Svensk terrorexpert prognostiserar ökat antal muslimska terrordåd i Europa under 2017
Terrorexperten Magnus Norell
Terrorexperten Magnus Norell spår en nedslående framtid för Europa vad gäller frekvensen av terrordåd. Facit för 2016 är dystert, skriver Norell i en debattartikel i Göteborgs-Posten, men prognosen för 2017 är ännu dystrare. Norell är heller inte vänsterliberalt faktaresistent eller av andra orsaker rädd att tala klarspråk om vilken sorts terrorism det är vi européer har anledning att frukta – det handlar så gott som uteslutande om muslimsk sådan.
Norell varnar inledningsvis för att politiker och medborgare ska låta sig invaggas i någon känsla av trygghet på grund av rapporterna om att muslimska terrororganisationer som IS har tryckts tillbaka militärt i Syrien och Irak och att detta också skulle leda till färre muslimska terrordåd i Europa. Den slutsatsen är direkt felaktig att dra, menar Norell, som i stället spår en ökning av antalet terrordåd i Europa under överskådlig framtid.
Det här är inget som kommer att försvinna av sig själv eller genom terrorbekämpningen i den muslimska delen av världen. För att få bukt med den muslimska terrorn på europeisk mark, som till stor del är en följd av en ansvarslös massinvandringspolitik och bristfälliga yttre och inte gränskontroller, krävs helt andra och riktade aktiva åtgärder.
Norell preciserar inte vilka åtgärder han anser behövs, men gissningsvis handlar det om ett förstärkt skalskydd för Europa, begränsningar i EU:s och Schengens inre rörlighet, ökad polisiär övervakning, slut på bidrag och tillstånd för islamistiska organisationer att verka och – inte minst – en betydligt mer ansvarsfull invandringspolitik.
2015 var det näst dödligaste terroråret någonsin sedan seriös statistik började föras, skriver Norell. Det mesta tyder på att 2016 kommer att gå till historien som minst lika illa, när statistiken är färdigsammanställd. Och för 2017 ser prognosen som sagt ännu dystrare ut, såvida inte en rejäl tillnyktring sker hos ansvariga politiker på nationell nivå och EU-nivå.
Norell påtalar att det på senare år skett en decentralisering inom de muslimska terrorgrupperna. Det innebär bland annat att man från centralt håll uppmanar till bildandet av små autonoma celler och att enskilda jihadövertygade muslimer planerar och utför terrordåd på egen hand i terrorgruppens namn enligt devisen “gräv där du står”.
För Europas del innebär det att grupper som IS inte ensidigt kräver att rättrogna första och andra generationens hitvandrade muslimer gör jihadresor till Syrien och Irak, utan anser att man kan göra sin jihadplikt för kalifatet där man befinner sig. Den kan också utföras med enkla medel – hugga vilt med en kökskniv i ett shoppingcenter, köra en lastbil in i en folksamling osv.
Norell understryker att det inte rör sig om någon marginell ökning av den muslimska terrorn i vår del av världen. Från 2014 till 2015 ökade antalet döda i OECD-området med hela 650 procent, från 77 döda 2014 till 577 döda 2015. Norell förekommer också de kritiker som ofta hörs avfärda den här sortens siffror genom att påtala att det är personer i den muslimska delen av världen, ofta själva muslimer dessutom, som är terrorismens vanligaste offer.
Norell redovisar själv detta faktum och att 72 procent av alla dödsfall förorsakade av terrorism 2015 återfanns i länder som Irak, Syrien, Pakistan, Nigeria och Afghanistan. Att så är fallet är emellertid förstås inget argument för att bagatellisera den galopperande ökningen av muslimsk terrorism i Europa – såvida man inte själv tillhör en radikal muslimsk åskådning eller vänsterpolitisk dito som anser att vi förtjänar att utsättas för denna terror till följd av vårt kolonialistiska och imperialistiska intervenerande i den muslimska delen av värden.
Norell inskärper åter uppgiften om att islam är den huvudsakliga gemensamma nämnaren för terrorismen i världen. Fyra grupper – IS, Al Qaid, Boko Haram och Talibanerna, samtliga militanta islamister – orsakade 74 procent av alla dödsfall relaterade till terrorism 2015, skriver Norell.
Det är i huvudsak Syrienkriget som utgör den muslimska terrorns drivkraft, menar Norell. Här kan man dock invända att detta må vara sant i sak idag men att radikaliseringen och kräftgången för frihet, upplysning och demokrati i den muslimska delen av världen pågått i många decennier, med ayatollornas maktövertagande i Iran 1979 som en milstolpe för detta paradigmskifte. Även utan kriget i Syrien är det rimligt att anta att den muslimska terrorismen successivt skulle ha ökat markant i denna del av världen.
Även den invandringsdrivna terrorn i Europa kan antas ha ökat, Syrienkriget förutan. Asylströmmarna hit kanske hade varit något mindre, om vi antar – vilket vi bör vara försiktiga med – att motsättningarna i den muslimska delen av världen inte hade blossat upp någon annanstans i stället. Men massinvandringen till Europa från den lågutvecklade delen av världen är – i motsats till hur den beskrivs av det vänsterliberala etablissemanget – inte i första hand flyktingrelaterad.
I stället är det i huvudsak ekonomiska incitament, drömmen om ett bättre liv i ett utvecklat land som drar, en möjlighet som alltfler blivit varse existerar i takt med att tidigare generationers invandrare har kommunicerat detta till sina landsmän och till följd av Internet som skapat globala fönster av ett slag som inte tidigare existerat.
I motsats till vad Norell tycks antyda, är det sammanfattningsvis rimligt att anta att radikal islam skulle ha varit väl så etablerad i Europa, även utan de senaste sex årens inbördeskrig i Syrien och att sådana personer och grupper då skulle haft andra konkreta konflikter att hänvisa till som förevändning för sin jihadterror. Dessa idéer har sitt ursprung i de muslimska urkunderna, inte i nutida konflikter. Dessa konflikter är symtom, inte orsaker. Att vända bak och fram på detta är dock typiskt för vänsterliberala politiska analytiker (en grupp som Magnus Norell dock inte ska buntas ihop med).
Syrienkrigets stora antal dödsoffer är förstås något som också bör uppmärksammas och så även hur detta krig är slagfält inte bara för den syriska regimen och lokala religiösa och etniska grupper och klaner, utan också som proxy för en mer global geopolitisk maktkamp och styrkemätning mellan stormakter. Norell berör även detta i sin debattartikel i GP.
Men – återigen – sådana diskussioner bör inte tillåtas trivialisera fenomenet muslimsk terror i Europa. EU-ländernas folk ha rätt att kräva att deras ledare fullgör en stats främsta uppgift – den att genom med lag och ordning och våldsmonopol skydda medborgarna från brott och våld och trygga deras tillvaro i ett ordnat och fungerande samhälle.
Europas länder är i kontrast till detta – och till stor del till följd av de politiska ledarnas brist på ansvar visavi detta deras primära åtagande – på väg in i en tilltagande förlamning där människor lever i ökad otrygghet för att vistas i offentliga miljöer, där risken för terrorhot hänger som en mörk skugga över en varje gång man åker tunnelbana eller buss, besöker en julmarknad eller en musikkonsert.
De grundläggande demokratiska friheterna är också kraftigt kringskurna till följd av radikal islams närvaro på europeisk mark, något som exempelvis karikatyrtecknare i Danmark, Frankrike och Sverige fått erfara. Även politiker som kritiserar islam och dess inkompatibilitet med västerländsk frihet, upplysning och demokrati, lever farligt och under ständigt dödshot i sina egna hemländer. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt.
En annan invändning man kan ha mot Norells analys är den han gör om att valet av Donald Trump till USA:s president skulle vara negativt beträffande den globala terrorbekämpningen. Här syftar Norell på att Ryssland kunnat föra proxykrig i Syrien till följd av USA:s passivitet och att Trumps aviserade ambition till ökad avspänning i det nykalla kriget med Ryssland skulle lämna fältet ytterligare fritt för Ryssland att agera i Syrien.
Den relevanta invändningen mot detta är att Rysslands agerande till ansenlig del drivs av Putins behov av att visa musklerna efter att under en längre tid har blivit förnedrad av EU och USA med sanktioner och retorik. Putin är en fåfäng man som odlar en image av sig själv som en macho-karl, så som kortvuxna politiska ledare ofta gjort.
Att provocera och offentligt förminska en man som Putin och hans land är sannolikt det sämsta man kan göra om man vill nå resultat vad gäller Rysslands internationella agerande. Det är inte säkert att Trumps utsträckta hand heller fungerar, men i beaktande av att åratal av demonisering och förnedring bara lett till rysk upptrappning på den internationella arenan, är det definitivt värt att pröva något annat. Såvida man inte är beredd att löpa linan ut och trappa upp konflikten med Ryssland till ett regelrätt krig.
Norell ger på oklara grunder efter för kraven på konformitet vad gäller den negativa synen på Trump och låter här oroväckande lik alla de politiska papegojor i Sverige som sedan ett antal år tillbaka på ett omotiverat sätt piskar upp den nya ryssskräcken. Att vara kritisk till detta är inte detsamma som att vara putinist. Och i relation till den muslimska terrorn, framstår hotet från Ryssland, för den som vill vara realistisk, som tämligen ringa.
Men kanske är det en del av det vänsterliberala etablissemangets agenda, att söka rikta folkets blickar mot den ryska björnen på det att de må glömma det inre hotet från radikal islam. En terroranalytiker som Norell borde dock genomskåda detta och inte göra sig till etablissemangets nyttiga idiot härvidlag.
Än värre är att Norell delvis ger sitt stöd åt myten om att Trump vann valet pga rysk infiltration och Putin-köpta nättroll. Det är bisarra konspirationsteorier som det florerar varianter på även här i Sverige. Även Avpixlat har på ett absurt sätt beskyllts för att agera på order från Kreml i syfte att destabilisera Sverige politiskt.
Däremot är det lätt att instämma i Norells kritik mot hur Sverige har hanterat det eskalerande muslimska terrorhotet. Rättsväsendets misslyckande vad gäller att lagföra jihadresenärer i kombination med ett vänsterliberalt politiskt förhållningssätt där man lägger skulden på det svenska samhället och betraktar dessa religionsideologiska extremister som offer för diskriminering, rasism och socioekonomisk marginalisering som ska botas med förtur till jobb, bostad och terapi för jobbiga upplevelser som terrorist i Syrien och Irak, har dragit ett löjets skimmer över Sverige hos såväl stora delar av det svenska folket som internationellt.
Likaså är det lätt att vara överens med Norell när han varnar för de naiva röster – exempelvis miljöpartister, vänsterpartister, ungliberaler och kyrkliga upprop – som förordar en återgång till de vidöppna gränsernas och obefintliga gränskontrollernas politik. Det är just denna politik som gjort det enkelt för de muslimska terrorgrupperna att infiltrera Europa, slår Norell fast.
Magnus Norell talar i övrigt inte mer specifikt om för oss vilka åtgärder vi ska vidta för att återställa tryggheten i Europa som idag i allt högre grad hotas av radikal islam. Det är heller inte Norells uppgift som terrorexpert. Hans uppgift är att redovisa hur verkligheten ser ut och göra informerade prognoser om framtiden. Detta gör Norell, i motsats till flera av hans politiskt korrekt räddhågsna kollegor, förtjänstfullt.
Sedan är det upp till våra politiker att agera utifrån dessa fakta och medborgarnas uppgift att byta ut politikerna i allmänna val om de inte agerar. Ett sådant politikerutbyte ser vi på flera håll i västvärlden, av folk som fått nog av verklighetsfrämmande vänsterliberal globalistisk och multikulturalistisk politik. Vi ser också hur tidigare vänsterliberala politiker i tilltagande utsträckning gör avbön för tidigare synder i förhoppning om att få förnyat förtroende.
I Sverige blir riksdagsvalet 2018 troligen en milstolpe vad gäller det svenska folkets politiska konsolidering att ryta ifrån. För att säkerställa detta krävs dock orädda och sanningstrogna expertröster som Magnus Norells som motkraft till de många etablissemangsröster som vill vilseleda och skuldbelägga medborgarna i syfte att stoppa en sådan kursändring och fortsätta på den inslagna globalistiska multikulturalistiska vägen, kosta vad det kosta vill – inklusive hundratals, kanske tusentals européer döda i muslimska terrordåd varje år.
Med omnämnande av det senaste muslimska terrordådet på europeisk mark – det i Berlin för några dagar sedan då en migrant körde en buss rakt in i en folksamling på en julmarknad och dödade och skadade ett stort antal personer – vädjar Norell till de som ännu inte gjort det att ta till sig insikten om att den här terrorismen är ett uttryck för ideologisk islamism.
Norell uppmanar också alla att “fullt ut stödja de som tagit den ideologiska striden mot dessa islamister“. I Sverige har få lika länge, kompromisslöst och konsekvent gjort detta som Sverigedemokraterna och Sverigevänlig socialkonservativ alternativmedia, däribland Avpixlat. I våra grannländer är det Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna som gått i bräschen för denna ideologiska strid. På den västeuropeiska kontinenten partier som Frihetspartiet i Nederländerna och Front National i Frankrike.
Att det vänsterliberala etablissemanget skulle börja lyssna till Norells vädjan och i stället för att demonisera och beljuga de goda krafter som länge fört den ideologiska strid Norell talar om och i stället börja ta ansvar och göra gemensam sak med oss, det är inget vi ska förvänta oss. Detta etablissemang byter politik först när det på allvar känner att det håller på att förlora makten och har uttömt alla andra möjligheter.
De tendenser till tillnyktring och ansvarstagande vi har sett i Sverige på senare tid handlar väsentligt mer om en vilja att hålla sig kvar vid köttgrytorna än om något ideologiskt uppvaknande. De avböner vi kunnat läsa från tidigare regeringars profilerade syndare bör i huvudsak betraktas som endast läpparnas bekännelse. De har fått sina chanser att visa att de kan styra Sverige på ett kompetent sätt och å det grövsta försuttit dem. Fler chanser förtjänar de inte.
Folket måste rösta fram nya politiker som bottnar ideologiskt i en annan politik, en som avvisar vänsterliberalism, globalism och multikulturalism och som på ett kompromisslöst sätt står upp mot religionsideologin islam och vägrar låta denna ta skydd bakom religionsfriheten. Islams facit i världen som samhällsstyre har, i likhet med de andra totalitära ideologier vi tidigare bekämpat, lett till förtryck, diktatur, våld, död, krig och förintelse.
Den muslimska terror vi nu ser breda ut sig över Europa är bara en försmak av vad som komma skall om vi inte motar Olle i grind. Magnus Norell vet nog detta innerst inne men är förhindrad att säga det rent ut, eftersom han då inte längre skulle bli publicerad i svensk etablissemangsmedia överhuvudtaget. Han har redan haft stora problem med att få sin sanningssägande bok om politisk islam och terrorism publicerad.
Vis av erfarenheten är Norells strategi att presentera så mycket fakta kring muslimsk terrorism att han inte blir helt utfryst men att merparten av läsarna ändå inser att det inte går att dra någon annan slutsats än att Europa i allt väsentligt behöver bli en islamfri kontinent för att vi ska kunna återställa och sedan upprätthålla de öppna, frihetliga, trygga och demokratiska samhällen som vi vill leva i.
Mats Dagerlind
Ämne: Svensk terrorexpert prognostiserar ökat antal muslimska terrordåd i Europa under 2017
Inga kommentarer hittades.