Skoldrömmen som brast. Del 2.

Det är exakt 70 år sedan det stora ideologiska skiftet för skolan ägde rum. Den gamla lärdomsskolan skulle ersättas av en enhetsskola för alla. Det har funnits många goda visioner och högt ställda mål längs vägen – men var är de nu? Hur kunde det spåra ur så till den grad?

När någonting går så helgjutet åt skogen som skolan har gjort bör man nysta i rötterna och försöka ta reda på hur och var det började gå snett.

Det här är den andra artikeln om skolan. 

Den har tre delar:

Skolan.

Ett offentligt passionsdrama.

DDR- den socialistiska idealstaten.

Här kan du läsa Skoldrömmen som brast. Del 1. 

I den förra krönikan skrev jag om dagens skola som präglas av ett långt gånget förfall. Alla utvärderingar, bland annat PISA-undersökningarna, visar katastrofala resultat. Ändå stannar inte ansvariga politiker och myndigheter upp och frågar sig var felet ligger. Istället öser man på med mer av samma.

En av orsakerna, kanske den viktigaste, är att ansvariga vajar som ideologiska rön i vassen och formar skolan utifrån de ideologiska modevindar som blåser för tillfället. Man använder – ofta med egen vinning som motiv – skolan som politiskt-ideologiskt verktyg istället för att fokusera på kunskapsförmedling.

Självklara förutsättningar för lärande som disciplin, respekt för lärarnas auktoritet, klara regler, tydliga strukturer och en lugn studiemiljö har mönstrats ut under en lång följd av år. Följden är en skola som präglas av bråk, hot, våld, mobbing, störningar och otrygghet – en miljö som innehåller alla element som behövs för att kraftigt försvåra eller omöjliggöra kunskapsinhämtning.

Flera av förklaringarna till att dagens skola ser ut som den gör går att spåra så långt som 70 år tillbaka i tiden. En tid då världen befinner sig i chock och trauma efter andra världskriget 1939-45, och det allt övergripande målet är att med alla medel bekämpa en återkomst för nazismen. Det som hänt under kriget fick inte hända igen.

I Sverige började det, som så ofta, med en utredning, 1946 års skolkommission. Mannen som tillsätter utredningen är den socialdemokratiske ecklesiastikministern Tage Erlander (1901-1985), son till en folkskollärare i Värmland. För honom var skolan en hjärtefråga, det viktigaste verktyget att forma morgondagens samhälle och en oumbärlig del i bygget av det socialdemokratiska Folkhemmet.

Såren efter andra världskriget och nazismen blödde färska och oläkta, och skolans mål måste vara att fostra självständiga, demokratiskt sinnade människor som vågar stå emot auktoritära krafter och ideologier.

Redan här kan vi göra ett tankestopp och fundera på: hur gick det med det målet?

”Fostra självständiga, demokratiskt sinnade människor som vågar stå emot auktoritära krafter och ideologier?”

Är det vad skolan gör i dag?

När 1946 års skolkommission ska tillsättas för att forma den nya skolan hämtar Tage Erlander hem sin gode vän Stellan Arvidson (1902-1997) från en rektorstjänst i Hudiksvall, där Arvidson vantrivs och är intellektuellt isolerad (”Jag håller på att drunkna”) i det han kallar ”min ångests stad”.

Erlander och Arvidson är nära vänner sedan studietiden i Lund och verksamheten i den vänsterradikala studentföreningen Clarté, (”Klarhet”), som Stellan Arvidson grundade 1924 efter förebild från den kommunistiske författaren Henri Barbusse i Paris 1919. Arvidson och Erlander ska förbli nära vänner livet ut, deras familjer umgås, och vänskapsbanden kommer att rädda Erlanders gamle vän Stellan ur besvärliga situationer mer än en gång.

Från Arbetsmarknadsstyrelsen hämtar Erlander Britta Stenholm (1916-2002), skolbyråkrat, kvinnlig karriärtjänsteman i en värld som på 1940- och 50-talen är starkt manligt dominerad. Hon blir sekreterare i Skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation och sedan sekreterare i 1952 års yrkesutbildningssakkunniga.

Hon ska också komma att bli Stellan Arvidsons älskarinna och senare livspartner i ett av 1900-talets stora offentliga passionsdramer, som ska pågå i nästan 50 år, tills döden skiljer dem åt.

Det är Britta Stenholm som driver de praktiska bildningsbehoven och hävdar yrkesorienteringens plats i skolan. Hennes tankar och idéer om yrkesfostran i skolan med yrkesorientering i årskurs 8 och förberedande yrkesutbildning för årskurs 9 innebar något radikalt nytt. I februari 1955 skisserar hon hur enhetsskolans olika linjer borde se ut. Hon vill att mer allmänbildning ska rymmas i yrkesprogrammen. På 1970-talet ledde hennes idéer till pryo- och praoverksamhet, praktisk arbetslivsorientering för högstadieelever.

Arvidson representerar det nyhumanistiska bildningsidealet, medan Stenholm står för ett ideal som betonar praktisk medborgarfostran.

Stellan Arvidson och Britta Stenholm arbetar ständigt tillsammans, skriver, läser och kritiserar varandras texter. Hon finns hela tiden med i diskussionerna och i Skolkommissionens arbete. Men det är han som oftast framför deras gemensamma idéer. I enlighet med 1940- och 50-talens kvinnoideal håller sig Stenholm ofta i bakgrunden utåt – men är en viktig opinionsbildare i utbildningsväsendet i flera decennier. Under senare delen av sin karriär är hon skoldirektör i Täby 1961-1982.

Tillsammans publicerar de 1953 ”Enhetsskolan växer fram” och 1958 ”Enhetsskolan förverkligas”. Det är just de åren som begynnelsen av deras kärlekssaga utspelar sig under stor dramatik. Jag återkommer till den.

Regissören vet vad han vill uppnå: en skola för alla. Vid Skolkommissionens första sammanträde i februari 1946 formulerar Tage Erlander parollerna:

En enhetsskola ska genomföras! En nioårig, demokratisk och likvärdig skola för alla barn!

Rollerna är tillsatta. Spelet kan börja. Året är alltså 1946. På hösten samma år ska Erlanders situation förändras totalt när han oväntat utses till statsminister efter Per Albin Hanssons plötsliga död. Men sitt specialintresse för skolan släpper han aldrig.

Över Tage Erlanders verksamhet åren innan han utses till ecklesiastikminister 1945 vilar en mörk skugga. Som statssekreterare hos socialminister Gustav Möller (s) från 1938 är han högste ansvarige tjänsteman för de fjorton hemliga koncentrationsläger för politiska fångar som socialdemokraterna drev under hela 1940-talet. Jag har berättat om lägren i den här krönikan.

Britta Stenholms och Stellan Arvidsons ideologi, deras inbördes relation och deras mycket nära kontakter och samarbete med den östtyska diktaturen DDR har präglat svensk skolpolitik i mer än 70 år. Snart är de glömda, men Birgitta Almgren, professor emerita i tyska och tidigare författare till två högintressanta böcker om Sveriges utpräglat intima kontakter med DDR, skriver deras historia i boken ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken”.

”I deras levnadsöden speglas 1900-talets historia”skriver Birgitta Almgren. Boken bygger på hennes forskning i ett enormt källmaterial av Arvidsons/Stenholms efterlämnade brev och andra dokument på Kungliga biblioteket.

När 1946 års skolkommission ska börja sitt arbete har striden om skolan ända sedan början av 1900-talet stått het mellan två motsatta läger: folkskolesidan som ville ha en gemensam skola för alla utan examenstvång, och läroverkssidan som ville att begåvade elever tidigt skulle gå vidare till högre skolor med studentexamen som mål.

Men i verkligheten gick bara en tredjedel av alla elever vidare till realskola. Övriga gick sjuårig folkskola och gick sedan direkt ut i arbetslivet, ofta via lärlingsplatser och okvalificerade jobb, för att sedan arbeta sig upp. Efter krigsslutet 1945 skrek företagen efter arbetskraft, och en stark högkonjunktur skulle pågå ända till början av 1970-talet.

Erlander ville skapa en ny, jämlik skola för alla. Här finns de tidigaste rötterna till den likhetsillusion som jag beskrev i min förra krönika om skolan. Skolan skulle stå i samhällets tjänst och bli ett verktyg inte bara för att att utjämna sociala skillnader, utan också för att skapa samhällsnyttiga medborgare. Elevernas skilda förutsättningar i form av olika begåvning som den stora utmaningen för skolan talade man inte om.

De var heller inget stort problem vid den här tiden, eftersom elevunderlaget var etniskt homogent och utgjordes av svenska barn med förhållandevis jämn begåvningsnivå. Fortfarande 70 år senare talar man inte om intelligensens betydelse för att tillgodogöra sig kunskaper, trots att elevsammansättningen har förändrats dramatiskt.

Mer än en fjärdedel av barnen kommer i dag från länder i tredje världen med en genomsnittlig IQ som är väsentligt lägre än den svenska. Många ligger inom IQ-spannet 50-70, som enligt internationella kriterier räknas som kognitiv utvecklingsstörning.

Stellan Arvidson är politiskt radikal extremist på yttersta vänsterkanten, marxist och clartéist. Trots det är han den givne kandidaten att leda skolutredningen. Till stor del får han uppdraget tack vare sin gamla vänskap med Tage Erlander. Arvidson är skolmannen, pedagogen, kommunpolitikern, socialdemokratisk riksdagsman 1957-1968, ateisten, idealisten, den världsfrånvände drömmaren, författaren, poeten, ordförande i Författarföreningen.

I honom ryms totalt motsatta ideal. Det är som om hans tänkande är uppdelat i två delar med vattentäta skott emellan: de humanistiska och de socialistiska-totalitära. Han drömmer om en skola för alla som besjälas av det klassiska humanistiska kulturarvet – en likvärdig demokratisk skola där eleverna, oberoende av sina föräldrars sociala och ekonomiska situation, skulle få utvecklas utifrån sina förutsättningar. Och han kommer att se den hårdföra totalitära östtyska diktaturen DDR som den socialistiska idealstaten när den proklameras 1949. Mer om hans och Britta Stenholms engagemang i DDR senare i den här krönikan.

Redan på socialdemokraternas partikongress 1944 talar Stellan Arvidson engagerat om hur angeläget det är att landsbygdens fattiga studiebegåvade ges möjligheter till utbildning. Chanserna till studier för barn från lågutbildade hem och kulturfattiga miljöer måste bli bättre, ansåg han. Det var där begåvningsreserven fanns.

Det var inte moralisk fostran och patriotism som skulle stå i centrum – där försvann nationalismen – lägg årtalet 1946 på minnet! Inte heller kristendom som sammanhållande grund av värderingar – där kom ateisten fram. Auktoritets- och disciplinfostran skulle mönstras ut. Istället var det personlighetsutveckling – att dana barnen till goda människor – och respekt för kunskap och bildning som skulle vara skolans mål.

Här ser vi de tidigaste uttrycken för det jämlikhetstänkande som fortfarande, och i ännu högre grad, styr skolan. Det är här de de första stegen tas för att beröva lärarna deras auktoritet. Klassrummet skulle inte längre vara ett auditorium där eleverna lyssnade på läraren, utan ett laboratorium.

Läraren Isak Skogstad och psykologen Carl Hellström belyser konsekvenserna av lärarnas förlorade auktoritet i en artikel på DN Debatt.  En konsekvens i mängden: antalet anmälningar om hot och grovt våld i skolan har näst intill fördubblats de senaste fem åren.

Den allestädes närvarande Alva Myrdal (s) (1902-1986) var givetvis med och styrde Skolkommissionen. Säg den gryta under 1930-50-talen där inte hennes slev fanns med och rörde om! Impulserna kom både från amerikanska experimentskolor som makarna Myrdal var mäkta imponerade av efter sina resor till det stora landet i väster, och Sovjetunionens mönsterskolor, där man bekämpade analfabetismen och knådade barnen som vax för att göra dem till goda kommunister.

I intentionerna för Skolkommissionen finns en dubbelhet. Den skola man ville skapa skulle vara en enhetsskola som skulle passa alla. En enhetsskola förutsätter enhetliga elever, vilket är en utopi.

Samtidigt finns här tydliga uttryck för elittänkande och folkförakt, i synnerhet ett förakt för de breda massornas smak och kultur. En nioårig medborgarskola med ”folkuppfostran” på programmet skulle skapas för att minska bildningsklyftan i Sveriges befolkning. Stellan Arvidson menade att skolans allvarligaste problem hörde ihop med arbetarrörelsens kultur- och bildningsproblem och brist på kulturell lyftning.

Svenska folket var obildat och hade förfärlig smak. Istället för att använda fritiden till att göra livet rikare förspillde de sin tid med att läsa ”den kolorerade veckopressens torftiga noveller och Sigge Starks romaner”. De ”hängde Hötorgskonst på väggarna, stod i kö till Åsa-Nissefilmerna”, föredrog ”tingeltangelmusiken” i radio och åstadkom en insändarstorm om några minuter ägnades åt ”mer djupsyftande musik”. Inredningssmaken var inte heller bra: folk föredrog ”snirklade och krusidullförsedda möbler framför de enkla och stilrena”.
(Ur ett föredrag av Stellan Arvidson och Britta Stenholm hos ABF i Stockholm i mars 1956).

Stellan Arvidson blir Skolkommissionens drivande, stridbare ideolog. Kommissionens betänkande SOU 1948:27, det som slutligen blir en proposition om försöksverksamhet med en nioårig enhetsskola till riksdagen 1950, är till största delen skrivet av honom. Resultatet ansågs lägga grunden för en helt ny syn på skolan. Så här lät det i betänkandet 1948:

”Demokratisk undervisning måste vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga stridsfrågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en personlig uppfattning.”

”Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma form.”

”Skolan ska främja elevens personliga mognande till en fri, självständig och harmonisk människa.”

Alla skulle ha rätt att ta del av kulturarvet. Det finns också en medvetenhet om att kritiskt tänkande kräver kunskap. Stellan Arvidson återkommer ständigt till att skolarbetet ska anpassas efter individen, inte tvärtom.

Riksdagsbeslutet 1950 uppfattades som epokgörande, en av de stora dagarna i svensk historia. Tage Erlanders efterträdare som ecklesiastikminister, Josef Weijne (1893-1951),  skrädde inte orden. I riksdagsdebatten sa han att detta var det viktigaste som hänt på skolans område efter folkskolans tillkomst 1842.

Beslutet om enhetsskolan skulle få långsiktiga, genomgripande konsekvenser för samhälle och människor, verkningar som fortfarande är i full swing. Den 6 juni 1962 tar riksdagen ett beslut att genomföra grundskolan, som enhetsskolan kom att kallas. Då hade det gått 16 år sedan Tage Erlander tillsatte Skolkommissionen.

Kampen om skolans form och innehåll skulle bli en lång, hetsig strid mellan motsatta intressen. Stellan Arvidson har av olika skolforskare betecknats både som ”skolreformernas främste ideolog” och ”pedagogisk romantiker”. Enligt Leif Carlsson i Svenska Dagbladet (21 april 1991) var det Arvidson som släpade fram det belägringsartilleri som lade lärdomsskolan i grus och aska.

I den första läroplanen för grundskolan, Lgr 62, finns en motsättning redan i inledningen. Kunskaper framhävs på första plats i det inledande kapitlet ”Mål och riktlinjer”.

Sedan ändras ordföljden så att ”kunskaper” och ”elevernas allsidiga utveckling” byter plats med varandra.

Målet är att skolan ”i samarbete med hemmen skall främja elevernas allsidiga utveckling samt därvid meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter”.

Resultaten av bland annat den omprioriteringen ser vi i dagens skola.

Det är alltså en människosyn och en ideologi som i huvudsak formades av en krigstrött, traumatiserad generation som har lagt grunden för den svenska skolan. Den tyngst vägande utgångspunkten är motståndet mot nazismen efter kriget. Sverige angreps inte av Nazityskland men betalade för sin neutralitet genom att bedriva en långtgående eftergiftspolitik mot Hitlerregimen, bland annat genom hård presscensur och permittenttrafiken med tyska soldater och krigsmateriel på de svenska järnvägarna.

Motståndet mot nazismen var starkt över hela världen, och det gällde att med politiska styrmedel som jämlikhetstänkande och aversion mot auktoriteter och nationalism skapa nya, demokratiskt sinnade människor med motståndskraft mot totalitära ideologier. Alla medel var tillåtna, inklusive marxism och andra former av vänsterextremism.

Stellan Arvidson var djupt besviken på skolans utveckling. Tankarna från 1946 års skolkommission hade förvanskats och förfuskats. Den yttre skolorganisationen hade visserligen nått det ideal som presenterades 1948; skolplikten hade förlängts till nio år. Men skolans inre liv hade inte förändrats.

”Vi har fått en omöjlig skola” sa han.

Allt hade gått snett. Redan på 1970-talet blev skolans brister uppenbara genom SIA-utredningen (Skolans Inre Arbete), som tillsattes av utbildningsminister Ingvar Carlsson (s) och fullföljdes av Britt Mogård (m). I debattartiklar och föredrag betonade Stellan Arvidson:

”Felet med dagens skola är att undervisningen baseras på att alla elever har samma förutsättningar. Det hade vi aldrig tänkt oss.” (Göteborgs-Posten 25 februari 1980).

I slutet av sitt liv summerade han sin besvikelse: ”Som mitt största nederlag betraktar jag skolreformens bittra öde!”

Oavsett om vi delar upphovsmannens egen uppfattning kan vi pröva att byta ut definitionen av 1930- och 40-talens nazism som huvudfiende mot den totalitära ideologi som snabbt infiltrerar Sverige och övriga Europa – islam. På det sättet kan vi bilda oss en uppfattning om hur effektiv skolan har varit i sin strävan att skapa demokratiskt sinnade människor med motståndskraft mot alla former av totalitarism.

Vilken medvetenhet och vilken motståndskraft har skolan att erbjuda mot det största hotet mot våra demokratier och vårt jämlikhetstänkande i dag?

Litteratur:
Birgitta Almgren: ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken.”