Demokratin går nu snabbt under

26.01.2018 17:06

Oxfam har i dagarna kommit med en rapport om hur den ekonomiska tillväxten i världen under 2017 kom att fördelas över mänskligheten. Det visar sig att 82% gick till den redan rikaste procenten av mänskligheten – oligarkerna och deras närmaste hov. Den fattigaste halvan av jordens människor (alltså nästan 4 miljarder) fick ingenting av tillväxten och de övriga 49% fick nöja sig med 18%.

Under 2017 ökades dollarmiljardärernas förmögenhet med 6.000 miljarder kr. Under det senaste decenniet har årsinkomsterna för vanliga löntagare stigit med 2% per år medan miljardärerna ökat sina inkomster med 13% per år. Tidigare i mänsklighetens historia när klyftorna mellan rika och fattiga tillåtits växa på det här sättet, har det slutat med revolutioner och krig.

En viktig faktor som möjliggör denna accelererande snedfördelning av tillväxtens frukter är digitaliseringen av ekonomin. Vi ser tydligt hur de företag som är frukter av digitaliseringen är de som vuxit snabbast. Dessa företag kräver inga stora fabriker fulla med löntagare som man måste dela med sig till, utan en allt större del av företagens värdetillväxt hamnar i några få entreprenörers fickor.

Till Oxfams bild skall läggas att i t.ex. Stockholm så har priset de senaste 40 åren för en bostad stigit dubbelt så mycket som lönen för en vanlig löntagare och med det löntagarens skuldsättning. Den senare har i stort sett följt bostadspriserna, vilket innebär att vanliga löntagare idag är mycket högre skuldsatta i förhållande till sin inkomst än de varit tidigare. De blir helt enkelt allt mer bankernas och deras rika ägares ofria slavar.

Det pratas mycket om att inflationen är låg, omkring 2%. Men det påståendet är vilseledande eftersom inflationen mäts med konsumentprisindex som inte räknar in de snabbt stigande kostnaderna för boendet. Inte heller räknas de skenande hälsovårdskostnaderna in. Att konsumentpriserna ligger ganska stilla trots en god tillväxt beror på fler faktorer som produktiviteten t.ex..

En faktor som sällan nämns, är det faktum att när större delen av tillväxten går till de redan hyperförmögna, så driver det inte på konsumtionen. De konsumerar inte mer för att de blir rikare, utan använder sina pengar till investeringar som gör dem ännu rikare. Därmed medverkar inte deras stigande inkomster till att driva upp konsumentpriserna. Deras investeringar är inte nödvändigtvis till gagn för samhället. Det rör sig allt oftare om sofistikerad påverkan på den politiska processen för att skapa gynnsamma villkor för de banker och företag som de kontrollerar. Det mest spektakulära exemplet på detta fenomen är multimiljardären George Soros som fullkomligt pumpar in pengar i politiskt manipulativa verksamheter, något som gett honom ett skrämmande stort politiskt inflytande utan något demokratiskt mandat.

Problemet med den mycket snabba tillväxten av den hyperförmögna oligarkins ekonomiska tillgångar är att den leder till en maktförskjutning i samhället, från demokratiska institutioner till denna oligarki. När vanligt folk blir relativt fattigare blir de även mer mottagliga för att låta sig påverkas av de rikas pengar. I västvärlden är korruptionen bland politiker mycket omfattande, men så organiserad att den inte syns och inte bryter mot gällande lagar. Den korrumperad ersätts helt enkelt efter förrättat värv eller genom donationer till olika organisationer, vilket man ser många exempel på i USA.

I USA där utvecklingen gått längst i västvärlden har utan tvekan detta underminerat demokratin så långt att USA idag måste betraktas som en fullt utvecklad oligarki. Det är de stora privata förmögenheterna som helt styr det politiska livet, något som den förre presidenten Jimmy Carter nyligen konstaterade.

I Sverige ser vi samma fenomen där förmögna familjer som Wallenbergs, Bonniers m.fl. i realiteten utövar stor politisk makt. Vi ser även hur politiker öppet låter sig soulageras av oligarkernas pengar efter att ha genomfört den politik som dessa önskat. Det mest iögonenfallande exemplet på senare tid är Fredrik Reinfeldt som 2016 inhöstade en inkomst på 22 miljoner kr, bl.a. från en amerikansk bank. Många är även t.ex. de avsuttna socialdemokratiska politiker som senare hamnat på familjen Wallenbergs payroll.

I takt med att allt större del av samhällets förmögenhetsmassa koncentreras till ett litet fåtal kommer även makten över samhället att förskjutas dit. Det folkliga inflytandet smälter ihop till nästan ingenting och demokratin dör. Den vansinniga svenska säkerhetspolitiken utan folklig förankring som jag tidigare skrivit om är ett typexempel. Det är denna utveckling som på senare år gett näring åt starka nationalistiska krafter, som står i konflikt med oligarkernas målmedvetna strävan att montera ner nationalstaterna och ersätta dem med överstatliga byråkratier som EU.

Demokratin som vi lärt oss känna den är dessvärre förlorad. Frågan vi måste ställa oss är om den nationalistiska revolt som pågår på många håll kan stoppa detta?

Lars Bern

PS

I SVT Aktuellt den 24/1 intervjuade Erika Bjerström Oxfams ordförande Winnie Byanyima som kommenterade organisationens rapport. Hon gjorde samma analys som jag gjorde här att de rikaste är så rika att ökad lyxkonsumtion inte lockar utan att man använder sina allt mer hissnande förmögenheter för att köpa sig makt och besticka valda politiker, som vi sett exempel på i Sverige.

På en punkt var hon dock på fel spår, ojämlikheten beror inte främst på att företagen inte betalar anständiga löner utan jag menar att de nya snabbväxande företagen där dagens största förmögenheter skapas inte behöver så många anställda. Vi måste helt enkelt inse att det på sikt kommer att bli samhällets ansvar att ta in tillräckligt med medel för att kunna ge vanliga medborgare anständiga inkomster.

DS