DN DEBATT 12/4. De professionella medierna har ett stort ansvar för att hålla debattklimatet öppet och friskt genom att genomskåda och motverka propaganda. Men medierna har ibland egna intressen och de har inte allas förtroende. Därför är det viktigt att medborgarna själva tar ansvar och tränar sig i att genomskåda och motverka propaganda, skriver Ann-Marie Åsheden.
https://www.dn.se/debatt/medborgarna-maste-ta-eget-ansvar-for-att-tamja-propagandan-pa-natet/
Sociala medier är nu den mest effektiva kanalen för spridning av all sorts information och kommunikation, inklusive propaganda. En så kraftfull och samtidigt så sofistikerad kanal för spridning av all sorts påverkan har aldrig tidigare funnits.
På denna nya arena härskar nu en viss eftertankens kranka blekhet. Facebook skäms en aning och lovar översyn. Regeringar diskuterar olika sätt att reglera de sociala medierna. Men eventuella regelverk lär inte bli särskilt effektiva – om man samtidigt ska hålla fast vid demokratiska kärnvärden som yttrandefrihet.
En möjlighet när det gäller att genomskåda och motverka propaganda är att de professionella medierna tar på sig uppgiften att hålla ett öga på vad som sker. De har onekligen ett stort ansvar; dels är det deras demokratiska uppgift att hålla debattklimatet öppet och friskt, dels är de faktiskt den enda institution som har praktisk möjlighet att utföra detta renhållningsarbete löpande, varje dag. Men inte heller detta är så enkelt som man kan tro. Dels har medierna ibland egna intressen och driver då och då frågor på ett sätt som närmar sig propaganda. Dels har de inte allas förtroende.
Återstår möjligheten att medborgarna tar eget ansvar. Det kan man göra genom att bli medveten om vad propaganda är, hur den verkar samt hur man kan genomskåda och motverka den. Detta är alltså en bildnings- och träningsfråga.
Det är roligt att avslöja sådant man ogillar, men inte lika roligt när den källkritiska analysen tycks hota ens egna övertygelser.
I dag lär skolan ut källkritik, och det finns mycket bra studiematerial i ämnet. Men källkritiken hanterar bara den tankemässiga delen av propagandans verkningsmekanism; vilka propagandisterna är, vad de vill och hur de hanterar fakta. Men det är minst lika viktigt att förstå sig på hur propagandister använder de känslomässiga påverkansteknikerna.
Därför bör källkritiken kompletteras med kunskap om de tekniker som siktar in sig på människors känslomässiga behov och svagheter, och hur dessa tekniker används. Några exempel på sådana tekniker är att bekräfta människors känslor och fördomar, att splittra genom att polarisera, att beskriva människor som onda eller goda, att ladda symboler och demonisera fiender.
Det finns en motvilja i tidsandan att betrakta dessa tekniker kritiskt. Det beror troligen på att de inte bara används av propagandister, utan av alla som vill påverka – oavsett om de gör det för allmännyttiga eller egennyttiga syften, på ont och gott, i stort och smått, i viktigt och oviktigt.
Men det finns stora skillnader i användningen av de känslomässiga påverkansteknikerna. En opinionsbildare håller igen, och använder dem på ett etiskt försvarbart sätt. En propagandist utnyttjar teknikerna till det yttersta, på ett manipulativt sätt, för att nå sina mål. Därför är det viktigt att försöka bedöma hur långt en påverkare har gått. Flest propagandaträffar lär den få som spanar i ytterkanterna av alla fält och frågor, typ extremhöger eller extremvänster, veganism, klimatapokalyps etcetera.
Skolans roll är förebyggande. Den kan vaccinera med kunskap och kritiskt tänkande. Den kan tala om varför människor låter sig påverkas av falsk eller förvriden information, det vill säga om våra mänskliga behov och svagheter.
I det förebyggande arbetet bör också ingå att peka på etikens roll. Alla påverkare ställs inför en rad etiska överväganden längs sin påverkansväg:
- Är frågan tillräckligt stor, viktig och brådskande för att motivera användning av propaganda? I de flesta fall är svaret nej.
- Är det mål jag vill nå med min påverkan till mottagarnas nytta, eller kanske mest till min egen nytta? Det är förstås en samvetsfråga som är svår att själv svara på. Därför måste omgivningen göra det, till exempel genom att låta frågan stötas och blötas i en demokratisk debatt.
- Var går gränsen mellan opinionsbildning och propaganda? Det vill säga: Hur långt kan jag avlägsna mig från verkligheten i min beskrivning av den? Hur långt kan jag gå i att bekräfta människors omedvetna känslomässiga behov och fördomar? Och hur långt kan jag gå när det gäller att beskriva en motståndare? Inga lätta frågor. Men det finns gränser som inte bör överskridas.
- Är det etiskt att bara vid enstaka tillfällen avvika från opinionsbildningsvägen och göra en snabb taktisk insats med propaganda? Nästan alltid etiskt oförsvarbart.
- Är det etiskt att bemöta propaganda med motpropaganda? Ibland finns inget val. Är insatsen kortvarig, kan den vara försvarbar och då oftast utan skadeverkningar. Men om insatsen blir långvarig är risken stor för att man hamnar i propagandakrig, underminerat debattklimat och att alla inblandade drabbas av förnuftsreduktion.
Fram till dess att skolan bidragit till att göra framtidens medborgare mer propagandaresistenta faller ansvaret i hög grad på oss själva. Alla som ägnar sig åt påverkan bör ställa sig de etiska frågorna. För alla andra gäller att inte låta sig manipuleras att själva bli kuggar i ett propagandamaskineri. Detta innebär att man måste utmana sig själv.
Utmaningen är särskilt stor för dem som är starkt känslomässigt förankrade i en åsiktsgemenskap. Denna gemenskap kan ha blivit så viktig att man kopplar hela sin identitet till åsikten i fråga. Man lever som i en ekokammare och är onåbar för allt utom bekräftelser. Man vet hur det är; man är trosviss.
Om man nu befinner sig inne i sådan åsiktsgemenskap, skulle man kanske kunna fundera på om dessa åsikter och denna gemenskap verkligen är ens hela identitet. Livet är ju större än en viss åsikt. Det finns många andra gemenskaper, av olika slag, stora och små, viktiga och mindre viktiga. Ett gott råd är att försöka locka fram sin nyfikenhet. Den kan tillfredsställas genom att man lyssnar på andra och samtalar.
Och om man ser saken utifrån, från rymden utanför en bubbla, måste man ändå försöka påverka de som bygger sina åsikter på uppenbart felaktiva eller förvridna fakta. Man kan korrigera och förmedla alternativa verklighetsbeskrivningar. Man kan göra det i vardagen, tillsammans med medierna. Vad gäller de känslomässigt påverkade kan man börja med inte bemöta hat med hat.
Propaganda är alltså ett komplext och extremt utmanande fenomen, oavsett om vi tillhör påverkarna, de påverkade eller granskarna. Jag vill avsluta med att citera Torsten Thurén, expert på källkritik. Han sätter fingret på propagandagranskarens dilemma: ”Det är roligt att avslöja sådant man ogillar, men inte lika roligt när den källkritiska analysen tycks hota ens egna övertygelser”.
Ann-Marie Åsheden, journalist, författare och bokförläggare. Aktuell med boken ”Propaganda. Hur du påverkas och i värsta fall blir av med förnuftet. Hur just du kan genomskåda och motverka propaganda”