Tillsammans med universiteten runt om i världen har läkemedelsindustrin fått fram nya läkemedel i kampen mot cancer. Det är en utveckling som är oerhört glädjande framför allt för alla cancersjuka men även för den personal som har att vårda dessa patienter. Över tid har nya läkemedel bidragit till en successivt bättre chans till ett förlängt liv.
Men varje nytt läkemedel blir dyrare än det gamla och prisökningen under senare år har varit betydligt högre än den ekonomiska tillväxten i samhället. Kostnaderna är så höga att alla delar av sjukvården inte har möjligheter att finna resurser, och har därmed blivit en fara för våra tankar om en jämlik sjukvård. Och kanske en fara för vårt öppna samhälle.
Nya cancerläkemedel kostar ofta runt 1 miljon kronor per patient och år. Strålbehandling som jämförelse kostar runt 4 000 kronor per behandlad patient trots en investeringskostnad på runt 20 miljoner per apparat.
För att hantera kostnaden för de nya läkemedlen tecknar landstingen rabattavtal med företagen. Det exakta slutpriset är dock okänt utanför en liten krets. Avtalen med de olika landstingen är nämligen hemliga. Detta är något unikt i vår svenska förvaltning som i övrigt präglas av transparens. Hemliga prisavtal är problematiska. Dels är det oklart om alla landsting får samma pris, dels gör dessa hemliga avtal att de inte kan granskas av medierna. Hemlighetsmakeri i skattefinansierad verksamhet kan befaras vara en god grogrund för korruption.
Läkemedelsbolagen sätter ett pris som i stort sett alltid avslås av TLV (Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket) som tar ställning till om läkemedlet är kostnadseffektivt. Prisdiskussionen går då vidare till en grupp inom SKL (Sveriges kommuner och landsting). Denna grupp inom SKL har ingen möjlighet att själva teckna avtal men förhandlar med bolagen ett förslag till pris som då blir något rabatterat. Rabatten är hemlig och oftast marginell. Sedan går det nya priset som ett förslag till respektive landsting. Ofta är rabatterna kopplade till komplicerade administrativa rutiner som tar resurser från själva vården.
Om alla landsting verkligen skriver på dessa prisavtal eller om vissa av dem har en möjlighet att förhandla fram ytterligare rabatter vet ingen eftersom de är hemliga. Kan detta vara förenligt med offentlighetsprincipen? Det är aldrig prövat i domstol och medier har oss veterligen aldrig försökt få ut avtalen.
Förutom den märkliga konstruktionen så är priset i sig en potentiell bomb för hela sjukvården. De nya cancerläkemedlen är med vissa undantag aldrig botande. De kan för vissa patienter förlänga livet något år eller mera. Men i de flesta fall rör det sig om några få månader men endast för de patienter där läkemedlet har effekt. De övriga riskerar bara att uppleva biverkningarna och sänkt livskvalitet under återstoden av sina liv. Några månader har i sig ett stort värde. Men det är kanske inte det patienterna hoppas på när de kommer till sin läkare. Man vill veta om man kan bli långtidsöverlevare eller helst botad.
Även om läkemedlen är betydelsefulla måste vi våga diskutera om många av dessa läkemedel är värda hur mycket som helst. Varje nytt läkemedel hamnar högre i pris. Ännu så länge är det bara en handfull preparat som gått igenom denna prissättning och kommit vissa patienter till godo. Men det är flera hundra läkemedel som står på tur och kan nå flera patienter. Vi har 57 000 nya cancerfall per år. Långt ifrån alla patienter behöver dessa nya läkemedel eller har någon nytta av dem. Men på sikt är det inte orimligt att tro att läkemedlen kommer att rikta sig mot hälften av patienterna innebärande en kostnad för samhället på över 25 miljarder kronor per år. Det är en kostnad som med nuvarande takt i tillväxten måste få effekter på alla delar av sjukvården.
Cancer är en speciell sjukdom på många sätt. Risken att dö är uppenbar. Detta skapar, helt begripligt, en känsla av att inga kostnadsgränser borde finnas. Denna känsla är något läkemedelsbolagen har tagit till sig och utnyttjar. Man stöder många patientföreningar, både ekonomiskt och med argument och retorik. Detta har skapat en uppfattning att man tror att de sjukhus som ger mest läkemedel är bäst. Så är inte fallet. De öppna jämförelser vi har talar ett tydligt språk. Den skillnad vi ser i tillgång till läkemedel i de olika landstingen motsvarar inte några skillnader i överlevnad.
Andra bevis för detta är att vi generellt i Sverige använder mindre läkemedel mot cancer än många andra länder inom OECD men har bland de bästa överlevnadssiffrorna för de flesta tumörformer. Devisen ”mest är bäst” stämmer helt enkelt inte när det gäller läkemedel mot cancer. Det är en mängd faktorer inom cancersjukvården som är minst lika viktiga. Tillgång till bra tidig diagnostik, snabbt omhändertagande inom sjukvården, hög kvalitet på cancerkirurgin, bra kvalitet på strålbehandlingen, god omvårdnad och support i livets slutskede samt god uppföljning är några viktiga faktorer som anses ha betydelse. Men profession och politiker vågar inte diskutera dessa frågor. Trycket är stort från olika grupper som med hjälp av läkemedelsindustrin lovar guld och ett evigt liv bara dessa nya dyra läkemedel används till alla som över huvud taget kan ha den minsta chans att ha nytta av dem.
Alla kan ju inse effekten på hela sjukvården av denna kostnadsexplosion. Vi lever i ett land där pengarna inte räcker till allt. Vi måste våga diskutera hur vi bäst använder våra resurser. Vi måste se effekterna av en allmän cancersjukvård som blir hemlig i sin kostnadsutveckling och omöjlig att styra.
Vi måste våga diskutera konsekvenserna för de patientgrupper som inte har starka företrädare, och som inte syns eller hörs i debatten. Läkemedelsbolagens relation till patientföreningar behöver tydliggöras. För att lyckas med utmaningarna kring nya dyra cancerläkemedel och garantera en effektiv och rättvis cancervård, så måste vi ha ett nationellt enhetligt förhållningssätt.
Till exempel genom att TLV får mandat att förhandla fram ett offentligt pris som vi har råd med och som bedöms som prisvärt. Detta skulle ge oss en starkare position i förhandlingarna med läkemedelsbolagen.
FREDDI LEWIN
docent i onkologi, verksamhetschef Jönköping
ELISABETH O KARLSSON
verksamhetschef, Cancercentrum Norrlands universitetssjukhus
JONAS CLAESSON
verksamhetschef, Läkemedelscentrum, Norrlands universitetssjukhus
BJÖRN ZACKRISSON
professor i onkologi, Cancercentrum Norrlands universitetssjukhus
MÅRTEN LINDSTRÖM
överläkare, Läkemedelskommittén, Jönköpings län
MAGNUS LAGERLUND
överläkare, basenhetschef, onkologiska kliniken och strålningsfysik, Kalmar
MARGARETA RANDÉN
med dr, verksamhetschef, onkologiska kliniken, Västerås
GUNNAR ADELL
med dr, verksamhetschef, onkologiska kliniken, Universitetssjukhuset Linköping
Källa: SvD Brännpunkt, 10 mars 2014