Österrikes öde står på spel
Det kanske var en tillfällighet att kardinal Christoph Schönborn, Wiens ärkebiskop som tippas bli nästa påve, valde att hålla ett dramatiskt tal om att rädda Europas kristna rötter just 12 september, årsdagen för belägringen av Wien, då de turkiska ottomanerna nästan erövrade Europa.
"Kommer islam att erövra Europa? Många muslimer vill det, och säger att 'det är slut med Europa'", sa kardinal Schönborn, och anklagade därefter européerna för att ha "glömt sin kristna identitet".
Konrad Pesendorfer, chef för Österrikes officiella statistikbyrå, sa att 2030 kommer 40 procent av befolkningen i Wien att vara utrikesfödda, på grund av demografi och migrantflöde (60 000 kom på bara ett år).
Efter Konstantinopels fall 1453 tillbringade en stor del av Östeuropas befolkning århundraden under islamisk ockupation, särskilt under ottomanerna. Nu känns det som att klockan hoppat tillbaka till 1683, när de ottomanska arméerna stod vid Wiens stadsportar.
Det är ingen tillfällighet att det är östeuropéernas envisa motstånd som utgjort det största hindret mot en enad EU-respons på migrantkrisen. Det var dessa östländer som tvingade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att stoppa det massiva migrantflödet. På de ställen där gränserna inte kontrolleras fortsätter migranter att välla in en masse. Enbart i augusti månad kom 23 000 migranter till Italien.
I Bryssel bedriver man propagandakrig för att framställa de västeuropéer som vill ha okontrollerad muslimsk invandring som kosmopolitiska och toleranta, medan östeuropéerna utmålas som främlingsfientliga rasister, om inte rentav nynazister.
Men Europas samhällseliter skulle må bra av att lyssna på sina östeuropeiska bröder. Dessa länder utgör, ironiskt nog, kärnan av det "nya Europa". De var de sista som anslöt till det europeiska projektet och de länder, med tanke på att de just undkommit totalitära regimer, som borde ha gett nytt liv åt projektet. Men den politik som bedrivs i Bryssels håller nu i stället på att knuffa östblocket i famnen på Ryssland.
Östeuropéernas ovilja att öppna dörren för massinvandring av muslimer kan förklaras av finanskrisen, fallande födelsetal, deras relativt homogena samhällen, förföljelsen av kristna under kommunisttiden, minnen av en konflikt med islam som sträcker sig ända tillbaka till medeltiden, och Bryssels försök till kulturell styrning. EU-parlamentet har faktiskt vid flera tillfällen utövat påtryckningar för att tvinga konservativa östeuropeiska medlemsstater som Polen, Ungern och Kroatien att legalisera samkönade äktenskap och abort.
EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker kallar honom "Viktator" Orbán (en ordlek med orden "diktator" och "Viktor"). Men den ungerske premiärministern Viktor Orbán trotsar alla smädelser och fortsätter bygga sin mur vid den ungerska gränsen mot Serbien och Kroatien. När kommunismen föll var Ungern det första landet som lyfte på järnridån och släppte ut folk. Nu är man det första landet som bygger stängsel för att hålla folk ute. Orbán planerar också att uppföra ytterligare ett stängsel längs samma gräns.
Orbán är de europeiska eliternas nemesis i Öst. Han är den ende i Europa som talar om att försvara "kristendomen". "Visegrad-4", alliansen mellan Tjeckien, Polen, Bulgarien och Slovakien, vill göra skillnad mellan kristna och muslimska migranter. I detta har Orbán också stöd av de ungerska biskoparna, som motsätter sig påve Franciskus "öppna famnen"-inställning till migranter.
I en debattartikel i tidningen Frankfurter Allgemeine, skrev Orbán:
"De som kommer har uppfostrats i en annan religion och står för en radikalt annorlunda kultur. De flesta är inte kristna, utan muslimer. Detta är en viktig fråga, eftersom Europa och europeisk identitet har sina rötter i kristendomen."
Orbáns rebelliska sida kunde beskådas redan under hans studenttid, då han bevistade Imre Nagys begravning. Imre Nagy ledde upproret mot Sovjetunionen 1956, och i samband med begravningen krävde Orbán att den kommunistiska ockupationsmakten skulle dra sig tillbaka.
Senare tog Orbán in Ungern i NATO.
Orbáns far var kommunist, modern kalvinist, hans hustru är djupt troende katolik och de har fem barn. På frågan om han är reaktionär, har Orbán svarat: "Jag äter med kniv och gaffel, men vi är inga lydiga mittfåremänniskor." Han ser EU-kommissionen som en ny sorts politbyrå. "Vi accepterade inte att styras från Wien 1848 eller från Moskva 1956 och 1990", sa Orbán. "Och vi kommer inte att låta oss styras av någon från Bryssel eller någon annanstans ifrån."
Orbáns tal är ofta fulla av historiska referenser, som till exempel när han bad ungrarna att visa samma mod som sina anfäder "i kriget mot de ottomanska arméerna".
Den ungerska konstitutionen är unik i Europa; den skyddar "livet från befruktningsögonblicket" och stipulerar att äktenskap endast kan ingås mellan man och kvinna.
Orbáns stil har kopierats av andra exkommunistiska EU-medlemmar. Polens president Andrzej Duda har klagat på "diktat" från Bryssel med krav på att ta emot de migranter som flödar in över kontinenten från Mellanöstern och Afrika. Och Jaroslaw Kaczynski, partiledare för Lag och rättvisa i Polen, har pekat på "en gammal historisk tradition, enligt vilken Polen är ett bålverk för kristenheten i Öst, som måste rädda Europa från sig självt".
"Sedan kristendomen infördes 966 har Polen ofta antagit rollen som Antemurale Christianitatis, en kristendomens bastion", enligt Crisis Magazine.
"Från att man stoppade mongolernas intåg i Europa vid slaget i Legnica 1241, till att man räddade Europa från muslimsk kolonisering då kung Johan III Sobieski besegrade turkarna i slaget vid Wien 1683, har detta varit tydligt. Kommunismen lyckades inte ta kol på den polska katolicismen, och när Johannes Paulus II valdes till påve 1978 blev detta den tändande gnistan för Solidaritetsrörelsen, vilken spelade en avgörande roll i kommunismens fall. På senare tid har polska invandrare fyllt de dittills tomma bänkraderna i västeuropeiska kyrkor. Under den pågående synoden om familjen i Vatikanen har polska biskopar varit bland de mest uttalade försvararna av det traditionella."
Ungerns premiärminister Viktor Orbán är de europeiska eliternas nemesis i Öst. Han är den ende i Europa som talar om att försvara "kristendomen". Höger: Den polske kungen Johan III Sobieski i strid mot de ottomanska turkarna i Wien 1683. |
Slovakiens premiärminister Robert Fico har sagt att hans land bara kommer att ta emot kristna flyktingar; att islam "inte hör hemma" i hans land och att "multikulturalism är ett påhitt".
Tjeckiske presidenten Milos Zeman har även han gått till attack mot multikulturen.
Till och med Socratis Hasikos, Cyperns inrikesminister, har sagt att hans land kan tänka sig att ta emot flyktingar, men bara om de är kristna. Många cyprioter ser linjen som delar ön som en gräns mellan den grekiska kristendomen och det turkiska islam, precis som Berlinmuren en gång i tiden utgjorde gräns mellan demokrati och kommunism.
Som den ansedda amerikanska katolska tidskriften First Things har påpekat, "i Ungern, Kroatien och på andra håll i Östeuropa inträffar just nu revolution till stöd för familjen och emot abort, i samband med att man återupptäcker de kristna rötterna".
Vare sig man gillar det eller inte, kan den sista chansen att rädda Europas rötter mycket väl komma från de gamla kommuniststaterna inom EU – samma länder som besegrade ottomanerna 1699 och som nu känner sig hotade av deras ättlingar.
Cyprioterna är mycket mer välbekanta med konsekvenserna av kulturkrockar än vad de bekväma byråkraterna i Bryssel är. Fråga dem hur det står till med kyrkorna på den turkiska sidan av ön; hur många finns det kvar?
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är italiensk journalist och författare.