"Det finns en stereotyp om att unga människor från Europa som åker till Syrien är offer för ett samhälle som inte accepterar dem eller erbjuder dem tillräckliga möjligheter... En annan vanlig stereotyp i debatten i Belgien är att, trots forskning som motsätter sig detta missförstås radikalisering alldeles för ofta som en process som uppstått på grund av misslyckad integration... Därför vågar jag påstå att ju bättre unga personer integreras, desto större är chansen att de radikaliseras. Denna hypotes stöds av en stor mängd bevis".
Detta var resultatet av mycket viktig holländsk forskning ledd av en grupp akademiker på Erasmus Universitet i Rotterdam. Terrorister verkar vara praktexemplar på framgångsrik integration: till exempel Mohammed Bouyeri, den marockansk-holländska terroristen som sköt filmskaparen Theo van Gogh till döds för att sedan knivhugga honom och skära av hans hals år 2004. "Han [Bouyeri] var en välutbildad kille med goda framtidsutsikter", sade Job Cohen, Amsterdams borgmästare som tillhör Arbetarpartiet.
Terrorister verkar vara praktexemplar på framgångsrik integration. Mohammed Bouyeri (vänster), den marockansk-holländska terroristen som sköt filmskaparen Theo van Gogh (höger) till döds för att sedan knivhugga honom och skära halsen av honom år 2004. "[Bouyeri] var en välutbildad kille med goda framtidsutsikter", sade Job Cohen, Amsterdams borgmästare. |
Den holländska forskningen följdes av forskning från Frankrike, vilket medförde ytterligare bevis för teorin som går emot det liberala synsättet som anser att Europa, för att besegra terrorismen, måste investera i ekonomiska möjligheter och social integration. Dounia Bouzar, chef vid Center for Prevention, Deradicalization and Individual Monitoring (CPDSI), en fransk organisation som hanterar islamistisk radikalisering, studerade 160 familjer vars barn lämnat Frankrike för att strida i Syrien. Två tredjedelar tillhörde medelklassen.
Dessa rön slår hål på myten om terrorns proletariat. Enligt en ny rapport från Världsbanken är den Islamiska Statens rekryter "mer välutbildade än deras landsmän".
Fattigdom och försakelse är inte, som John Kerry sade "roten till terrorism". I en studie av 331 rekryter från en databas tillhörande den Islamiska Staten fann Världsbanken att 69 % har minst en gymnasieutbildning, medan en fjärdedel av dem har en bakgrund av högskolestudier. Den största majoriteten av dessa terrorister har haft ett arbete eller ett yrke innan de anslutit sig till den islamistiska organisationen. "Proportionen av administratörer men också av självmordskrigare ökar med utbildning" enligt Världsbankens rapport. "Vidare hamnade de som erbjöd sig att bli självmordsbombare i den genomsnittligt mer välutbildade gruppen."
Mindre än 2 % av terroristerna är analfabeter. Studien pekar också på de länder som tillför fler rekryter till ISIS – Saudiarabien, Tunisien, Marocko, Turkiet och Egypten. När man undersökt den ekonomiska situationen i dessa länder har forskare upptäckt att "ju rikare landet är, desto mer troligt är det att de tillför utländska rekryter till terrorgruppen."
En annan rapport förklarade att "de fattigaste länderna i världen har inga exceptionella nivåer av terrorism".
Trots bevisen upprepas ett progressivt mantra om att islamistisk terrorism är resultatet av orättvisa, fattigdom, ekonomisk lågkonjunktur och social oro. Inget hade kunnat vara längre ifrån sanningen. Teorin om att fattigdom föder terrorism är idag genomträngande i västvärlden, från den franska ekonomen Thomas Piketty till påven Franciscus. Den är förmodligen så populär för att den spelar på en västerländsk kollektiv skuld och för att man försöker rationalisera vad västvärlden verkar ha svårt att acceptera: att terrorister inte drivs av orättvisa, utan av hat mot den västerländska civilisationen och de judisk-kristna värderingarna i väst. För Israel innebär detta: Vad gör judarna på den mark som – även om den för 3000 år sedan kallades för Judeen – vi tror borde ges till palestinska terrorister? Och dessa terrorister undrar troligtvis varför de ska förhandla om de istället kan få allt de vill ha.
Enligt nazisterna förtjänade inte den underlägsna rasen (judarna) att existera, enligt stalinisterna hade inte "folkets fiende" rätt att fortsätta leva – istället fick de dö av köld och tvångsarbete i Gulag; enligt islamisterna är det västvärlden i sig som inte förtjänar att existera och måste sprängas i luften.
Det var antisemitism, inte fattigdom, som fick den Palestinska Myndigheten att uppkalla en skola efter Abu Daoud, hjärnan bakom massakern av israeliska idrottsmän vid OS i München.
Bombattentaten i Paris, vars årsdag Frankrike uppmärksammar om några dagar, var en smäll som utlöstes av en ideologi som inte ämnar bekämpa fattigdom utan istället vinna makt genom terror. Det är samma islamistiska ideologi som mördade Charlie Hebdo-journalister och poliserna i tjänst som skyddade dem; som tvingade den brittiska författaren Salman Rushdie att gömma sig under ett årtionde; som skar halsen av Fader Jacques Hamel; som slaktade pendlare i London, Bryssel och Madrid; som mördade hundratals israeliska judar på bussar och på restauranger; som mördade 3000 personer i USA den 11e september; som mördade Theo van Gogh på en gata i Amsterdam för att han skapat en film; som begick massvåldtäkter i Europa och massakrer i städer och öknar i Syrien och Irak; som sprängde 132 barn i luften i Peshawar; och som regelbundet mördar så många nigerianer att ingen längre uppmärksammar det.
Det är islamisternas ideologi som driver terrorism – inte fattigdom, korruption eller förtvivlan. Det är de, inte vi.
Den politiska terrorns historia kantas av fanatiker med hög utbildning som har förklarat krig mot deras egna samhällen. De röda khmerernas kommunistiska folkmord i Kambodja härstammade i Sorbonnes klassrum i Paris, där deras ledare, Pol Pot, studerade skrifter av europeiska kommunister. De röda brigaderna i Italien var ett arrangemang av rika, privilegierade pojkar och flickor från medelklassen. Mellan 1969 och 1985 dödade terrorismen 428 personer i Italien. Fusako Shigenobu, ledaren av den japanska terroristgruppen röda armén var en välutbildad litteraturspecialist. Abimael Guzman, grundaren av Sendero Luminoso ("den lysande stigen"), en av de mest hänsynslösa gerillagrupperna i historien, undervisade vid Ayacucho-universitet i Peru, där han förklarade krig mot "de tomma magarnas demokrati". " Schakalen Carlos", den mest ökända terroristen på 1970-talet, var son till en av de rikaste advokaterna i Venezuela, Jose Altigracia Ramirez. Mikel Albizu Iriarte, ledare av de baskiska terroristerna ETA, kom från en välbergad familj i San Sebastián. Sabri al-Banna, den palestinska terroristen som världen känner till som "Abu Nidal", var sonen av en välbärgad handelsman som föddes i Jaffa.
Vissa av de brittiska terrorister som anslutit sig till den Islamiska Staten kommer från välbärgade familjer och har studerat på de mest prestigefulla skolorna i Storbritannien. Abdul Waheed Majid gjorde den långa resan från den engelska orten Crawley till Aleppo, Syrien, där han sprängde sig själv i luften. Ahmed Omar Saeed Sheikh, hjärnan bakom kidnappandet av och mordet på den amerikanska journalisten Daniel Pearl, tog examen från London School of Economics. Kafeel Ahmed, som körde in en jeep full av sprängämnen i Glasgows flygplats, hade tidigare varit ordförande vid det islamska sällskapet på Queen's University. Faisal Shahzad, den misslyckade terroristen på Times Square i New York var son till en högt uppsatt tjänsteman i den pakistanska militären. Zacarias Moussaoui, den tjugonde mannen vid 9/11-attackerna, hade en doktorexamen i internationell ekonomi från South Bank University i London. Saajid Badat, som ville spränga ett passagerarflyg i luften, studerade optometri på London University. Azahari Husin, terroristen som förberedde bomberna i Bali, studerade vid Readings universitet.
Storbritanniens MI5 avslöjade att "två tredjedelar av de brittiska misstänkta har en medelklassprofil och de som vill bli självmordsbombare är ofta de mest välutbildade". De flesta brittiska terrorister har också fru och barn, vilket slår hål på en annan myt om terrorister som sociala förlorare. Mohammad Sidique Khan, en av självmordsbombarna den 7e juli 2005, studerade vid Leeds Metropolitan University. Omar Khan Sharif hade ett stipendium vid King's College innan han utförde en självmordsbombning på Tel Avivs strandpromenad år 2003. Sharif sökte inte ekonomisk återupprättelse, utan han ville slakta så många judar som möjligt.
I princip alla ledare för internationella terrorgrupper kommer från en priviligierad bakgrund och har levt skyddade liv innan de anslutit sig till terrorled. 15 av de 19 självmordsbombare den 11e september kom från prominenta familjer från Mellanöstern. Mohammed Atta var son till en advokat i Kairo. Ziad Jarrah, som kraschade Flight 93 i Pennsylvania, tillhörde en av Libanons mest förmögna familjer.
Nasra Hassan, som skrev en välinformerad profil av palestinska självmordsbombare för The New Yorker, förklarade att "av 250 självmordsbombare var ingen av dem analfabet, fattig eller deprimerad". Det verkar som att de arbetslösa alltid är minst troliga att stötta terrorattacker.
Europa och USA har gett allt åt dessa terrorister; möjligheter inom utbildning och arbete, populär underhållning och sexuell njutning, löner och välfärd, samt religionsfrihet. Dessa terrorister, såsom "kalsongbombaren" Umar Farouk Abulmutallab, sonen till en bankman, har inte upplevt en dags fattigdom i sina liv. Paristerroristerna avvisade de sekulariserade värderingarna liberté, egalité, fraternité; Brittiska jihadister som bombade London och nu strider för kalifatet avvisade multikulturalismen; islamisten som mördade Theo van Gogh i Amsterdam förkastade holländsk relativism, och ISIS-soldaten Omar Mateen, som förvandlade Orlandos Pulse Club till ett slakteri sade att han ville rena det från vad han ansåg vara en vällustig tygellöshet och tydligen hans egna homofila önskningar.
Om inte västvärlden förstår den riktiga källan av detta hat, utan istället ger efter för falska ursäkter som fattigdom, kommer vi inte vinna detta krig som förs mot oss.
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.