Det borde inte vara ett mysterium huruvida islam är förenligt med demokrati. Allt man behöver göra är att gå till islams egna källor eller ringa vilken imam som helst och låtsas vara imponerad av det faktum att islam inte skiljer mellan religion och politik.
Men när Gatestone ringde svenska politiker på alla nivåer och frågade om islam är förenligt med demokrati, försäkrade de oss om att det inte råder några som helst problem med islams demokratiförmåga – eller så slängde de på luren.
De två vanligaste svaren var:
- Islam är definitivt förenligt med demokrati!
- Jag kan inte diskutera denna fråga just nu.
Frågan skär igenom alla partier och ingen vågar se sanningen i vitögat: Ingen gång i världshistorien eller nu i världens 57 muslimska länder i Islamiska konferensorganisationen (OIC), har islam gått att kombinera med demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Dessa muslimska stater har inte skrivit under FNs Deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett dokument svenska politiker håller mycket högt. I stället har de anslutit sig till Kairodeklarationen, som slår fast sharia som enda grund för "mänskliga rättigheter". Alltså, mänskliga rättigheter är bra så länge de inte står i strid med sharia – då gäller sharia. Vilket i praktiken betyder att det inte finns några mänskliga rättigheter i västerländsk tappning i den islamiska världen.
Så varför tror svenska politiker att de ska lyckas demokratisera islam? Vet de något den övriga världen inte vet? Eller låtsas de bara, eftersom alternativet är så skräckinjagande?
1985 var Sverige fortfarande ett homogent land. Det rådde ingen tvekan om att Sverige var svenskarnas land. Vi var stolta över landet som våra förfäder skapat och den välfärdsstat som Socialdemokraterna gett oss. Beslöjade kvinnor och män i Mellanösternkläder gick inte omkring på våra gator, och islam betraktades fortfarande som något exotiskt. Islam var, som analytikern Ronie Berggren nyligen skrev "Tusen och en natt, [barnboken] Ture Sventon och hans betjänt herr Omar och den flygande mattan. Olof Palme levde fortfarande och Sverige betraktade sig som en trygg och fungerande nation."
Just 1985 gav Statens historiska museum ut antologin "Islam: religion, kultur, samhälle", där diplomaten Dag Sebastian Ahlander varnade för vad den ökade muslimska invandringen kunde leda till:
"Den islamiska invandringen till Sverige kan också komma att leda till nya konflikter inom det svenska samhället. Enligt svensk uppfattning råder religionsfrihet i Sverige, men den uppfattningen bygger på en privat syn på religionen. För en muslim är en stor del av vardagens levnadsregler baserade på islam; samundervisning av pojkar och flickor, sexualundervisning, synen på kvinnans ställning, kravet på att slakt ska utföras ritualenligt, kravet på fredagen som helgdag – är alla potentiella konfliktkällor för muslimska invandrare i det svenska samhället, och som ytterst är religiöst grundade."
Tyvärr föll antologin i glömska. Och helt plötsligt, medan svenskarna påtade i sina kolonilotter och målade sina sommarstugor, trygga i förvissningen om att våra politiker minsann inte ljög för oss, var islam allestädes närvarande. Problemen som Dag Sebastian Ahlander skissade upp påverkar nu oss alla – ändå vägrar politikerna problematisera den mest grundläggande av alla frågor.
Under samtalen med politiker stötte Gatestone på en besvärjelse: Islam är demokratiskt för detmåste vara demokratiskt, hur ska det annars gå för Sverige?
Många politiker är uppenbarligen livrädda för att tala om islam. De verkar göra allt för att slippa svara. De påstår att de är fel person att tala med och lägger på luren – allt för att slippa yttra sig i frågan.
Anledningen kan mycket väl vara att oavsett vad de säger så vet alla vad som händer den som kritiserar islam – först blir man uthängd som "rasistisk islamofob" och därefter kan man drabbas av en dödsfatwa av det slag som konstnären Lars Vilks lever under.
Inte en enda av politikerna eller tjänstemännen kunde nämna ett enda land med muslimsk majoritet som har en anständig demokrati med rättssäkerhet och yttrandefrihet. Ingen kunde se någon fara med den ökande islamiseringen av Sverige. Här är några typiska svar:
"Ja, islam är absolut förenligt med demokrati. Någon annan tolkning har i alla fall inte jag gjort." — Beatrice Ask, Moderaterna, före detta justitieminister.
"Det är klart att om man läser orden som står i Koranen och de strömningar och skolor som är ledande runt om i världen, så är islam svårt att förena med den svenska versionen av demokrati. Men jag försöker undvika att uttala mig kategoriskt om islam som helhet. Det finns ju många som har islam som sin personliga tro." — Paula Bieler, Sverigedemokraterna.
"Jag har absolut inga synpunkter på det. Folk får tro på vad de vill i en demokrati." — Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiet.
"Islam som religion är förenligt med demokrati, varför skulle den inte vara det? Jag tycker inte att det finns någon religion som inte är förenlig med demokrati. Om man inte använder religionen för att skada varandra så är kristendom, islam och judendom alla demokratiska i sitt grundperspektiv." — Jamal Mouneimne, Socialdemokraterna.
"Kaplan är troende muslim i en demokratiskt vald regering, så givetvis tycker både han och jag att islam är förenligt med demokrati. Han är dessutom antirasist, feminist och står upp för mänskliga rättigheter." — Mikaela Kotschack, Miljöpartiet, pressekreterare hos nyligen avgångne Mehmet Kaplan.
"Det kan inte svara på, tyvärr. Det kräver en längre diskussion, man kan inte bara svara ja eller nej på den frågan.. Nej, jag blir inte nervös över frågan, men den kräver kunskap och en längre diskussion." — Larry Söder, Kristdemokraterna.
Tjänstemännen som ska ge politikerna sakkunskap och råd om aktuella politiska frågor verkar inte mer kunniga än politikerna. Kanslirådet Göran Ternbo, som är regeringskansliets expert på demokrati och mänskliga rättigheter, fick också frågan om huruvida islam är förenligt med demokrati:
"Eh, ah ... det är ju en het fråga, det är det. Jag vet inte. Man kan inte vara så kategorisk att man svarar det ena eller andra. Varför ställer du de här frågorna? Det känns ... vart vill du komma?"
Gatestone: Vi vill veta vad regeringens syn på islam är. Är ni medvetna om islams agenda?
Ternbo: "Vi har religionsfrihet i Sverige."
Gatestone: Kan du säga att islam passar in i det demokratiska Sverige?
Ternbo: "Ja, om de följer våra lagar."
Gatestone: Men många säger ju att de vill ha sharia?
Ternbo: "Det har jag aldrig hört."
Gatestone: Kan du nämna ett muslimskt land som är demokratiskt?
Ternbo: "Jag förstår inte vad detta ska leda till. Om du vill diskutera islam råder jag dig att vända dig till utrikesdepartementet, där det finns expertis på islam."
Gatestone: Men politikerna fyller just nu landet med islam, hur påverkar det Sveriges framtid?
Ternbo: "Jag hanterar helt andra frågor, så jag kan inte svara. Jag arbetar just nu med den nordiska samekonventionen."
Gatestone: Du arbetar med mänskliga rättigheter, har de muslimska länderna antagit denna FN-deklaration?
Ternbo: "Ja, de har antagit en mängd deklarationer, bland annat Kairodeklarationen."
Gatestone: Har Kairodeklarationen samma syn på mänskliga rättigheter som vi har?
Ternbo: "Jag vill inte fortsätta den här diskussionen, det känns som ett förhör. Vi har religionsfrihet i Sverige."
Gatestone: Kan man använda den svenska demokratin för att avskaffa demokratin?
Ternbo: "Nu går det här alldeles för långt. Jag har ett sammanträde nu. Adjö."
Svenska folket är det mest sekulariserade i världen, och har aldrig bett om att bli invaderade av stenhårda, religiösa regler. Men den enorma asylinvandringen från framförallt muslimska länder har vänt upp och ner på allt det som svenskarna tagit för givet – som att människor sköter sin eventuella religion privat, och att man kan lita på vad andra människor säger.
Men kan man verkligen lita på vad muslimska politiker säger? Att tala sanning är en dygd i den nordiska kulturen, asarna i den nordiska mytologin listade nio ädla dygder: mod, sanningskärlek, ärofullt leverne, trohet, disciplin, gästfrihet, självförtroende, flit och uthållighet. Men inom islam är sanningskärlek ingen dygd – bland vissa islamiska grupper är det både tillåtet och obligatoriskt att ljuga om det gagnar islam.
Frågan om islam och demokrati är antagligen den viktigaste Sverige har stått inför i modern tid. Om islam inte går att kombinera med demokrati, samtidigt som antalet muslimer i Sverige växer för varje vecka, kan Sverige som demokratiskt land snart vara ett minne blott.
I sin godhjärtade iver att vara inkluderande, att hålla hårt på religionsfriheten och inte diskriminera någon grupp, blir svenska politiker lätta offer för islamister med en antidemokratisk agenda.
Islam har sitt eget rättssystem byggt på gudslagar (sharia), förbud mot islamkritiska yttranden och regler om praktiskt taget allting i en människas liv. Det verkar inte heller finnas något större intresse från de nyanlända att överge dessa traditioner till förmån för Västvärldens traditioner.
Det faktum att alla partier utom Sverigedemokraterna har muslimska företrädare på olika nivåer, kan leda till att människor tror att eftersom det finns muslimer i vårt demokratiska system måste de vara demokrater.
Ändå gör svenska imamer ingen hemlighet av att politik och religion är grenar på samma träd inom islam. Om man ringer en imam och säger att man är en svensk som tröttnat på Svenska kyrkans undfallenhet i politiska frågor, och säger att man funderar på att konvertera till islam kan man höra dem säga som imamen Ali vid Lunds islamiska kulturcenter: "Nej, man kan inte ta bort politiken ur islam, den är en del av vår religion. Islam är ett komplett system som människor behöver."
Sådana svar får man givetvis inte om man är kritisk mot att islam blandar politik och religion – imamerna vet mycket väl att detta inte går hem i Sverige. I alla fall inte ännu.
Och den som tror att de öppenhjärtiga imamerna har fått islam om bakfoten kan studera de fatwor som utfärdats gällande islam och demokrati. I fatwa nummer 07166 "Ruling on democracy and elections and participating in that system (Uttalande om demokrati och val och deltagande i detta system) skriver Shejk Muhammad Saalih al-Munajjid, en av sunniislams mest respekterade islamlärda:
"Prisad vare Allah. För det första: Demokrati är ett människoskapat system som betyder styre av folket för folket. Detta är i strid med islam, eftersom styret tillhör Allah, den högste och allsmäktige, och det är inte tillåtet att ge lagstiftande rättigheter åt någon människa, oavsett vem denna är."
I fatwa nummer 98134 "Konceptet demokrati i islam" står:
"Demokrati är ett system som står i motsats till islam, eftersom det ger lagstiftande makt åt folket eller dem som representerar folket (såsom medlemmar i ett parlament). Det betyder att i en demokrati ges den lagstiftande makten åt någon annan än Allah, må han vara upphöjd; snarare ges den makten åt folket och deras ombud, och det som betyder något är inte deras konsensus utan majoriteten. Det som majoriteten kommer överens om blir lagar som är bindande för nationen, även om dessa står i motsats till sunt förnuft, religiöst lärande eller förstånd. I sådana system har man sett godkännande av abort, äktenskap mellan människor av samma kön och ockerränta (riba); sharia-lagarna har upphävts och otukt/äktenskapsbrott och alkoholdrickande tillåts. I själva verket ligger detta system i krig med islam och dess följare."
I fatwa nummer 111898 får shejken frågan om huruvida muslimer får delta i icke-muslimers demokratiska val. Han svarar att det beror på för- och nackdelarna:
"De muslimska deltagarna [i demokratiska val] ska ha för avsikt att tjäna muslimernas intressen och avvärja det onda och skadliga från dem. De muslimska deltagarna ska mena att det är troligast att deras deltagande kommer att få positiva effekter som tjänar muslimerna i det landet, såsom att stödja deras position, förmedla deras önskemål till beslutsfattarna och beskydda deras religiösa och värdsliga intressen. Muslimens deltagande i dessa val ska inte leda till att han negligerar sina religiösa plikter."
I fatwa nummer 178354 tillfrågas shejken om vad som händer den muslim som smädar muslimer och berömmer kuffarerna [de vantrogna]. Han svarar:
"Allah, må han vara upphöjd, har instruerat sina troende slavar att älska varandra och inte ta några andra som vänner, och Han har instruerat dem att hata Hans fiender och betrakta dem med fiendskap för Allahs skull. Han har slagit fast att vänskap bara kan existera mellan troende och att fiendskap ska råda mellan dem och kuffarerna; att hålla sig borta från dem är en av de grundläggande principerna i deras tro och är till för att finslipa deras religiösa engagemang. Det finns många verser, hadither och kommentarer från de tidiga generationerna om detta."
Att islam kombinerar religion och politik, och använder politiken för att främja religionen och sprida dess tydligt angivna åsikter, verkar vara ett helt okänt begrepp för svenska politiker. Kanske är det förklaringen till att den Turkietfödde muslimen Mehmet Kaplan kunde bli bostadsminister och ogenerat frottera sig med islamisterna i de turkiska grupperna Milli Görüs och neofascisterna i Grå vargarna – han var helt säker på att ingen skulle ifrågasätta honom och hans agenda, eftersom frågor om sådana allierade hade betraktats som "islamofobiskt".
När bilder på hans umgänge med dessa grupper läckte ut i medierna, dök också ett videoklippupp där Kaplan jämförde Israels agerande mot palestinierna med Nazitysklands behandling av judarna. Där gick gränsen för vad en islamist kan säga och göra i Sverige 2016. I Sverige är det ohyggligt viktigt att inte ifrågasätta Förintelsen, vilket möjligen kommer som en överraskning för många som har uppfattat den svenska Israelpolitiken under utrikesminister Margot Wallström som extremt kritisk. Wallströms och regeringens Israelkritik handlar framförallt om att de ser Israel som den starka parten i konflikten mellan israeler och palestinier, och inte erkänner att muslimerna och araberna i den större konflikten hotar att utplåna Israel och judarna.
Hans jämförelser mellan Israel och Nazityskland var alltså över alla gränser, och Kaplan fick snöpligen avgå som bostadsminister. Men den som tror att denna händelse kommer att leda till en diskussion om muslimers agenda i den svenska politiken, hoppas på för mycket. Ingenting i debatten tyder hittills på att svenska politiker på allvar kommer att börja granska om muslimska politiker har en bakomliggande agenda – att de kanske egentligen arbetar för att sprida islam i Sverige så som shejk Muhammad Saalih al-Munajjid uppmanar dem till. Hans fatwor hittas på IslamQA.info, en av världens mest populära sajter om islam.
Mehmet Kaplan, Turkietfödd muslim, blev bostadsminister i Sverige samtidigt som han frotterade sig med islamisterna i Milli Görüs och neofascisterna i Grå Vargarna. Han var övertygad om att ingen skulle ifrågasätta honom eller hans agenda – av rädsla för att klassas som "islamofob". Kaplan tvingades avgå i april efter avslöjanden om att han jämfört Israels behandling av palestinierna med Nazitysklands behandling av judar. (Bild: Wikimedia Commons/Jan Ainali) |
Knappt hade Kaplan tvingats avgå förrän nästa skandal briserade inom Miljöpartiet. Yasri Khan, ordförande för Svenska muslimer för fred och rättvisa, var föreslagen som ny ledamot av partistyrelsen. I ett inslag med TV4 vägrade Khan att ta den kvinnliga reportern i hand – var nu detta verkligen en god företrädare för feministiska Miljöpartiet?
När språkröret Gustav Fridolin skulle förklara hur Yasri Khan hade kunnat föreslås som partistyrelseledamot, gjorde han saken ännu värre. I morgonteve sa han att "han inte hade förstått att kvinnor kunde bli så kränkta av att inte bli tagna i hand" – något han samma kväll fick be om ny ursäkt för.
Miljöpartiet är kanske det allra enklaste partiet för islamisterna att agera som entrister i. MP verkar vara så förtjusta i mångfald att de accepterar i princip vem som helst som inte är etnisk svensk. Möjligen räknade de aldrig med att svenska folket, inklusive deras egna väljare, har en helt annan sy på religion, politik, jämställdhet och handskakningar.
I kölvattnet av skandalerna gick Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan, ut och sa att Miljöpartiet kan ha blivit infiltrerat av islamister:
"Jag ser en likhet med hur Sovjetkommunismen agerade under det kalla kriget när man försökte infiltrera olika demokratiska partier och den metodiken kan vi se liknande effekter på i dag när folk som står nära Muslimska brödraskapet, som är ett islamistiskt parti, uppenbarligen fått ett stort fotfäste inom Miljöpartiet."
Ett par dagar senare gick den socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul, med rötter i Kurdistan, ut i Sveriges Television och sa att det finns många islamister i Miljöpartiet: "Just Miljöpartiet har under lång tid blivit en arena för många islamister att bli aktiva i. Det är det parti där de varit starkast och mest framgångsrika."
Hon sa att även andra partier är utsatta för islamister, men att MP är värst drabbat:
"De som är islamister finns inom Miljöpartiets styrelse, de finns i kommunfullmäktige runt om i landet, de finns också inom stadsdelsnämnderna, och de har också vänner inom regeringskansliet som har drivit deras frågor och sett till att de fått massa pengar till sina organisationer."
Den avgörande frågan är vilken lärdom svenska politiker drar av den senaste tidens islamistavslöjanden. Om Sverige ska överleva som sekulär demokrati måste alla politiker förstå vad islam verkligen är. Att det finns muslimer som är demokrater betyder inte att själva islam är förenligt med demokrati. Enskilda muslimer kan ha gjort den viktiga åtskillnaden mellan politik och religion, men det betyder inte att islam accepterar denna skiljelinje. Och frågan är var de demokratiska muslimerna står den dag islam blir ännu mer inflytelserikt i Sverige: Vågar de stå upp för svensk demokrati om det samtidigt betyder att de öppet måste gå emot islams fundament?
2009, året innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, fick partiledaren Jimmie Åkesson en debattartikel publicerad i Aftonbladet med rubriken: "Muslimerna är vårt största utländska hot." Åkesson skrev bland annat:
"Detta är anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med islam och islamisering. Man utgår från att muslimer inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att islam i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att muslimer har ett annat namn på gud. Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja islam på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären."
Åkesson menade att islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam. Han räknade upp områden där islam påverkat: att folk som skojat med islam tvingas leva under ständigt polisbeskydd, att muslimska terrororganisationer etablerat sig i landet, att muslimska företrädare kräver sharialagar, att skattepengar läggs på att skära bort förhuden på fullt friska pojkar, att många badhus har skilda öppettider för kvinnor och män, att ritualslaktat kött ligger i våra frysdiskar samtidigt som förskolor slutat servera fläskkött och så vidare.
Partiledaren frågade sig hur det kommer att se ut om ytterligare några decennier när den muslimska befolkningen flerdubblats och städer som Malmö med största sannolikhet har en muslimsk majoritet. Han avslutade artikeln med ett löfte:
"Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit 'svenskt' eller 'europeiskt'. Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år."
Artikeln väckte ett ramaskri utan dess like. Etablissemanget svor på att de aldrig hade läst något så vedervärdigt och artikeln anmäldes till Justitiekanslern, JK, som hets mot folkgrupp. Dåvarande JK Göran Lamberz tog dock inte upp fallet utan konstaterade att i lagen finns utrymme "för kritik av folkgrupper eller av skilda företeelser knutna till grupperna". Lambertz slog fast:
"Det är ingen som helst tvekan om att det inte går över den brottsliga gränsen. Man får säga väldigt mycket som är stötande och irriterande och på många sätt illa omtyckt. Det hör till yttrandefriheten."
Sju år har gått. Den muslimska befolkningen i Sverige närmar sig en miljon, men numera talar inte ens Sverigedemokraterna om hotet från islam.
Men oavsett om politikernas ovilja att diskutera ämnet beror på okunskap eller rädsla, så duger det helt enkelt inte att slänga på luren. Det är politikerna som har fyllt landet med islam, och svenska folket har rätt att veta vad detta kommer att leda till. Framförallt har de rätt att kräva att politikerna vet vad deras beslut får för konsekvenser för de sekulära och demokratiälskande svenskarna.