Det ni kallar kaos kallar jag demokrati

Vi minns alla den panik som bröt ut bland politiker för ungefär ett år sedan: ett och annat beslut kunde faktiskt komma att avgöras i riksdagen. ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”, heter det i Regeringsformen. ”Kaos”, hette det i den dagliga politiska hanteringen.

Lösningen blev ”decemberöverenskommelsen”. Den innebar att riksdagsledamöterna, efter att ha godkänt regeringsbildningen, lika gärna kunde åka hem och invänta nästa allmänna val. ”Stabilitet”, kallades det i den dagliga politiska hanteringen.

Nu har ”stabilitet” övergått i ”kaos” igen. Det känns visserligen inte riktigt som om vi lever i Somalia eller Sydsudan, men det är möjligt att vi lekmän inte förstått att vi i själva verket hamnat i ren anarki. Kanske borde vi ligga vakna om nätterna och oroa oss för den oförutsägbara utgången i nästa omröstning om behovet av underhåll av ridanläggningar, eller ändring i lagen om flygplatsavgifter.

Jag är rädd att en förklaring till att vi medborgare ännu inte i panik har länsat butikerna på konserver, fotogen och toalettpapper, är ett spritt ointresse för partipolitiken. Det är möjligt att den attityden är ett demokratiskt problem. Å andra sidan är det svårt att klandra oss lekmän, när politikerna själva har förlorat intresset.

Om de gör allt de kan för att slippa engagera sig i partipolitik, varför ska någon annan bry sig?

Det är det här som är kärnan i hela diskussionen om decemberöverenskommelsen. Det är sant att en överenskommelse som leder till att partipiskorna randar huden på den som röstar för sitt eget partis politik, är omöjlig att förklara för normala människor. Den enda sortens politiker som kan komma på tanken att lansera en sådan överenskommelse som en ”lösning”, är den sort som förlorat greppet om vad problemet är. Men det verkliga felet med decemberöverenskommelsen var inte en fråga om kommunikation eller strategi. Det var något mycket mer grundläggande.

Vi har en riksdag som väljs av folket. Varje ledamot i den riksdagen har fått ett mandat av sina väljare. I inget av de 349 fallen består mandatet i att lägga sig platt. Ledamöternas uppdrag är att samtala med varandra och komma fram till lösningar som är bra för landet. Kompromissa? Naturligtvis. Men det var ju just kompromissen som decemberöverenskommelsen avtalade bort. Den byggde på en så rigid principfasthet att den föredrog att trampa på varje princip, snarare än att böja på några av dem.

Det många borgerliga partitoppar och en försvarlig kader ledarskribenter fortfarande inte verkar begripa, är att decemberöverenskommelsen var en form av röta i demokratins själva rotsystem. Den angrep den sista resten av partipolitisk respekt bland medborgarna. Den byggde på att väljarna inte har några som helst rättmätiga krav att ställa på sina riksdagsledamöter. Om ledamöterna tillhålls av partiledningarna att sitta av fyra år, utan att lägga ett finger på voteringsknappen, har väljarna inte med saken att göra.

Det finns två alternativ för att vinna en majoritet i riksdagen. Det ena är uppgörelser över blockgränsen. Det andra är att ettdera blocket gör upp med Sverigedemokraterna. Så har det varit i 13 månader. Det krävs inga politiska strateger för att lista ut det. Nu har den självklarheten lyckats sparka sig ända upp till partiledningarna. Låt mig formulera en fråga, på självpåtaget uppdrag från väljarna:

Tänker ni fortsätta att vara skräckslagna för riksdagen och Regeringsformen, eller tänker ni göra ert förbannade jobb?

Författare och ­kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.