Liksom alla andra europeiska länder så försöker Sverige bekämpa jihadister och terrorister, men det verkar ofta som om de viktigaste aktörerna i Sverige inte har någon förståelse för vad hoten är eller hur man ska handskas med dem.
År 2014 beslutade den svenska regeringen att inrätta en tjänst som kallas Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Istället för att utse en expert som nationell samordnare tillsatte regeringen den tidigare partiledaren för Socialdemokraterna, Mona Sahlin. Bortsett från att Sahlin endast har gymnasieutbildning, så är hon mest känd för en korruptionsskandal. Som partiledare för Socialdemokraterna förlorade hon valet 2010, och som minister i flera socialdemokratiska regeringar har hon inte lyckats utmärka sig i någon större utsträckning. Göran Persson, som var Sveriges statsminister 1996-2006, beskrev Mona Sahlin på följande sätt:
"Man tilltror henne en större politisk kapacitet än hon har. Det är inte så märkvärdigt det som kommer över hennes läppar. Men hennes styrka är inte tänkandet utan att förmedla budskap."
Med en sådan bakgrund så var det ingen överraskning att hon var inkompetent som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Men det faktum att hon använde sin myndighet för att hjälpa sina vänner kom som en chock för den svenska allmänheten. Sahlin hade anställt sin tidigare livvakt på sin myndighet och undertecknat ett falskt intyg att han tjänade 120 000 kr per månad, så att han kunde få finansiering för att köpa en bostadsrätt som kostade 10 miljoner kr.
Sahlin gav också livvaktens släkting praktik på myndigheten, trots att hennes ansökan hade fått avslag av myndigheten. Innan Sahlin avgick i maj 2016, sade hon "jag hjälper många av mina vänner".
Trots att Sverige har ett Justitiedepartement som ansvarar för frågor som är mycket mer relaterade till våldsbejakande extremism så har Sverige, av någon anledning, placerat myndigheten som ska bekämpa våldsbejakande extremism under Kulturdepartementet.
Medan USA ser kampen mot islamisk extremism som en säkerhetsfråga så anser Sverige tydligen att frågan om att bekämpa våldsbejakande extremism ska placeras på ett departement som ansvarar för frågor som media, demokrati, mänskliga rättigheter och nationella minoriteter. Med en sådan delegering av ansvar så försöker regeringen antingen hindra insatserna för att bekämpa våldsbejakande extremism eller så förstår man inte hotet.
Bristen på förståelse för hotet från våldsbejakande extremism i kombination med en politisering av problemet har varit tydlig i Malmö, Sveriges tredje största stad. Efter terroristattackerna i Paris i november 2015 så sa Malmös kommunalråd med ansvar för säkerhet och trygghet, Andreas Schönström, att den europeiska högerextremismen är ett större hot än våldsbejakande islamism. Den 5 juni 2016 så sa Jonas Hult, Malmös säkerhetschef: "De högerextrema krafterna i Malmö är det största hotet."
Med sådana uttalanden så skulle man kunna tro att Malmö kanske är en stad fylld med nynazistiska gäng. Detta är inte fallet. Malmö är en stad som vanligtvis hamnar i nyheterna på grund av islamisk antisemitism eller extremistiska aktivister som verkar för att förgöra staten Israel. Det har inte förekommit någon information de senaste åren om att det skulle finnas nynazistiska rörelser i Malmö.
När anhängare av Pegida (en rörelse som är kritisk mot islam och muslimsk invandring) kom till Malmö så var de tvungna att skyddas av polisen på grund av att tusentals extremistiska aktivister och muslimer protesterade mot Pegidas närvaro. 43,2 procent av Malmös befolkning har utländsk bakgrund.
Dessutom så har Socialdemokraterna styrt Malmö sedan 1919. Att säga att Malmö är på något sätt en plats där högerextremism är ett hot är helt enkelt inte baserat på fakta. Istället för att på allvar bekämpa våldsbejakande extremism så har många i Sverige valt en enklare lösning och politiserat problemet.
Sverige har heller inte nått den punkt där myndigheterna tar avstånd från våldsbejakande extremism. Föreningen Kontrakultur får omkring 315 000 kr per år från Kulturnämnden i Malmö. På sin webbsida skriver Kontrakultur att de samarbetar med en organisation som heterFörbundet Allt åt alla. Denna organisation består i sin tur, enligt den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, av våldsbejakande vänsterextremister.
Tanken att kommunala medel inte på något sätt ska gå till organisationer som samarbetar med våldsbejakande extremister är något som ännu inte är förankrat i Sverige. I juni 2016 anlände en 46-årig IS-jihadist till Malmö. Han togs i förvar av polisen för snabb utvisning. Men när han ansökte om asyl tog Migrationsverket över ärendet för att utreda mannens asylansökan, och stoppade utvisningen. Kommissarie Leif Fransson vid gränspolisen beskriver situationen på följande sätt:
"Så fort de här personerna slänger in sitt trumfkort och säger 'asyl' så öppnar sig pärleporten"
I augusti 2015 så lämnade den svenska regeringen en skrivelse till riksdagen som beskriver den svenska strategin mot terrorism. Bland annat står det i skrivelsen:
"Det är viktigt att det finns ett genusperspektiv i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och terrorism."
Under rubriken "Genusperspektiv " i ett kommittédirektiv från den svenska regeringen som beskriver uppdraget för den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, så kan man observera följande:
"De våldsbejakande extremistmiljöerna utgörs huvudsakligen av män och i extremiströrelserna finns det individer som motsätter sig jämställdhet och kvinnors rättigheter. Det är därför viktigt att det finns ett genusperspektiv i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och att normer som samverkar och bidrar till framväxten av våldsbejakande miljöer motverkas effektivt."
Kanske den svenska regeringen har en hemlig plan för att övertyga jihadister att bli feminister? Men som vanligt har svenska politiker valt att politisera kampen mot extremism och terrorism, och behandlar frågan som om det handlade om föräldraledighet istället för Sveriges säkerhet.
"Mona Sahlin, som var Sveriges "Nationella samordnare mot våldsbejakande extremism" tills hon avgick i maj på grund av korruptionsanklagelser poserar med svenska soldater i Afghanistan i juli 2010. Den svenska regeringens direktiv till hennes myndighet betonade att det är "viktigt att det finns ett genusperspektiv i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och terrorism"" (Bild: SAP) |
Det finns inga bevis för att "genusperspektiv " är relevant eller användbart i kampen mot extremism och terrorism, men vi ser att den svenska regeringen, i flera dokument som berör terrorism och extremism, anser att "genusperspektiv" är vad som ska användas i kampen mot dessa hot. Detta ger bara en uppfattning om hur ihärdigt Sverige vill bortse ifrån problemet, eller ens be experter om hjälp.
Man kan hävda att detta beror på att Sverige aldrig har varit utsatt för islamisk terrorism eller att extremism inte är något som berör landet. Sverige har dock haft erfarenhet av islamisk terrorism. Den 11 december 2010 sprängde en jihadist sig själv i centrala Stockholm. Taimour Abdulwahab lyckades inte skada någon, men Sverige fick ett smakprov på islamisk terrorism och har all anledning att vilja försvara sig mot mer av det.
Islamisk extremism har tyvärr blivit allt vanligare, särskilt i Sveriges storstäder. Göteborg, till exempel, har haft stora problem med det. I november 2015 fanns det rapporter om att 40% av de 300 svenska jihadisterna i Syrien och Irak kom från Göteborg. Det enda land som har fler av sina medborgare per capita, som jihadister i Irak och Syrien, är Belgien.
När man ser på helheten så finns det mycket information som indikerar att Sverige har stora problem med att hantera islamisk extremism och jihadism. Säpo publicerade ettpressmeddelande i början av 2015 där man använde orden "historisk utmaning" för att beskriva hotet från våldsbejakande islamism. Redan i maj 2015 så uttryckte chefen för Säpo, Anders Thornberg, tvivel om myndigheten skulle kunna hantera situationen om rekryteringen av jihadister i Sverige fortsatte eller ökade.
Experter i Sveriges säkerhetsapparat har uttryckt att våldsbejakande islamism är ett tydligt och aktuellt hot mot Sveriges säkerhet, men den politiserade debatten om islamisk terrorism och extremism verkar inte kunna ta till sig denna varning.
Denna allmänna politisering, i kombination med underlåtenhet att prioritera kampen mot terrorism och extremism, är orsaken till att Sverige är och fortsätter att vara en magnet för extremister och terrorister. Jihadister som kommer till Sverige vet att det finns många liberala politiker som söker efter osynliga "högerextremister ", och att det finns feminister som tror att vad som verkligen är viktigt att använda i kampen mot extremism och terrorism, är "genusperspektiv".
Jihadister vet också att det finns stora brister i den svenska byråkratin och lagstiftningen som kan utnyttjas. Detta är de riktlinjer som har skapats av svenska politiker. Man kan därför bara fråga sig om Sverige på allvar vill bekämpa hoten från terrorism och extremism.
Nima Gholam Ali Pour är ledamot i Malmö stads grundskolenämnd och engagerad i tankesmedjor som arbetar med Mellanöstern. Han är också redaktör för den socialkonservativa nättidningen Situation Malmö. Gholam Ali Pour är författare till boken "Därför är mångkultur förtryck".