Priset för Perssons regemente betalas av patienterna i form av hotad patientsäkerhet, allvarligt sänkt vårdkvalitet och ökad dödlighet. Min lilla avdelning heter avdelning 17 och här hamnar, är det tänkt, alla patienter från södra Dalarna med akuta skador på rörelseapparaten – förutsatt att de behöver inneliggande vård förstås. Det här är till stor del gamla, sköra och trasiga människor. Den vanliga patienten är 80+ med tillhörande andra sjukdomar, många har brutit lårbenshalsen.
Vi disponerar 24 vårdplatser, en liten neddragning är fortfarande märkbar efter att Perssons och Stikås personalpolitik skrämde bort flera generationer av erfarna ortopedsjuksköterskor. Vi vårdar också ett antal infekterade patienter bland våra opererade, efter tidigare neddragningar. Vår systeravdelning 18 ligger vägg i vägg och tar hand om patienter före och efter planerade operationer. Under tidigare år har 18 kunnat stötta 17 genom att belägga så mycket som halva avdelningen med akuta patienter. En utmärkt lösning, såklart, eftersom båda avdelningarna bemannades av sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter som var specialister på att ta hand om ortopediska patienter!
LÄS MER: BROMAN: Därför är landstingsledingen till lika delar arroganta, okunniga och kränkande (6/3-15)
Sedan kom smällen. Jag har larmat om den tidigare så jag ska hålla mig kort: I ett slag ändrade Persson tillsammans med landstingsdirektören Stikå anställningsvillkoren för lasarettets sjuksköterskor och raskt hade vi en stor brist på sådana. Efter den mediala uppmärksamheten skrevs ett nytt avtal, mer komplicerat, mindre effektivt och mycket dyrare än det gamla. Avtalet hade inte den effekt man hoppats på och avdelning 18 drog ner sitt öppethållande. En halverad avdelning håller nu öppet fyra dygn per vecka. Tacka fasen för att de inte har plats för våra akuta patienter!
Trots neddragningen har ledningen, genom divisionschefen Riman, beslutat att inte minska produktionen som det heter när halta patienter får höft- och knäproteser. Fler fyradagarsplatser gjordes tillgängliga runt om på sjukhuset på andra, mindre behövande (?), patienters bekostnad. Och se: produktionen kortar köerna, ekonomin blomstrar och Persson och Stikå slår sig för bröstet!
Det som inte står i Perssons och Stikås pressmeddelanden är att bara från min lilla avdelning har vi sedan årsskiftet varit tvungna att förlägga över 50 akuta patienter på andra kliniker, som inte vet särskilt mycket om ortopedi. Sammanlagt har vi haft över 200 patientvårddygn utplacerade på resten av lasarettet. Som avlastning för oss, och för att vi rent fysiskt inte haft sängar att lägga dem i. Men även om patienten får en säng är avlastningen ganska begränsad när mer än en halv sjukskötersketjänst på avdelningen går åt till att hantera platssituationen. Varje dag!
För att inte tala om sjukgymnasterna. Eller läkarna. Försök inte tala med dem, de har fullt upp med att skubba runt i kulvertar och korridorer för att försöka hjälpa de patienter som haft oturen att hamna på avdelningar som är specialiserade på andra åkommor. I samtliga fall får det hela naturligtvis återverkningar på såväl mottagningskapacitet, måltidsuppehåll som på arbetsmiljön i stort. Och inte minst: Varje utplacerad patient är utsatt för ett reellt hot mot patientsäkerheten!
Vårdkvaliteten kan ni säkert föreställa er själva. Överbeläggningar är nu så vanliga att de betraktas som permanenta platser.
Ändå tvingas vi trycka ut patienter som inte är färdigbehandlade i en omfattning som gör att Dalarna har uppemot 12 procent högre dödlighet efter höftfraktur än jämförbara landsting. Detta är helt och hållet kopplat till den alltför korta vårdtiden! Platssituationen, den misslyckade personalpolitiken och de missriktade besparingarna gör att den här negativa utvecklingen eskalerar och vi har bara sett början på hur överdödligheten ökar. Avvikelserapporter lämnas utan åtgärd och personalen är till lika delar resignerad och överbelastad: ingen har tid och ork att skriva till Arbetsmiljöverket.
När jag gick hem från min bakjour härom helgen fanns inte en säng att uppbringa på sjukhuset; IVA var fullbelagt, både i Falun och Mora. Jag var tvungen att skjuta upp två akuta operationer. I hela Landstiget Dalarna kunde vi inte operera en enda akut patient. Men vi fortsätter att "säkerställa en god patientsäkerhet och vårdkvalitet".
Ett år har snart gått sedan sjuksköterskeupproret och nya generationer söker arbete. De förlorade åren av erfarenhet kan vi inte ersätta men vi bygger på det vi har: ett glatt, starkt gäng som trots vanskött ekonomi och personalpolitik, trots sorgliga arbetsvillkor, trots ständig sängbrist och omaket att mitt i natten flytta runt stackars patienter till andra avdelningar är redo att välkomna och handleda nya arbetskamrater.
Då kommer domen: Vi får inte tillsätta våra vakanta tjänster! Trots ständiga överbeläggningar, utplacerade patienter, dagliga platskriser och mätbara konsekvenser på vårdkvaliteten ska vi stäva vidare med revade segel. Säger divisionschefen Riman, som mest verkar fungera som högtalare åt landstingsdirektören.
Som ortoped vet jag vad en ryggrad är, och jag har aldrig sett någon sådan på en megafon! Plötsligt är klinikchefen Skogman inte chef för sin klinik utan snarare en läkarutbildad (och därför högavlönad) klinikassistent, som inte har mandat att anställa. Som medicinskt ansvarig är jag hållen gisslan av landstingsledningen. Sjuksköterskorna jagar sängar, sjukgymnasterna jagar i kulvertarna, läkarna jagar operationsutrymme för akuta patienter. Och kommer i konflikt sinsemellan för att ordna plats åt sjuka, svaga människor som behöver akut ortopedisk omvårdnad.
Patienter far illa. Allt för att Persson och Stikå ska kunna skryta om hur duktiga de varit. Och här får jag infoga en brasklapp: de kanske inte har förstått. Men det gör ju bara det hela ännu värre!
Fredrik Broman
Överläkare, Ortopedkliniken Falu Lasarett