"Vi står på randen till inbördeskrig." Citatet kommer inte från en fanatiker eller galning. Nej, det kommer från Patrick Calvar, chef för Frankrikes inrikes säkerhetstjänst DGSI (Direction générale de la sécurité intérieure). Han har faktiskt talat om risken för inbördeskrig vid flera tillfällen. 12 juli talade han inför en kommission bestående av parlamentsledamöter som håller på med en kartläggning av terrorattackerna under 2015, och varnade dem då för just detta.
Franska polisen sköt ihjäl den tunisiskfödde islamistiske terroristen som mördade 84 människor i Nice 14 juli 2016. (Bildkälla: Skärmdump från Sky News) |
I maj 2016 kom han med samma budskap till en annan parlamentskommission, denna gång inriktade på nationellt försvar. "Europa", sa han, "är i fara. Extremismen växer överallt, och nu koncentrerar vi oss på några högerextrema rörelser som förbereder en konfrontation".
Vilken slags konfrontation? "Konfrontation mellan samhällsgrupper", sa han – en artig omskrivning för "krig mot muslimer". "En eller två terrorattacker till", tillade han, "så kan det mycket väl utbryta ett inbördeskrig".
I februari 2016 talade han inför en senatskommission med ansvar för underrättelsearbete, och upprepade: "Vi tittar nu på högerextrema grupper som bara väntar på fler terrorattacker som startskott på våldsam konfrontation."
Ingen vet om lastbilsterroristen, som plöjde in i folkmassan i Nice på nationaldagen 14 juli och dödade över 80 människor, kommer att bli den utlösande faktorn för ett inbördeskrig i Frankrike. Men det kan vara intressant att titta på vad som utgör riskfaktorer i såväl Frankrike som andra länder, till exempel Tyskland och Sverige.
Huvudskälet är statens misslyckande.
1. Frankrike är i krig men fienden namnges aldrig.
Frankrike har varit mål för upprepade islamistiska attacker; de större islamistiska terrorblodbaden ägde rum på tidningen Charlie Hebdo och snabbköpet Hypercacher i Vincennes (2015); konsertlokalen Bataclan med närliggande restauranger och fotbollsarenan Stade de France (2015); morden på två poliser i Magnanville i juni (2016), och nu lastbilsattacken i Nice, på minnesdagen av stormningen av Bastiljen, som inledde Franska revolutionen 1789.
De flesta av dessa attacker har utförts av franska muslimer: Medborgare som återvänt från Syrien (bröderna Kouachi som attackerade Charlie Hebdo), eller franska islamister (Larossi Abballa som dödade en polisfamilj i Magnanville i juni 2016) som senare svurit trohet åt islamiska staten, IS. Lastbilsmördaren i Nice var tunisier, men gift med en fransk kvinna, med vilken han hade tre barn. Han levde tillbakadraget i Nice tills han bestämde sig för att mörda över 80 människor och skada dussintals andra.
Efter var och en av dessa tragiska händelser har president François Hollande konsekvent vägrat namnge fienden, vägrat namnge islamism – och särskilt vägrat att peka ut franska islamister – som fiender till Frankrikes medborgare.
För Hollande är fienden något abstrakt: "Terrorism" eller "fanatiker". Även när presidenten vågar namnge "islamism" som fienden, vägrar han säga att han ska stänga alla salafistiska moskéer, förbjuda Muslimska brödraskapet och salafistiska organisationer i Frankrike, eller förbjuda slöjor på kvinnor på gatan och universiteten. I stället bekräftar den franske presidenten än en gång sin beslutsamhet att vidta militära åtgärder utomlands: "Vi ska förstärka våra insatser i Syrien och Irak", sa presidenten efter attacken i Nice.
Frankrikes president anser uppenbarligen att utpostering av soldater i hemlandet endast är en defensiv åtgärd: En avskräckande åtgärd, inte en offensiv upprustning av Republiken gentemot en inre fiende. Så när vi nu ställs inför det faktum att den elit som valts för att leda vårt land genom nationella och internationella faror har misslyckats – hur konstigt är det då om paramilitära grupper organiserar sig och förbereder sig på att slå tillbaka?
Mathieu Bock-Côté, sociolog i Frankrike och Kanada, säger till Le Figaro:
"Västerländska eliter motsätter sig att namnge fienden med suicidal envishet. Ställda inför attackerna i Bryssel eller Paris föredrar de att föreställa sig en filosofisk strid mellan demokrati och terrorism, mellan ett öppet samhälle och fanatism, mellan civilisation och barbari."
2. Inbördeskriget har redan börjat och ingen vill nämna det vid namn.
Inbördeskriget började för 16 år sedan, med den andra intifadan. När palestinierna utförde självmordsattacker i Tel Aviv och Jerusalem, började franska muslimer terrorisera judar som bodde i all stillhet i Frankrike. Under 16 år har judar – i Frankrike – blivit slaktade, attackerade, torterade och knivhuggna av muslimska franska medborgare, förment som en hämnd för vad som händer palestinierna på Västbanken.
När en grupp franska medborgare som är muslimer förklarar krig mot en annan grupp franska medborgare som är judar, vad kallar man det? För det franska etablissemanget är det inget inbördeskrig, utan bara ett olyckligt missförstånd mellan två "etniska" grupper. Fram tills nu har ingen velat göra någon koppling mellan dessa attacker och den mordiska attacken i Nice, mot folk som inte nödvändigtvis var judar, och kalla det vid sitt rätta namn: inbördeskrig.
För det mycket politiskt korrekta franska etablissemanget kommer faran för inbördeskrig in i bilden först om någon slår tillbaka mot franska muslimer; om alla bara underkastar sig deras krav kommer allt att bli bra. Attackerna mot judar av franska muslimer; mot journalisterna på Charlie Hebdo av franska muslimer, mot en företagare som fick huvudet avhugget för ett år sedan av en fransk muslim; mot den unge Ilan Halimi av en grupp muslimer; mot skolbarn i Toulouse av en fransk muslim, mot oskyldiga människor i Nice av en nästan fransk muslim – har fram tills nu inte tolkats som symptom på inbördeskrig av någon. Än i denna dag ses dessa blodbad som någonting i stil med tragiska missförstånd.
3. Det franska etablissemanget ser de fattiga, de äldre och de besvikna som sina fiender
Vem klagar mest på muslimsk invandring i Frankrike? Vem lider mest av lokal islamism? Vem gillar mest att dricka ett glas vin eller äta en skinkmacka? De fattiga och de äldre, som bor nära de muslimska områdena, för att de inte har råd att bo någon annanstans.
Som ett resultat av detta är i dag miljoner äldre och fattiga redo att välja högerpartiet Nationella frontens ledare Marine Le Pen till republikens nästa president, av det enkla skälet att hennes parti är det enda som vill stoppa olaglig invandring.
På grund av att Frankrikes äldre och fattiga vill rösta på Nationella fronten, har de blivit etablissemangets fiender, både till höger och vänster. Vad säger Nationella fronten till dessa människor? "Vi ska återupprätta Frankrike som en nation av fransmän." Och de fattiga och äldre tror på det – för att de inte har något annat val.
På liknande vis hade Storbritanniens äldre och fattiga inget annat val än att rösta för Brexit. De tog det första verktyg de fått för att uttrycka sin besvikelse över ett samhälle de inte längre tycker om att leva i. De röstade inte så för att de ville säga "Döda dessa muslimer som förvandlar mitt land, stjäler mitt jobb och suger åt sig mina skattepengar". De bara protesterade mot ett samhälle som en global elit börjat förvandla utan deras samtycke.
Vad gäller Frankrike har de globala eliterna gjort ett val. De bestämde att de "dåliga" väljarna i Frankrike var orimliga människor, alltför dumma för att se det fina i ett samhälle öppet för människor som ofta inte vill assimileras, som vill att du ska assimileras till dem, och som hotar att döda dig om du inte gör det.
Eliten tog ställning mot sina egna gamla och fattiga för att de inte ville rösta på dem längre. De valde också att inte bekämpa islamism, för att muslimer röstar kollektivt på denna globala elit. Just det att muslimerna röstar kollektivt utgör en oemotståndlig lockelse för de europeiska eliterna.
I Frankrike röstade 93 procent av muslimerna på den nuvarande presidenten, François Hollande, 2012. I Sverige uppgav socialdemokraterna att 75 procent av de svenska muslimerna röstade på dem 2006; och undersökningar pekar på att det "röd-gröna" blocket får 80-90 procent av muslimernas röster.
4. Är inbördeskrig oundvikligt? Ja!
Om etablissemanget inte vill inse att inbördeskrig redan förklarats av extremistiska muslimer först – om de inte vill inse att fienden inte är Nationella fronten i Frankrike, AfD i Tyskland, eller Sverigedemokraterna – utan islamism i Frankrike, i Belgien, i Storbritannien, i Sverige – då kommer ett inbördeskrig att bryta ut.
Frankrike har precis som Tyskland och Sverige en militär och polis som är stark nog att bekämpa en inre islamistisk fiende. Men först måste man nämna denna fiende vid namn och vidta mått och steg emot den. Om man inte gör det, om man utlämnar sina infödda medborgare åt en hopplöshet där bara väpnad hämnd återstår – ja, då är inbördeskrig oundvikligt.
Yves Mamou är baserad i Frankrike och arbetade under två decennier som journalist för Le Monde.