Högerpopulismen har vuxit i takt med tilltagande ekonomisk otrygghet. Ett land som är öppet mot omvärlden behöver en stark stat, men i dag är medborgarna osäkra på om de får samhällets stöd när de behöver det. SD:s väljare behöver inte vara emot andra, de är oroliga för sin egen trygghet. Vi behöver en ny kompromiss mellan skyddet för utsatta människor i Sverige och hjälp till flyktingar i nöd. Annars får SD ännu större stöd 2018, skriver LO:s förra chefekonom Dan Andersson.
”Eliten inser inte att den nya tiden kräver starkare stat”
04.10.2014 22:29
Publicerad 2014-09-16 11:03
Foto: Anders Wiklund/TTJimmie Åkesson på Sverigedemokraternas valvaka på Vasavarvet i Stockholm. I nästa val blir sannolikt SD ännu större om inte det sociala skyddet i Sverige stärks, skriver Dan Andersson.
Det är ingen slump att Sverige förlorat kampen mot fördomar och intolerans. Det breda stödet för Sverigedemokraterna går att förstå om än inte möjligt att acceptera. När jag våren 2013 började skriva en bok om hur Sverigedemokraterna fick makt var min tro att de skulle få uppemot 10 procent. Forskningen visade att stödet för SD i valet 2010 orsakades av ekonomisk marginalisering (fattigdom) och kamp om knappa resurser som jobb att söka samt intolerans.
Högerpopulismens framgång beror också på maktens populism, tron på att välfärd och fler äldre inte kostar och att Sverige fungerar ganska bra. Så är det tyvärr inte. Den politiska eliten vägrar att inse att den nya tiden kräver mer resurser, inte mindre. Forskare som arbetar med globalisering är överens om att den ger fördelar men också att den leder till omfördelning av resurser inom länder och därmed till konfliker. Ekonomer som arbetar med globalisering, som amerikanen Dani Rodrik och tidigare svensken Jonas Agell, har visat att ju mer internationellt exponerat ett land är desto starkare stat behövs.
Sverige har valt att aktivt minska arbetskraftens förmåga att klara omställningen genom att avrusta arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Om den tidigare nivån på ersättningen hade skyddats skulle den som blir arbetslös, och har en månadslön på 31.600 kronor, haft 1.150 kronor om dagen i ersättning mot nu 680 kronor.
Välfärden i Sverige bygger på ett kontrakt mellan generationerna. Statsmakten tror att det går att driva Sverige med kring en tiondel mindre offentliga resurser än tidigare. Så mycket lägre är skattens andel av BNP trots större uppgifter. De minskade resurserna märks mer för de som behöver mer, till exempel de som befinner sig i livets senare fas. Det behövs omkring en tredjedel mer resurser eller 66.000–100.000 fler platser i äldreomsorgen beroende på bedömning av äldres hälsa.
En vanlig svensk betalar över livet cirka 3,5 miljoner kronor i skatt för vård, skola och omsorg. Den rättighet till tjänster de tror sig ha är deras största förmögenhet. Men kan de lita på att resurserna finns när de behövs? Svaret är osäkert och så länge det är så kommer Sverigedemokraterna ha grogrund för sin expansion. SD:s väljare behöver inte vara emot andra, de är oroliga för sin egen trygghet.
Ett annat exempel är att den nytillträdda kanslern för högskolor och forskning, Harriet Wallberg, förvånat på DN Debatt (4/8) konstaterade att högskolan är nära ett Pisa-haveri på grund av brist på resurser. Så det är inte bara arbetslösa och sjuka i avfolkningsregioner eller äldre det handlar om. Sverige har en för svag förmåga att möta framtiden. Omflyttning till storstadsregionerna sker nu tre gånger så snabbt som under perioden 1968–1993. Det saknas offentligt kapital i form av sjukhus och kommunikationer där 65 procent av befolkningen numera bor. Det leder till att beläggningsgraden på sjukhusen ökar från 80 till 90 procent och till trängsel på vägar, spår och cykelbanor.
Ett sätt att tolka valutgången i Sverige är att låna bilder från filosofen Thomas Pogge. Pogge vid Yale-universitetet är en auktoritet när det gäller internationell rättvisa: Om du möter en ensam flicka som har tappat bort sina föräldrar men som känner igen dig är det din plikt att hjälpa henne tills hon finner sina föräldrar. Och, vilket är mycket viktigt, din plikt mot henne är mycket större än mot andra barn i världen. För om den ensamma flickan inte kan lita på dig som hon känner igen, vilken annan kommer hon då att kunna lita på?
Tilliten till det allmänna har minskat i Sverige. Tilliten kan mätas med måttet efterfrågan på demokratisk politik. Bara drygt 70 procent av de röstberättigade röstade i valet 2014 på partier som står för politisk liberalism; alltså jämlikhet inför valförrättaren och inför domaren. Då har jag räknat in hela Vänsterpartiet, som är ett delat parti med demokratiska socialister och en mindre del kommunister. Valet 1988, när politiken mer svarade mot människors behov, röstade 93 procent av kvinnorna och 92 procent av männen. Valdeltagandet i år var drygt 83 procent. Det som blivit normalt i Sverige är svag efterfrågan på demokratisk politik.
Migrationen har tyvärr blivit en central fråga på grund av partiernas svaga utbud av konfliktlinjer när det gäller arbete och välfärd och försök att likna varandra i stället för att erbjuda tydliga alternativ. Pogges andra bild är att om du som förare av en båt möter en person som ligger i vattnet är det din plikt att inte styra undan från uppgiften att hjälpa den utsatta. Vi ska inte göra en kalkyl och påstå att flyktingpolitiken är lönsam för Sverige, för om det inte vore lönsamt, skulle vi då inte rädda den som ligger i vattnet? Om det är lönsamt skulle marknaden ha löst uppgiften eller hur? Det är en plikt att ta kostnaden för flyktingpolitiken och dela upp den efter vars och en förmåga att bidra. Så gör vi inte nu. Snarare tvärtom.
Thomas Pogge föreslår en kompromiss mellan obegränsad internationell solidaritet och det nationella uppdraget, för vi kan inte göra allt för alla, men det förutsätter stort ansvar för dem som är folkbokförda här eller finns här nu.
Folkpartiet och Miljöpartiet har nycklar till skyddet mot intolerans och otrygghet. För Socialdemokraterna verkar inte kunna klara den uppgiften ensamt, av en enkel orsak. Det är numera möjligt att med politisk teknik etablera det som kallas tolkningsramar för att leda väljarnas tänkande mot till exempel fördomar mot invandrare och undersysselsatta flyktingar. Begreppet utanförskap är ett exempel på tolkningsram. Användning av begreppet utanförskap i medierna har 15-dubblats mellan 1994 och 2011, visar statsvetaren Maria Oskarson. Moderaterna och Sverigedemokraterna visste precis hur de skulle göra när otryggheten hade ökat. När facken sa ”höjda tak i a-kassan” och ”trygg sjukförsäkring” svarade Moderaterna; ni vill ha mer bidrag. Utrikesfödda är också oftare arbetslösa. När statsministern i valrörelsen sa ”öppna era hjärtan” hörde de som är ekonomiskt utsatta ”öppna era plånböcker, det behövs än mer pengar till asylpolitiken och de tänker vi ta genom att tränga undan er rätt till vård och omsorg, för några nya pengar blir det inte”. Det behövs fler partier, också Folkpartiet, som värn mot försök att använda etnicitet, öppet eller dolt, som argument för att vinna röster. Utvecklingen har tydligt visat att det inte går att vara en humanitär stormakt med sviktande hemmafront.
Sverige behöver en ny kompromiss mellan uppdraget mot den ensamma flickan och den nödställda i vattnet. Sannolikheten är hög för att Sverigedemokraterna i valet 2018 får ett än större väljarstöd om det sociala skyddet fortsätter att försämras. Det räcker inte att ta debatten om rasismen, det visar valet 2014 övertydligt.