En ny politisk era

21.02.2015 22:31

Det talas och skrivs återkommande om s.k. paradigmskiften. I många fall önskar väl talaren eller skribenten dramatisera och uppförstora sina tankar. I själva verket kommer sällan stora skiften nedrasande som laviner. De kommer krypande som sniglar och det är först långt senare vi inser att något dramatiskt hänt, att ett paradigmskifte skett. Med risk att drabbas av min egen kritik är jag övertygad om att vi just nu är inne i ett dramatiskt skifte vad gäller svensk politik.

Fredrik Reinfeldt tog över Moderaterna och vann i spetsen för en allians två valsegrar. Betraktat för sig var detta en beaktansvärd prestation. Under Reinfeldt sänktes inkomstskatterna, liksom arbetsgivaravgifterna för ungdomar en aning och man ansträngde sig för att få arbetslösa och sjukskrivna i jobb. Sänkt restaurangmoms var också ett vällovligt steg. På grund av att vår företagssektor och export tuffade på slapp vi den massarbetslöshet som flera andra europeiska länder drabbades av och de statliga intäkterna kunde hållas uppe.

Finansministern Anders Borg blev geniförklarad på allt för lösa grunder. Statsutgifterna kunde hållas nere genom stora underlåtenhetssynder inom flera samhälleliga områden, inte minst försvaret och den statliga infrastrukturen i form av främst järnvägen. Reinfeldts allianskamrater beordrades att sitta stilla i båten och avstå från egen profilering. Taburetternas sötma vägde över och sakta men säkert rann färgen av de små allianspartierna.

Så gjorde Reinfeldt tre gigantiska misstag som var nära förbundna med varandra och så pass allvarliga att de kan kallas dårskap.

Genom mänsklighetens dokumenterade historia har ledare och regeringar bedrivit en ”dårskapens politik” som gått tvärs emot deras egna intressen. Varför drog trojanerna in den grekiska trähästen innanför stadens murar (ca 1200 f.Kr.)? Varför lyssnade inte Jeroboam, kung Salomons son, på sin fars gamla kloka rådgivare utan på sina ansvarslösa playboykamrater (900-talet f.Kr.)? Effekten blev att det israeliska riket delades och några kungar senare att tio av Israels tolv stammar för alltid försvann med assyriernas härjningar. Varför insåg inte Louis XIV – Solkungen – att han under sin 72 år långa regim förödde landets ekonomi och banade väg för en revolution genom krig, excesser och borttagandet av Ediktet av Nantes 1685? Hur kunde Mao tro att Det stora språnget och Kulturrevolutionen var något positivt för Kina och dess folk? (1958 – 1969). Hur kunde tyskarna inleda ett obegränsat ubåtskrig 1916 och döma sig själva till undergång i det första världskriget? Hur kunde Japan anfalla Pearl Harbor 1941 och döma landet till en potentiell utplåning? Hur kunde USA inveckla sig i Frankrikes halsstarriga och prestigestyrda krig i Indokina (1955-1975)? Det går att fortsätta exemplifieringen i det oändliga.

Den framlidna amerikanska historikern och författarinnan Barbara Tuchman skrev bland annat boken ”The March of Folly – From Troy to Vietnam”. För att åtgärder eller beslut enligt henne skulle kunna kalla dåraktiga skulle några kriterier uppfyllas; det måste ha varit möjligt att när beslut fattades se att det var kontraproduktivt och dåraktigt. Man skall inte bedöma dårskap genom att titta i backspegeln och vara efterklok. Vidare, det skall vara fråga om ett förankrat eller kollektivt beslut och inte en ensam galnings verk.

Reinfeldtregeringens tre dåraktiga misstag var:

1) att Reinfeldt lät sig störas av Sverigedemokraternas (SD:s) framgångar till den grad att hans omdöme förmörkades. Reinfeldts hat mot SD och dess ledare, Jimmie Åkesson, lyste som eld i hans ögon.

2) SD:s huvudfråga var kritiken mot den förda massinvandringspolitiken. Reinfeldts personliga hat mot SD och Åkesson transformerades till ett hat mot en viss sakpolitisk åsikt. Person och sak kunde inte skiljas åt.

3) Reinfeldt gick i lag med ett ansvarslöst vänsterparti, Miljöpartiet, och gjorde deras extrema invandringspolitik (”Öppna dörrarna på vid gavel”) till sin. Sunt förnuft och ideologi fick vika för det blinda hatet.

Jag skriver Reinfeldt i stället för Alliansen då ledarna för småpartierna i Alliansen hukade och gjorde sig små bakom kejsare Reinfeldts toga.

Reinfeldts hat stillades inte av valförlusten hösten 2014. Trots att han och vapendragaren Anders Borg fegt kastade in handduken lade han sin fingrar i blöt och förhindrade att det bildades en icke socialistisk regering som skulle fått stöd av riksdagens icke socialistiska majoritet. Att inte ens i det läget, när invandringskatastrofen var tydlig för de flesta, kompromissa med SD var inte endast dåligt statsmannaskap utan just det jag skriver om, dårskap.

Den sista spiken i dårskapens kista var den s.k. decemberöverenskommelsen som inte endast är konstitutionsvidrig och stridande mot demokratins principer och anda utan dessutom en total kapitulation för vänsterkrafterna.

En följd av Reinfeldts hat är att en av våra politiska ödesfrågor, invandringen, inte tillåtits att lyftas upp och diskuteras förutsättningslöst. Den minsta lilla kritik av den förda politiken har etiketterats som främlingsfientlighet, rasism och andra nedsättande uttryck. I denna dårskap fick Reinfeldt med sig inte endast sina allianskamrater utan även regeringen, vänsterpartiet och en stor majoritet av journalistkåren. Således en tämligen effektiv broms för den öppna och demokratiska debatten.

Reinfeldts ande svävar fortfarande över Moderaterna och att hans förtrogna, Anna Kinberg Batra skulle kunna åstadkomma en skinnömsning är osannolikt. Återstår ytterligare ett ledarbyte innan en ny moderat era eventuellt kan inledas. Partiet måste ha klart för sig att många tidigare supporters ser Reinfeldt inte endast som dåraktig utan närmast som en landsförrädare! Allianspartierna har med den förödande decemberöverenskommelsen bundit kvarnstenar runt sina egna halsar. Endast radikala ledarbyten där helt obesmittade personer träder till skulle kunna stoppa deras färd mot botten.

Allt talar för att det som SD självt hävdar är med sanningen överensstämmande, det finns endast ett oppositionsparti och som dessutom är helt obesmittat av såväl alliansens arv, den dåraktiga invandringspolitiken och den socialistiska regeringen med stöd i kommunisterna.
Banan är således väl sopad för att inte endast nafsa Moderaterna i hasorna utan för att dra av dem byxorna! Efter nästa val tror jag att vi kan blicka tillbaka och säga, ja vi har genomgått ett politiskt paradigmskifte.

Olof Hedengren, civilekonom (DHS), jur kand., fd bankir

Källa: https://www.samtiden.nu/10964/en-ny-politisk-era/