En del skruvar det ett varv till. Birgitta Ohlsson, som står för utrikespolitiken inom liberalerna, lät meddela att David Cameron "öppnade Pandoras ask när han gav beskedet att en folkomröstning skulle hållas".
Pandoras ask, som ni minns, innehöll all världens elände, olyckor, strid och sjukdomar. Tänk att det kan vara så hemskt att låta folk tala om vad de tycker. I en demokrati.
Vill man begripa varför en knapp majoritet britter röstade för att lämna EU, är det bara att lyssna på de där kommentarerna. Bortom enskilda sakfrågor byggde argumentationen för brexit på känslan av att EU förlorat intresset för folken i sina medlemsländer. Mer än så. När medborgarna nämns i EU-sammanhang är det nästan uteslutande som hot och belastning. Ledande politiker och byråkrater besvärar sig knappt med omskrivningar: de tycker att det vore mycket bättre om de fick ratta EU, utan att störas av viskningar och rop från det demokratiska baksätet.
En nidbild? Inte om man lyssnar på kommentarerna det senaste dygnet. Den främsta lärdomen vi förväntas dra av resultatet, är att man ska undvika att fråga folk vad de tycker. Medborgarnas hemska åsikter bör hållas inlåsta i en liten ask, som aldrig öppnas.
Det har talats en hel del om hur kampanjen på brexitsidan gick över gränsen. Det är sant i vissa delar. Men mer intressant vore att tala om den nedlåtande ton som använts för att beskriva brexitanhängare. Att inte ställa upp bakom EU-medlemskapet har rutinmässigt likställts med att vara dum, fördomsfull, obehaglig och rasistisk. Svensk press har på det stora hela speglat den föreställningen.
Det är här det finns något att diskutera och lärdomar att dra för framtiden, om man vill att EU ska vara en del av framtiden. Det handlar inte om att britter är konstiga. Man kan inte vifta bort sjutton och en halv miljoner väljare som idiotiska rasister, utan att samtidigt vifta bort hela tanken på demokrati. Ska EU ha en framtid måste unionen omvandlas till ett projekt som inte ser medborgarna och deras uppfattningar som ett hot. Alla de politiker och kommentatorer som om och om igen dömer ut David Camerons fråga och britternas svar, har fortfarande inte begripit det.
Storbritannien är splittrat. Nästan lika många som röstade för utträde röstade för att stanna kvar. Splittringen är geografisk: I Skottland fanns inte en enda valkrets med en majoritet för att lämna EU. Den är klassmässig, speglar klyftan mellan land och stad, skiljer lågutbildade från högutbildade, och så vidare. Men den allra viktigaste klyftan är den som växer ur föraktet för besvärliga medborgare. Det främsta hotet mot EU är inte britterna, franska Nationella fronten, eller stökiga östeuropéer.
Det främsta hotet mot EU är den maktelit som inte vill bli störd av medborgarna i sitt EU-projekt.
Längst ned i Pandoras ask, under allt elände, låg enligt myten hoppet. Men vem vågar hoppas på att träskallarna som gav oss euron förmår tänka om, bara för att de lyckats jaga bort EU:s andra största ekonomi?