Säpomännen: Låt oss få berätta sanningen
Vi har uppgifter som stödjer slutsatsen att Olof Palme mördades av en person knuten till en utländsk narkotikaorganisation. Mannen är utbildad i Sovjetunionen och kom till Sverige på falskt pass året före mordet. Dessa uppgifter har aldrig utretts av Palmegruppen.
Vi vill nu befrias från vår tystnadsplikt så att vi kan berätta om våra slutsatser för mordutredarna i Palmegruppen och förundersökningsledaren Kerstin Skarp, skriver de tidigare Säpomännen Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling.
Den 26 januari 2014 skickade undertecknade en skrivelse till regeringen. Vi bad om att bli befriade från den sekretess som hindrar oss från att berätta om förhållanden som kan vara viktiga för utredningen av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme. Några månader senare, den 24 april, avslog regeringen vår begäran. I beslutet hänvisas bland annat till att framställan inte gjorts av förundersökningsledaren eller annan företrädare för utredningen. Fortfarande väntar både vi och utredarna i den så kallade Palmegruppen på att det ska ske.
Bakgrunden till vår skrivelse till regeringen var en förfrågan i slutet av 2013 från en av poliserna i Palmegruppen. Utredarna behövde vår hjälp.
Med start i mars 1987 ledde vi som chef respektive utredare en hemlig Säpo-grupp, som tillsatts på uppdrag av den dåvarande rikspolischefen Holger Romander. Vår uppgift var att gå till botten med ett särskilt spår i utredningen av mordet på Olof Palme. Uppdraget avbröts i april 1989 utan att ha slutförts.
Samma år, 1989, meddelade regeringen oss särskild tystnadsplikt beträffande vissa delar av vårt material. Detta gällde den så kallade diplomatbuggningen, där en sovjetisk underrättelseofficer blivit avlyssnad i sin bostad i Stockholm. Informationen fick enligt regeringen inte heller utredas av åklagare. Det var bokstavligen locket på.
Åren gick. Under hösten 2013 överlämnade Säpo till Palmegruppen några lådor med vad som tycktes vara vårt gamla utredningsmaterial. Eftersom utredarna beslutat sig för att gå igenom det spår vi arbetat med, ville de nu ha vår hjälp för att bedöma om de fått allt. De ville också ställa frågor kring materialet.
Vi var självfallet positiva till detta och förklarade att vi gärna hjälper till. Men då avgörande delar av materialet från vår egen mordutredning aldrig förvarats på Säpo, och ännu mindre överförts till Palmegruppen, visste vi på förhand att utredarna inte fått allt. Och för att fullt ut kunna ge dem den hjälp de skulle behöva måste vi bli befriade från vår tystnadsplikt. Därför skrev vi till regeringen i början av 2014.
I sitt avslag hänvisade regeringen också till att den ansvariga förundersökningsledaren för Palme-utredningen, vice riksåklagare Kerstin Skarp, skulle vända sig till Säpo om hon hade frågor om vårt material. Hennes uppgift är som framgår ovan omöjlig. Säpo har aldrig haft den kunskap och information som behövs för att kunna svara. Och vi får inget säga på grund av den sekretess som regeringen meddelade oss 1989! Det är onekligen något av ett moment 22.
Vår tystnadsplikt gäller således även gentemot förundersökningsledaren Kerstin Skarp och Palmegruppen.
Några veckor efter regeringens avslag, den 16 maj 2014, hade vi ett resonerande samtal med två av poliserna i Palmegruppen. Och den 6 oktober 2014 bjöds vi in till ett uppföljande möte med Kerstin Skarp och spaningsledaren i Palmegruppen Hans Melander.
Vi beskrev då, enligt deras önskemål, några av de handlingar de borde begära ut från Säpo för att skapa en plattform för kommande samtal med oss. Förutom de tidigare nämnda lådorna levererade Säpo senare i omgångar handlingar som mordspanarna aldrig haft tillgång till.
Säpo lät också utredare från Palmegruppen komma upp på myndigheten och läsa vissa dokument. En god grund för en gemensam genomgång av vår Palmeutredning från slutet av 1980-talet hade lagts.
Den 27 maj 2015 hade vi det andra och senaste mötet med förundersökningsledaren. Vi upprepade då att vi är beredda att beskriva hela vår utredning, även de särskilt sekretessbelagda avsnitten, samt hur dessa hänger ihop med övriga delar.
Bara vår tystnadsplikt hävs. Vi förklarade, utan att kunna gå in på särskilt sekretessbelagda uppgifter, att materialet bland annat innehåller namn på en möjlig mördare och andra detaljer som kan hjälpa utredningen framåt.
Sedan dess väntar vi, och även utredarna i Palmegruppen, på att vi ska lösas från vår tystnadsplikt. Kerstin Skarp har, så vitt vi vet, ännu inte vänt sig till regeringen med en sådan begäran. Varför vet vi inte. Det är bara hon själv som kan svara på den frågan.
Uppgifter i vår utredning stödjer slutsatsen att Olof Palme mördades av en person knuten till en utländsk narkotikaorganisation. Nationaliteten är oklar, men mannen är utbildad i Sovjetunionen. Han kom till Sverige på falskt pass under 1985.
Personen har kopplingar till andra mord i Sverige, både före och efter mordet på den svenske statsministern, bland annat som gärningsman. Han är utpekad som Olof Palmes mördare av en uppgiftslämnare som kände honom. Andra uppgifter gör gällande att han iakttogs av en annan person, som visste vem han var, när han avfyrade skotten på Sveavägen. Det lär också finnas minst ett anonymt tips om mannen inskickat till Palmegruppen.
Vår utredning pekar på att det är en krets av personer, snarare än en ensam person, som ligger bakom mordet på Palme. Uppgifter i det material vi sammanställt kan också om de utreds och visar sig riktiga bidra till att förklara hur attentatsgruppen kunde lokalisera Olof Palme före mordet.
Det finns också uppgifter om hur attentatet förbereddes, vilka som kan misstänkas ha hjälpt till och, till exempel, vad attentatsdagen internt kallades.
Inget av detta har utretts av Palmegruppen trots att det snart gått 27 år sedan vår egen hemliga utredning avslutades. Innehållet i spåret i dess helhet och de slutsatser det lett oss till har alltså inte kunnat presenteras, än mindre diskuteras, med förundersökningsledaren och utredarna.
Situationen är smått absurd. Två år har gått sedan utredarna i Palmegruppen första gången bad oss hjälpa till. Vi tycker därför att det är en rimlig önskan att informationen nu slutligen ställs till Palmegruppens förfogande och blir föremål för utredning inom ramen för gängse förundersökningssekretess. Utredarna vill att vi befrias från vår tystnadsplikt för att kunna få resten av informationen och på allvar kunna utreda vårt spår.
Vi förklarade redan 1988 inför riksdagens konstitutionsutskott, KU, att vårt material var skrämmande och allvarligt för den svenska demokratin. Vår inställning var då som nu att en omfattande utredning behövdes för att klarlägga värdet av informationen.
Men KU ville inte höra detaljerna och sekretess och stridigheter mellan olika intressen förhindrade sedan en vidare utredning. Palmegruppen har därefter ägnat sig åt andra saker.
Om förutsättningar skapas genom att regeringen befriar oss från tystnadsplikten är vi beredda att diskutera vår information med Palmegruppen. Om de finner den intressant är det bra. Att få en förklaring till det snart 30 år gamla mordet på Olof Palme är viktigt.
Om det efter så många år inte går att komma vidare lämnar vi det med detta. Men vår uppfattning är klar: Om inte vårt material utreds blir det i framtiden omöjligt att påstå att allt gjorts av regering, åklagare och polis för att försöka klara upp mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.
WALTER KEGÖ
JAN-HENRIK BARRLING
Ämne: Säpomännen: Låt oss få berätta sanningen
Inga kommentarer hittades.