Två västerländska journalister bad nyligen om eskort för att bege sig till Gazaremsan och intervjua judiska bosättare där.
Nej, detta är inte inledningen till ett skämt. Dessa journalister befann sig i Israel i slutet av 2015 och de var gravallvarliga.
Tänk så förlägna de måste ha blivit när de fick påpekat för sig att Israel lämnade Gazaremsan helt och hållet för tio år sedan.
Man måste tycka lite synd om dem. Dessa utländska kolleger var nybörjare som ville imponera genom att åka till ett "farligt" ställe som Gaza och rapportera om "bosättarna" som lever där. Deras begäran förvånade dock inte någon, inte ens mina infödda kolleger på plats.
Dessa "fallskärmsjournalister", som de ibland kallas, kastas in i regionen utan att informeras om ens de mest grundläggande fakta om den israelisk-palestinska konflikten. Sorgligt nog är den här typen av korrespondenter mer regel än undantag. Tankarna går till en särdeles vilsen brittisk reporter:
När Israel mördade Hamas grundare och andlige ledare Ahmed Yassin 2004, skickade en brittisk tidning ner sin kriminalreporter för att bevaka händelsen. För denne reporter var både regionen och Hamas helt obekanta. Hans chefer hade skickat honom till Mellanöstern, sa han, för att ingen annan ville åka.
Nåväl, vår hjälte rapporterade om mordet på Ahmed Yassin från en bar på American Colony Hotel. I hans byline påstods det att han befann sig i Gaza och hade intervjuat släktingar till den fallne Hamasledaren.
Ibland känner man sig som en åskledare för sådana här berättelser. En annan kollega i Ramallah berättade att han för några år sedan fick en begäran från en ung korrespondent om att hjälpa till att ordna ett möte med Yasser Arafat. Problemet var bara att Arafat vid det laget hade varit död i flera år. Den unge journalisten var nykläckt från journalisthögskolan och totalt okunnig om Mellanöstern, vilket hans chefer uppenbarligen ansåg var fina meriter för att bevaka den israelisk-palestinska konflikten.
Under de tre decennier jag har jobbat i den här regionen har den här typen av journalister blivit väldigt välbekanta. De går ombord på ett plan, läser en artikel eller två i Times och känner sig sedan redo att agera experter i Israel-Palestinakonflikten.
En del av dem har försäkrat mig att det fanns en palestinsk stat här före 1948, med östra Jerusalem som huvudstad. I likhet med de dåligt pålästa unga kollegerna som ville intervjua icke existerande judiska bosättare i Gaza 2015, blev de en smula överrumplade då de fick veta att Västbanken före 1967 kontrollerades av Jordanien och Gaza av Egypten.
Är det någon skillnad på en arabisk medborgare i Israel och en palestinier från Västbanken eller Gaza? Det är inte uteslutet att mina utländska kolleger inte skulle kunna svara på den frågan. Står det verkligen i Hamas stadgar att islamiströrelsen vill ersätta Israel med ett islamiskt rike? Om så är fallet, är det stor risk att mina internationella medarbetare inte känner till det.
En minnesvärd journalist, för ett antal år sedan, bad om att få besöka den "förstörda" staden Jenin, där "tusentals palestinier massakrerades av Israel 2002". Det hon syftade på var den israeliska militäroperationen i flyktinglägret i Jenin, då närmare 60 palestinier, många av dem beväpnade, och 23 israeliska soldater dog i strid.
Medlidande är en sak, men denna nivå av brist på förståelse – och yrkesmässig lättja – är svår att förstå i dessa internettider.
Men när det handlar om att bevaka den israelisk-palestinska konflikten är det tydligen en dygd att vara okunnig. Missuppfattningar om det som pågår här är en sjuka i internationella medier. Det enkelspåriga skurk/hjälte-tänkandet dominerar. Någon måste vara hjälte (palestinierna har fått det jobbet) och någon måste vara skurk (den rollen fick israelerna). Och allt bryts genom detta prisma.
Problemet går dock djupare än så. Många västerländska journalister som bevakar Mellanöstern känner inget behov av att dölja sitt hat mot Israel och judar. Samtidigt kan palestinierna, enligt dem inte göra någonting fel. Utländska journalister baserade i Jerusalem och Tel Aviv har i åratal vägrat rapportera om den ekonomiska korruption och de brott mot mänskliga rättigheter som grasserar under Palestinska myndigheten och Hamas regimer. Möjligen är de rädda för att kallas "sionistagenter" eller "propagandister" för Israel.
Slutligen har vi de lokala journalister som anlitas av västerländska reportrar och mediehus för att hjälpa till att bevaka konflikten. Dessa journalister vägrar samarbeta kring någon story som anses "antipalestinsk". Palestinskt "lidande" och den israeliska "ockupationens" "ondska" är de enda tillåtna vinklarna. Och de västerländska journalisterna är angelägna om att inte göra sina palestinska kolleger arga – de vill ju inte bli av med sina palestinska källor.
Således borde internationella mediers kallsinnighet inför den pågående knivskärnings- och bilattackvågen mot israeler inte komma som någon överraskning. Man kan svårligen finna en västerländsk journalist eller medieorganisation som omtalar de palestinska angriparna som "terrorister". Faktum är att rubriker i internationella medier ofta tyder på att man känner mer sympati för de palestinska angripare som dödas när de utför sina dåd, än man gör för israelerna som blir attackerade.
Naturligtvis gäller inte ovanstående alla utländska journalister. En del korrespondenter från USA, Kanada, Australien och Europa är både mycket kunniga och mycket rättvisa. Tyvärr utgör de en liten grupp bland mainstreammedierna i Väst.
Västerländska reportrar, särskilt de som "fallskärmshoppar" in i Mellanöstern, borde komma ihåg att journalistik i den här regionen inte handlar om att vara pro-Israel eller pro-Palestina. Det handlar snarare om att vara "pro" sanningen, även när sanningen går helt på tvärs mot vad de själva föredrar att tro.
Khaled Abu Toameh är prisbelönt journalist baserad i Jerusalem.