”Snart måste Sverige bygga för de fattigaste”

Många länder i Europa har ett socialt bostadsbyggande avsett för medborgare med låga inkomster eller andra socioekonomiska svagheter. Systemen har funnit åtminstone sedan återuppbyggnaden efter andra världskriget och är fortfarande ett aktivt instrument i många länders bostadsförsörjning. I Paris finns det många områden av detta slag också på mycket central och värdefull mark. Och nya projekt tillkommer kontinuerligt.

Den formen av socialt bostadsbyggande hade Sverige också i början av 1900-talet. Det fanns i form av nödbostäder, barnrikehus och det som ibland har kallats filantropisk allmännytta – stiftelser med sociala bostadsmål. Rester av detta har överlevt men mycket har rivits, ibland därför att standard och teknisk kvalitet var låg, ibland därför att dessa bostäder representerade social skam och förnedring.

När Sveriges moderna välfärdsstat, folkhemmet, på allvar sjösattes efter andra världskrigets slut infördes ett generellt välfärdssystem. Alla, till och med de allra rikaste, fick barnbidrag, folkpension, sjukvård, avgiftsfri högskoleutbildning och mycket annat.

Också bostadsförsörjningen ingick med stor tyngd i den generella välfärdsutvecklingen. Inte så att vi byggde bara en typ av bostäder som alla fick disponera gratis eller till samma låga hyra. Så planekonomiskt var aldrig folkhemmet. I stället riggades ett system där kommunerna fick en central roll. Nya generalplaner upprättades för att styra den växande bebyggelsen. Nya kommunalt ägda och förvaltade allmännyttiga bostadsbolag tillkom för att bygga bort bostadsbristen. Dessa bolag blev också marknadsledande genom att deras hyressättning satte gränser för hyrorna i det privat bostadsbeståndet.

Men det viktigaste instrumentet för att förverkliga den generella välfärden i bostadsförsörjningen var de subventionerade räntorna. Det fanns variationer i detta system men ungefär 90 procent av kapitalkostandens räntor subventionerade kraftigt, mest under de första åren och successivt avtagande under lång tid. Praktiskt taget alla bostäder som uppfördes under flera decennier finansierades på detta sätt. Till och med rika direktörsvillor anpassades för att få del av räntesubventionerna.

För att kontrollera standard och kvalitet i det som byggdes fanns statliga låneregler. Teknikutvecklingen drevs på för att öka produktionen och begränsa kostnaderna. Mycket blev bra men allt blev inte perfekt. Småhus och radhus anpassades för att maximalt utnyttja lånevillkoren. Det kallades för lånearkitektur men ledde inte till några allvarliga brister. I början av 1970-talet var bostadsbristen förbytt i ett kortvarigt problem med bostadsöverskott.

Efter kriget var också Sverige ett förhållandevis fattigt land. Tillgången på kapital var begränsad. De stora bankerna blev efter förhandlingar och lagstiftning skyldiga att binda delar av sitt reservkapital i bostadsbyggnadsfonder som ersattes med rimlig men begränsad ränta. Länsbostadsnämnderna fördelade det tillgängliga kapitalet till de projekt som mest effektivt kunde uppfyllda det kvantitativa behovet av nya bostäder.

Nu är bankernas bostadsbyggnadsfonder, länsbostadsnämnderna, de subventionerade räntorna och många andra styrmedel för bostadsförsörjning enligt den generella välfärdsmodellen borta. Det rotavdrag som vi i stället har fått belastar årligen statskassan med ungefär samma belopp som de räntesubventioner vilka togs bort därför att de ansågs för dyra. Rotavdragen gynnar inte den generella bostadsförsörjningen utan mest de som redan har det gott ställt.

Det generella välfärdsystemet krackelerar i många avseenden men allra värst i bostadsförsörjningen. Kvar har vi bostadstillägg och förturer som selektiva stöd. Men det ger oss inga nya bostäder och ingen generell bostadsförsörjning.

Eftersom vi saknar systemet med socialt bostadsbyggande så står sig dagens bostadsförsörjning i Sverige sämre än i de länder där man länge byggt och fortfarande bygger särskilda bostäder för de mest behövande. De allmännyttiga bostadsbolagen har fått bära den tyngsta bördan av segregation men utan att vara fredade från marknadskrafter och utan ett regelverk som tryggare deras uppgift att förse samhällets mest sårbara medborgare med bostäder av rimlig standard till en rimlig hyra. Vi har inget system för socialt bostadsbyggande på det sätt som finns i många andra länder.

Kan vi ta oss tillbaka till en ordning där bostadsförsörjningen är en del av ett generellt välfärdssystem? Eller skall vi acceptera att den generella välfärdens tid är förbi? I så fall behöver vi allvarligt överväga om inte också vårt land behöver införa en ordning med socialt bostadsbyggande för de mest behövande. Jag menar att det skulle vara ett stort nederlag för den svenska modellen.

Jöran Lindvall

arkitekt, tidigare chef för Arkitekturmuseet, ledamot i Konstakademien