt tydligare att det enda sättet att bemöta och avskräcka från olika former av hot är ett svenskt Natomedlemskap, och det gäller så länge som Ryssland förblir en aggressiv och oförutsägbar stat.
Jan Leijonhielm
före detta chef för Rysslandsstudierna vid FOI och ledamot av Krigsvetenskapsakademin
https://www.svd.se/sverige-ar-i-samsta-tankbara-forsvarslage/i/utvalt/om/nato
Ämne: ”Sverige är i sämsta tänkbara försvarsläge"
Inga kommentarer hittades.