”Frimurarna styr våra liv”

En bondkärra rullar sakta genom den svenska småstadens gator. Den skumpar ordentligt, för det är si och så med stenläggningen. Kärran är lastad med ved som ska levereras till stadens frimurarloge, vid en gata i närheten av torget. På flaket sitter en pojke och en flicka som fått följa med sin far på resan in till staden. De beundrar storögt de vackra fasaderna och är så uppspelta att de knappt kan sitta stilla.

Men när kärran stannar utanför det prydliga huset där frimurarna håller till, vänder sig mannen på kuskbocken om och rynkar ögonbrynen åt barnen.

– Nu sitter ni kvar på kärran medan jag lastar av, och rör er inte ur fläcken!

– Varför det, far? frågar flickan.

Mannen sänker rösten och gör en gest mot husets nymålade port.

– Där inne håller di till, frimurarna! Och di fångar både barn och vuxna och slaktar dem och säljer köttet till hundturken. Det vet varenda människa.

Barnen kastar skrämda blickar mot huset, men pojken kan inte låta bli att fråga:

– Far, vad är hundturken för en?

– En turk med hundhuvud, det hörs ju på namnet. Och han betalar bra för människokött. Det är därför frimurarna är så åjäxligt rika.

Mannen börjar lasta av sin ved och travar upp den på gatan utanför byggnaden. In i huset vågar han inte gå, för då kan vad som helst hända.

Påstods exportera barn

Den här bilden av frimurare, som mordiska slaktare, var inte helt ovanlig bland allmogen i Sverige för drygt hundra år sedan. En av många skrönor handlade just om hur frimurarna mördade barn och exporterade dem som föda till invånarna i Osmanska riket, turkarna. I boken ”Frimurarna och hundturken” av Carl-Martin Bergstrand finns det flera skrönor som påminner om historien ovan. Den skräckslagne vedleverantören var med andra ord i gott – eller ska man kanske säga dåligt – sällskap.

Frimurarorden har nämligen även senare under historien varit föremål för konspirationsteorier och regelrätt förföljelse. Bland annat i Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien, Francos Spanien och kejsar Hirohitos Japan – totalitära regimer som fruktade frimurarnas hemlighetsmakeri och påstådda ambition att ta över makten i världen.

Av samma skäl har den mytomspunna orden också provocerat fram den ena bannbullan efter den andra från en rad påvar, och fortfarande finns det många som anser att frimurarna har legat bakom revolutioner och omvälvningar i flera länder.

Trots allt motstånd har frimurarordnarna fortsatt sin existens och i dag finns mellan fem och sex miljoner medlemmar världen över. Svenska Frimurare Orden har 15 000 medlemmar och räknar Carl XVI Gustaf som sin beskyddare.

En viktig orsak till den utbredda misstänksamheten mot frimurarna är givetvis att det är ett sällskap som till stor del verkar i dolda rum. Ingen utomstående ska få veta något om vad som egentligen händer vid frimurarnas sammankomster och de invigda bröderna svär högtidliga eder att inte röja ordens hemligheter.

Men under århundradenas lopp har viss information ändå läckt ut om vad som pågår bakom de stängda dörrarna.

Snara om halsen

En blivande frimurare som ska initieras i den första graden lär till exempel vara tvungen att göra sin entré i logen med förbundna ögon och blottat bröst, med vänster fot bar och byxbenet upprullat. Om halsen ska han ha en snara och något av det första som händer honom är att en vass värjspets pressas mot hans bröst.

Efter att ha besvarat ett antal rituella frågor får han svära en högtidlig ed att inte avslöja något av vad han får se och höra. Straffen för edsbrott är rent medeltida: bland annat avskuren tunga och uppslitsad strupe.

Så är det äntligen dags för den nyblivne brodern att få se ljuset – ögonbindeln tas av och han får sitt hederstecken, murarförklädet av vitt tyg, som ursprungligen var av skinn.

Trots alla läckor om diverse märkliga ceremonier brukar frimurarna själva hävda att de inte är ett hemligt sällskap, utan snarare ett sällskap med hemligheter. I vilket fall verkar det finnas en historisk förklaring till hemlighetsmakeriet.

Frimurarorden sägs enligt den allmänt accepterade versionen ha sin upprinnelse bland de medeltida stenarbetare som byggde Europas katedraler och borgar. Som alla andra hantverkare slöt de sig samman i skrån, alltså yrkesföreningar med lärlingar, gesäller och mästare. Efter arbetet vilade de ut i sin ”lodge”, det vill säga en mer eller mindre provisorisk arbetsbod.

Murarna var en eftertraktad yrkesgrupp och till skillnad från många andra kunde de röra sig mellan olika arbetsplatser och länder. De var ”fria” murare – alltså frimurare.

För att skråets yrkeshemligheter skulle bevaras utvecklades ett system med hemliga tecken, som gjorde det möjligt att känna igen en invigd och yrkeskunnig murare.

Bland annat kunde det röra sig om speciella varianter av handskakning, där man rörde sin tumme på ett visst sätt. Ett av dessa tecken, som senare lär ha använts inom frimurarorden, var att trycka med sin tumme mellan den andres pek- och långfingerknogar. Ett annat tecken, som en tredje gradens frimurare påstås kunna använda sig av då han råkar i trångmål, är att lyfta händerna över huvudet med handflatorna vända utåt, vilket kort uttryckt betyder: hjälp!

Arvet från de medeltida stenarbetarna lever alltså kvar inom frimurarorden i form av organisationen i ”lodges” (loger), diverse hemliga hälsningstecken, ordens olika grader och en rad symboler som alla har sin plats i ordensriterna: passare, vinkelhake, linjal och murslev.

Ifrågasatte kyrkan

Under årens lopp blev fler och fler icke-murare medlemmar i skrået, som under 1600-talet utvecklades till något helt annat, nämligen ett sällskap av intellektuella män som förespråkade religiös tolerans och ifrågasatte kyrkans dogmer. På den tiden var sådana tankar bokstavligen talat livsfarliga och kunde bara föras fram i strikt hemliga sammanslutningar, som frimurarna. Inte förrän 1717 kom de första frimurarna ut ur garderoben. Det skedde vid ett möte på en pub i London då Englands första storloge bildades. I England hade nämligen kyrkans allmakt brutits och det enväldiga kungadömet – som vid den här tiden var regel i Europa – ersatts av en maktdelning mellan kung och parlament. Det var helt enkelt högre i tak och möjligt för frimurare att ta plats i det offentliga livet.

Fick högre status

Frimurarna blev därför plötsligt synliga över hela Europa, först i Frankrike men sedan i de flesta andra länder i takt med att upplysningens idéer om tankens frihet gentemot gamla auktoriteter fick spridning.

Och snart blev det också dags att uppgradera frimureriets historia, för att ge orden högre status. Under 1700-talet var riddarromantiken på modet och frimurarbrodern Andrew Michael Ramsay lanserade då legenden om kopplingen mellan frimurare och tempelriddare.

Tempelriddarorden hade varit verksam i Palestina sedan korstågens tid i början av 1100-talet. Dess medlemmar var kända som fruktade krigare, men de bedrev också en omfattande finansiell verksamhet som med tiden gjorde orden oerhört rik. Rikedomen ledde dock till tempelriddarnas undergång. 1307 utplånade i princip Frankrikes kung Filip den sköne och påve Clemens V tempelriddarna, för att lägga beslag på deras tillgångar.

Men – säger legenden, enligt Ramsay – några av tempelriddarna tog sin tillflykt till England och Skottland och med sig i bagaget hade de ett antal uråldriga hemligheter från Salomos tempel och Jesu tid, som så småningom kom att förvaltas av frimurarna. Känns storyn igen? Mycket riktigt, den ligger till grund för Dan Browns första kioskvältare ”Da Vinci-koden”. (Hans senaste bok, ”Den förlorade symbolen”, uppehåller sig för övrigt flitigt kring frimureriets hemliga historia.)

Frimureriets symboliska överbyggnad sträcker sig alltså mycket lång tillbaka i tiden. Det finns en flora av legender, bland annat om Hiram Abiff som påstås ha byggt kung Salomos tempel i Jerusalem på 900-talet f Kr. Enligt frimurarna blev han mördad av illasinnade personer som ville åt de hemligheter han besatt i egenskap av mästerbyggmästare. En symbolisk gestaltning av mordet på Hiram Abiff sägs ingå i de riter som en tredje gradens frimurare underkastas. Den som ska initieras i denna grad utsätts för en veritabel attack, lindas in i tjockt tyg och ”begravs” – för att senare räddas ur graven av självaste kung Salomo.

Synen på religion i allmänhet tycks ha skiljt sig väsentligt mellan olika länders frimureri. I England krävdes av medlemmarna att de endast bekände sig till en tro på ett ”högsta väsen”, medan man i andra länder, till exempel Sverige, från början haft en uttalat kristen grund.

Frimurarna i England må ha varit religiöst toleranta, men de var absolut inga samhällsomstörtare. Där erkändes kungamakten och en rad av kungahusets medlemmar har fungerat som ordens stormästare. I Sverige har också flera kungar varit stormästare i orden.

Ansågs revolutionära

Men ute i världen har det sett annorlunda ut. Många av de ledande i de nordamerikanska koloniernas befrielsekrig mot England, bland andra Benjamin Franklin och George Washington, var frimurare. I Frankrike ansågs orden ha varit pådrivande vid en rad revolutionära skeenden: 1789, 1830 och 1848.

Den katolska kyrkan hade också länge problem med frimurarna, som betraktades som ett hot. Redan 1738 förkunnade påven att den katolik som blev frimurare kunde räkna med bannlysning. Det tycks dock inte ha avskräckt de mängder av fransmän som gick med i orden. I dag är det katolska motståndet relativt uppluckrat, men en viss misstänksamhet lär kvarstå, för vem vet vad som egentligen pågår under de hemliga sammankomsterna?

Från början var kvinnor helt uteslutna från frimurarnas brödraskap. Dels på grund av att kvinnor ju aldrig jobbat som murare, dels på grund av manliga fördomar angående deras oförmåga att bevara hemligheter. Men 1710 accepterades den första kvinnliga frimuraren, Elisabeth St Leger, dotter till en irländsk lord. Eftersom hon av misstag råkat bevittna en eller annan hemlig rit, upptogs hon som medlem – för säkerhets skull.

I 1700-talets relativt frigjorda Frankrike kom kvinnligt medlemskap att accepteras relativt tidigt. På kontinenten blev det också gradvis allt vanligare med både kvinnliga och blandade loger och sedan 1880 finns ett internationellt samfrimureri. 1929 satte dock ledningen för den tongivande brittiska storlogen ner foten och förkunnade att för deras del kunde inga andra än män accepteras som frimurare. I enlighet med detta är också frimureriet i Sverige en enkönad företeelse.

Kom till Sverige 1735

I år firar det svenska frimureriet sitt 275-årsjubileum. Sällskapet kom nämligen hit 1735 och blev ganska snart väl etablerat. Kung Adolf Fredrik åtog sig rollen som övermästare och hans tre söner – prinsarna Gustav, Karl och Fredrik – initerades i orden.

De svenska frimurarnas verksamhet var från början inriktad på välgörenhet. Något av det första orden gjorde var att inrätta barnhus i både Stockholm och Göteborg. Alla barn som togs in där ympades dessutom mot smittkoppor, vilket var något mycket ovanligt på den tiden. Gustav III:s bror – hertig Karl, som senare blev kung under namnet Karl XIII – engagerade sig djupt i frimureriet, särskilt dess mer ockulta och mystiska sidor. På Stockholms slott lät han inreda ett särskilt rum, som han kallade sitt Sanktuarium. Där samlades högadliga frimurarbröder för att genomföra hemlighetsfulla experiment med sådant som alkemi (konsten att förädla metaller till guld) och nekromanti (konsten att spå i framtiden med hjälp av avlidnas andar).

Även de svenska hovdamerna hade sin egen loge under ledning av Karls hustru, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta. Men Karls främsta insats för det svenska frimureriet var att ge ordensväsendet en ny struktur, som det har bibehållit in i nutiden.

System med faddrar

För att bli frimurare måste man dels rekommenderas av två faddrar, dels bekänna sig till den kristna tron. Det svenska systemet innehåller de tre ursprungliga graderna som ärvts från de gamla murarnas indelning i lärling, gesäll och mästare. Därutöver finns högre grader som medlemmar gradvis får tillträde till.

Annars kan frimurarnas organisation se ut på många olika sätt över världen. Medlemmar i det anglosaxiska systemet har hela 33 grader att ta sig igenom innan de når toppen och får tillgång till de allra innersta hemligheterna.

Enligt de svenska frimurarna själva ägnar de sig främst åt humanitär verksamhet och andligt sökande samt ”äkta och berikande gemenskap”. Detta menar de inspirerar till ett aktivt engagemang för medmänniskors bästa.

Hemlighetsmakeri

Det låter förstås mycket hedervärt och klokt, men icke desto mindre förblir medlemmarna både i Sverige och världen över mycket tystlåtna om exakt vad som utspelas vid deras sammankomster. I ett modernt samhälle, som i alla andra sammanhang hyllar principer om öppenhet och delaktighet, kan detta hemlighetsmakeri fortfarande väcka misstankar hos somliga.

En ständigt återkommande beskyllning mot frimurarna är att de gynnar sina ordensbröder framför andra i ekonomiska och politiska mellanhavanden. Det vimlar av myter. En vanlig sådan är den om domaren som står i begrepp att utdöma ett strängt straff, men oväntat mildrar det vid åsynen av den anklagades diskreta frimurartecken.

Men de våldsammaste konspirationsteorierna går ut på att frimurarnas yttersta mål är världsherravälde. De har beskyllts för att ligga bakom de flesta krig och revolutioner sedan 1789, och när det antisemitiska falsariet ”Sions vises protokoll” publicerades i Ryssland 1905 var det inte bara judarna som där framställdes som samhällsfiender, utan även frimurarna fick sig en släng av sleven. Sällskapet blev också mycket riktigt förbjudet i både Nazityskland och hela Östblocket, något som faktiskt kan tolkas till dess fördel.

Men trots detta är många än i dag övertygade om att frimurarna styr världen i hemlighet, och att de därigenom kontrollerar våra liv. Enligt de längst gångna konspirationsteorierna har den stora skaran av medlemmar, basen, ingen aning om vad ledningen, i pyramidens topp, har för sig. Därigenom skulle majoriteten av medlemmarna – som tror att de ägnar sig åt välgörenhet och personlig utveckling – i själva verket fungera som en fasad för toppskiktet, vars egentliga syfte är makten över världen.

Teorierna cirkulerar

Denna typ av vilda konspirationsteorier får naturligtvis näring av det faktum att det inte går att fråga frimurarna själva hur det egentligen förhåller sig, eftersom de är bundna av sitt tystnadslöfte och inte heller släpper in några icke-medlemmar i sina dolda rum.

Och så länge det är på det viset lär myterna och teorierna om det hemlighetsfulla sällskapet fortsätta att cirkulera.