Är flyktingpolitiken i Sverige inhuman? Vill vi mer än vi klarar? Eller är det så att vi har ett önsketänkande som inte svarar mot vad vi verkligen är beredda att göra?
När nu Sverige valt att ta emot allt fler flyktingar ser vi att denna generositet i värderingar hos folket inte svarar mot verkligheten. Det saknas en praktisk förmåga att erbjuda humanitära lösningar. Migrationsverket tvingas in i en roll som i praktiken blir att bereda vägen för skrupulösa entreprenörer som berikar sig på asylboende.
Problemet är möjligen också att det inte finns tillräckligt med myndighetspersonal, värdiga anläggningar och kommuner som anser sig ha resurser för att ta sig an alla dessa människor. Konsekvenserna blir att Migrationsverket tar de entreprenörer som ger mest för pengarna. Och vi får entreprenörer som erbjuder usla boendeförutsättningar.
Redan i januari 2013 skrev DN: Kostnaden för asylboenden tredubblad.
Flyktingar från Syrien placeras i undermåliga bostäder. Samtidigt skenar Migrationsverkets kostnader för dessa provisoriska asylboenden. På ett år, från 2012 till 2013, tredubblades kostnaden till 211 miljoner kronor.
Alla som flyr från våldet och kriget i Syrien får stanna i Sverige. Ändå kan syriska flyktingfamiljer fastna i flera månader på campingplatser eller på nedslitna hotell, ibland långt ute i skogen.
Oförmågan har motverkat Alliansens integrationspolitik. Den som fått uppehållstillstånd ska snabbt bli redo att söka jobb, enligt etableringslagen. Sådana tjusiga skrivningar blir inte annat än just utopier.
– Människor som flyr hit från förfärliga omständigheter i Syrien ska inte behöva bo så här. Dessutom blir det betydligt dyrare, säger Caroline Henjered, verksamhetschef på Migrationsverket.
Mellan 2011 och 2012 steg den totala kostnaden för asylboenden från 302 till 518 miljoner kronor.
2013 betalade Migrationsverket i genomsnitt 225 kronor per dygn och plats. Priset för de 7150 asylsökande som bor i dessa provisoriska boenden är 1,6 miljoner kronor per dygn.
I början av 2013 tickade extrakostnaderna med 1,2 miljoner kronor per dygn. Sedan dess har det gått ett och ett halvt år med fler asylsökande som fått allt omänskligare förhållanden och till alltmer ökade kostnader för svenska staten.
På orter som Oxelösund är det SD politiker som köper upp möglande för länge sedan utdömda anläggningar därför att man ser möjligheter att tjäna storkovan på andra människors utsatthet. Migrationsverket ger dem tillståndet. Och kan man belasta Migrationsverket som antagligen ganska underbemannade fått till uppgift att lösa det praktiska? Knappast. Det får till konsekvens att de ser alla som är beredda att lösa deras problem som en möjlighet att minska sin egen arbetsbörda. Besiktningen av anläggningar kan då liknas vid ett skämt där kvalitetsnivån är obefintlig. På två månader kan sådana ”entreprenörer” tjäna en halv miljon kronor på asylsökande som får bo som råttor.
Så bland alla dem som vill öppna gränserna finns märkligt få som vill(kan?) göra en insats. Det lämnar fältet öppet för en ny inhuman flyktingindustri. Och de som satsar på denna bransch kan tälja guld. Inte konstigt att även skivbolagsdirektören från Skara såg möjligheter.
Källa: https://borjeperattdebate.wordpress.com/2014/09/25/den-omanskliga-asylindustrin/
Posted on 25 september, 2014
5