Det var i Lagos slum, i Dehlis shanty-towns och en rad andra platser i tredje världen som den brittiska utvecklingsforskaren Pauline Dixon mötte fattiga föräldrar som offrade nästan allt de hade för att ge sina barn en bättre utbildning än den staten erbjuder. Människor som inte kan läsa eller ens skriva sitt namn, men som med sina minimala inkomster lyckas finansiera välfungerande skolor i några av världens fattigaste områden.
Utsatthet och brist på utbildning behöver inte vara ett hinder för att fatta informerade beslut. Oberoende undersökningar visar att barnen presterar bättre i de privata skolorna än i de offentliga, i alla kärnämnen.
Jag tänker på Pauline när jag sitter med ett tjugotal andra föräldrar och lyssnar på rektorn i den ypperligt välfungerande kommunala skola min son ska börja i till hösten. Från stora Jugendfönster strömmar ett milt försommarljus, och från skolgården hörs ljudet av barns upphetsade lekar. Denna skolgård, som rektorn beskriver som en plats fylld av risker och farligheter. Kuratorn berättar om den modell som tillämpas för att undvika kränkningar – här kan en sned blick meritera en utredning, upprepade föräldrasamtal och en handlingsplan.
Bland föräldrarna har ångestnivån nu blivit så hög att man nästan kan ta på den. Frågorna haglar. Väntar ni alltså till eftermiddagen innan ni ringer?! Varför inte på en gång?
Själv börjar jag också komma upp i puls. Varför skulle läraren ta undervisningstid för att ringa föräldrarna vid varje oundviklig friktion? Måste varje minut av en ung människas liv rutas in, varje interaktion kontrolleras och övervakas?
Dagen efter läser jag en undersökning från Lärarförbundet som visar att föräldrar bokstavligen bränner ut skolpersonal med ständiga mail, frågor och klagomål. Att mobbing ska stävjas är nog alla överens om, men vem gynnas av en urskillningslös nolltolerans mot varje form av konflikt?
Jag har sällan känt ett sådant främlingskap som denna förmiddag, och en sådan ledsnad över den kultur vi har utvecklat.
Läser man tidningarna tycks det inte finnas några gränser för vår ynklighet. Blotta tanken på att det finns rika människor gör oss sjuka, sägs det från vänsterhåll. Åsynen av fattiga människor gör oss moraliskt avtrubbade, sägs det från högerhåll. Och i medelklassens Malmstensoffor pyr ängslan; inte för de fallande kunskapsnivåerna – utan för att den bubbelplast vi försöker iklä våra barn aldrig kan bli så heltäckande att den kommer att skydda dem från skråmor.
I kulturer som är på väg att lämna fattigdom skapas ofta starka drivkrafter till arbetsetik, konstaterade skolforskaren Gabriel Sahlgren i en mycket intressant studie av den finska skolan. Så var det i vårt östra grannland under efterkrigstiden och vi ser nu liknande tendenser i Polen och Estland – ömsesidigt välståndsdrivna resultathöjningar, där tillväxt och skolutveckling går hand i hand.
Budskapet som förmedlas till mig och de andra föräldrarna är något annat. Här ska min son varje dag ställa sig frågan om han ändå inte känner sig lite kränkt.
Det kommer på så många sätt göra honom – oss alla – fattigare i förlängningen.