Karolinska är etikens Tjernobyl

Det är med stort intresse vi har kunnat följa spelet kring de kliniska transplantationerna på tv. Vi fick vänta till sista programmet för att se något av det vi väntat på att få ta del av, nämligen den djurexperimentella bakgrunden. I tredje delen av serien avslöjas sanningen – det finns inga djurexperiment. Man har således gått direkt till klinik med en helt oprövad teknik.

Det är dags att reagera, och jag vill ställa min reaktion i relation till min bakgrund som forskande kirurg, och dessutom med ett stort engagemang i forskningsetiska frågor. Jag var mångårig ordförande i dåvarande forskningsetikkommittén och därefter sekreterare i etikprövningsnämnden i Göteborg. Jag var regelbunden skribent i forskningsetiska frågor i »Svensk Kirurgi« (tidning för Svensk kirurgisk förening).

Under de 15 sista åren av min forskarkarriär ägnade jag all vår forskning åt att utveckla artificiella biosyntetiska blodkärl. Vi använde en stödjevävnad baserad på bakteriell cellulosa. Efter initiala in vitro-studier följda av djurexperimentella studier på bland annat råttor, grisar och får upplevde vi flera gånger att vi var nära (1–2 år) klinisk introduktion.

Det kom ut ett antal avhandlingar och publikationer från forskningen. Emellertid stångade vi oss med tiden blodiga på djurexperimenten och efter närmare 15 års experimenterade insåg vi att det aldrig skulle gå att ta våra blodkärl till klinik. Projektet fick läggas ned och bolaget som under de sista åren drivit forskningen gick i konkurs.

Betänk nu att det är förhållandevis mycket enklare att göra blodkärl än trakea. Blodkärlen sätts in i en helt steril miljö och saknar kontakt med vår yttre omgivning. Trakea däremot är fullt ut exponerad för den yttre miljön och bakterier har fri access.

Att sätta in konstgjort material i en sådan omgivning bryter mot alla kända, och okända, medicinska regler. En infektion kommer som ett brev på posten. Varenda kärlkirurg vet att en infekterad kärlgraft är en katastrof med mycket hög mortalitet. Det gäller i minst samma utsträckning, om inte högre, för en infekterad trakeagraft.

Trakeatransplantationerna gjordes dessutom utan föregående djurexperiment. Man hade således överhuvud taget ingen kännedom om hur transplantatet skulle bete sig. Dess enda möjlighet att fungera vore att materialet infiltrerades av blodkärl och därmed celler i väggen samt att en fungerande slemhinna bildades på dess insida. Ett rent önsketänkande.

Det finns bara en situation där det möjligtvis skulle vara etiskt acceptabelt att transplantera en syntetisk trakea utan föregående djurexperiment. Det är om man under en pågående operation får sådana svåra komplikationer att man måste ersätta trakea med ett graft omedelbart för att få patienten levande av bordet.

Ingen av de patienter som behandlats har uppfyllt detta kriterium.

Från Karolinska institutet hävdas att man transplanterat »compassionate cases«, det vill säga patienter som var så svårt sjuka att de endast hade en begränsad tid kvar att leva. Men det är definitivt inte en etiskt godtagbar indikation för att sätta in en icke djurexperimentellt utprovad syntetisk graft i trakea.

Det sätt som dessa experiment bedrivits på strider mot all medicinsk etik. Man får gå tillbaka till första halvan av 1940-talet för att finna något liknande.

Detta är den medicinska etikens fullständiga härdsmälta.

Vederbörande toraxkirurg saknar uppenbarligen helt en etisk kompass. Jag har svårt att tänka mig att detsamma gäller ledningen på kliniken och på Karolinska, men det framgår tydligt av tv-programmet att deras kompass är gravt missvisande och behöver justeras. Hur ska man annars förklara att de sanktionerat verksamheten?

Ledningen för kliniken samt för institutet med rektor i spetsen har dessutom inte gjort sin hemläxa ordentligt. Det är inte så lite skämmigt att en tv-reporter ska behöva påpeka för ledningen att det inte fanns några djurförsöksetiska tillstånd innan man startade transplantationerna på människa.

Det som har skett är framför allt en enorm tragedi för de patienter som fick agera försöksdjur. De anhöriga har rätt att få en ursäkt från Karolinska.

Karolinska är Sveriges största, och en av våra förnämsta, forskningsinstitutioner. Det som nu avslöjats är en katastrof och skandal. Det är svårt att se hur nuvarande ledning kan sitta kvar.

Karolinska delar varje år ut Nobelpriset i medicin. Hur ska man efter den här skandalen kunna dela ut världens förnämsta medicinska pris med någon bevarad trovärdighet. Det vore på sin plats att (den nya?) ledningen inför ett 2-årigt moratorium på utdelningen av Nobelpriset som ett värdigt sätt att erkänna sina misstag och inte minst som en ursäkt till, och för att hedra, de patienter som fick sätta till sina liv.