DECEMBERÖVERENSKOMMELSEN BOTAR SYMPTOMEN MEN INTE SJUKDOMEN
Orsaken till det låsta parlamentariska läget är misslyckandet med invandringspolitiken som har fått människor att rösta på Sverigedemokraterna, ett parti som många av dem egentligen inte hade velat rösta på. Decemberuppgörelsen berör inte med ett ord det egentliga problemet. Alltså löser den inte heller problemet.
Igår var upprördheten stor bland borgerliga vänner, och jag antar att den är det idag också. Ska alliansen lägga sig platt för Löfven resten av mandatperioden? Kanske ända till 2022? Jag förstår upprördheten eftersom det inte går att med trovärdighet driva en aktiv oppositionspolitik om de förtroendevalda i riksdagen inte ska rösta mot de förslag som de inte stöder.
Själv är jag dock än mer oroad över att alliansledarna verkar vara blinda inför det som har orsakat alltihop och som jag menar är det egentliga problem som måste lösas. Överenskommelsen är att ett försök att bota symptomen men inte sjukdomen.
Låt oss ta det steg för steg. Vad har hänt? Vad är problemet? Vad bör göras? Är decemberöverenskommelsen en lösning på problemet?
Det som har hänt är att SD i valet fick 12,86 procent av rösterna, vilket gav dem 49 mandat i riksdagen. Inget av de gamla blocken har egen majoritet och det verkar som att SD tänker fälla alla regeringar oavsett partifärg som inte minskar invandringen.
Varför fick då SD så många röster i valet? Beror det på att landet består av 12,86 procent ”nyfascister”, och att det var först i år som de kom ut ur garderoben? Inte alls. Frågan finns undersökt av bl.a. Demoskop. Förklaringen till SD:s framgång är att alliansen, i första hand Moderaterna, tappade väljare till SD på grund av invandringspolitiken.
Problemet är alltså inte en plötslig uppstånden nyfascisistisk front i landet. Inte heller att voteringsreglerna i riksdagen inte funkar. Inte heller att SD ”brutit mot praxis”. Inte heller att något parti inte kan ta ansvar. Inte heller att Löfven är en virrig statsminister som säger olika saker olika dagar.
Nej, problemet är att alliansen inte har lyssnat på sina väljare och därför tappat till Sverigedemokraterna. Hade man lyssnat på väljarna hade SD legat kvar på samma resultat som förut, 5,7 procent. Alliansen hade kunnat regera vidare. SD hade varit för litet för att kunna skapa kaos.
Man ska inte tro på SD:s företrädare när de säger att de kan samarbeta med vem som helst som vill tala med dem. SD avskyr sen gammalt S. Det finns ingen förståelse mellan dem. Det var därför som SD aldrig fällde Reinfeldt.
Problemet som måste lösas är att vinna tillbaka de alliansväljare som gick till SD. Om alliansen lyckas med det blir man återigen största regeringsblock och SD reduceras till att bli ett litet ytterkantsparti utan nämnvärt inflytande ungefär som Vänsterpartiet är på sin kant. Om alliansen inte gör det kommer SD att permanentas på 13-procentsnivån och därmed kommer inte heller den parlamentariska situationen förändras.
Är decemberöverenskommelsen en lösning på detta problem? Nej, inte alls. Överenskommelsen är en lösning på problemet om hur man ska få igenom en budget i riksdagen utan att den blockeras av SD. Överenskommelsen är fiffig såtillvida att den reducerar SD:s parlamentariska inflytande till noll. (Vissa tycker att det är oschysst. Inte jag, eftersom jag gärna såg att man reducerade exempelvis Vänsterpartiets inflytande till noll och intet också.) Det är som at man låter riksdagen utgöras av de 300 mandat alla andra partier har och tänker sig att man bara spelar med dem.
Det finns många problem med denna uppgörelse där upprördheten varit störst över att att alliansen kommer att släppa igenom i stort sett vad som helst Löfvens regering lägger fram. Väljare och partiarbetare känner sig svikna. Att jag själv inte till fullo delar denna upprördhet beror på att alternativet hade varit en bred kompromiss i en stor mängd sakfrågor vilket också hade gjort att alliansen hade varit tvungen att släppa igenom en massa vänsterpolitik. Även en sådan uppgörelse (som jag i och för sig hellre vill ha än den deal vi nu fick) hade åtföljts av en svekdebatt. Alla uppgörelser gör det. Det finns ingen kohandel som inte har slutat med besvikna väljare.
Ett annat problem är att uppgörelsen ska gälla ända till 2022. Det är så långt fram i tiden att man inte har en aning om hur det politiska läget ser ut. Vad har vi för garantier att S står bakom sitt löfte att släppa igenom allt vad en alliansregering hittar på om det blir en alliansseger 2018?
Ytterligare ett problem är att det vanligtvis är Socialdemokraterna som gynnas av den här typen av uppgörelser. Historiskt sett har S vunnit på blocköverskridande överenskommelser. Vem minns att Bondeförbundet hjälpte S på 30-talet och sedan på 50-talet? Vem minns Centerns ”hjälteinsats” på 90-talet tillsammans med S? Lönade sig detta? Nej, inte alls.
Konkurrensen mellan alliansen och sossarna sker om mittenväljarna och dessa gillar att landet regeras ordentligt. Med den här uppgörelsen går alliansen med på att Löfven får regera stabilt fram till 2018. Vem tjänar på det? Den som sitter på regeringsmakten eller den som kanske vinner regeringsmakten efter 2018? Jag är säker på att detta gynnar den som sitter på regeringsmakten just nu.
Finns det inget som är bra med överenskommelsen? Jo, vi slipper nyval. Ett nyval hade inte förändrat det parlamentariska läget. Alliansen och inte minst Moderaterna hade inte hunnit med att ta fram en ny politik utan hade varit tvunget att gå till val på samma dåliga program som i höstas. Ytterligare tapp till SD hade kunnat bli följden.
Positivt är också att uppgörelsen bevarar blockpolitiken. En ”cementerad” blockpolitik är en bra sak och inte en dålig. Det betyder nämligen en sammansvetsad allians. När Löfven talar om att han vill ”ta ansvar” och hitta en ”blocköverskridande lösning” menar han att C eller FP, eller båda två, ska samarbeta med S, vilket i praktiken betyder att de ska agera stödpartier till honom. Om han lyckas med det splittrar han alliansen, och allianssamarbetet var som bekant det som tvingade Göran Persson på fall 2006. Det är Löfvens våta dröm att få splittra alliansen, återskapa det ständiga borgerliga inbördeskriget, och regera genom att söndra och härska. Man får aldrig, aldrig, aldrig glömma att vad S först som sist vill är att få regera.
Men min uppfattning är som sagt att uppgörelsen är dålig eftersom den fokuserar på fel problem. Den riktar inte in sig på det som är det verkliga problemet, att borgerliga väljare övergivit alliansen i protest mot invandringspolitiken och istället röstat på SD.
Nu riskerar vi att säga hej och farväl till denna grupp för alltid. Istället för att säga: ”OK, vi hör vad ni säger, låt oss ta en förnyad titt på invandringspolitiken för att se vad vi kan göra”, säger vi ”Ni röstade på SD. Vi tänker isolera det parti som ni har röstat på så att det inte under några som helst omständigheter kan få något inflytande i riksdagen. Hej då.” Med den attityden tror jag att de väljare som tidigare röstat på alliansen men gått över till SD i protest kommer att stanna där. Därmed är de förlorade för evärderlig tid. SD permanentas på en nivå på 13 procent eller över och det parlamentariska läge vi har nu fryses till is och förblir fruset till långt efter 2022.
***
Hur kan man reformera invandringspolitiken och samtidigt behålla en generös flyktingpolitik? Läs mer här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.
Källa: 28 DECEMBER 2014
https://stefanolsson.nu/2014/12/28/decemberoverenskommelsen-botar-symptomen-men-inte-sjukdomen/
Ämne: DECEMBERÖVERENSKOMMELSEN BOTAR SYMPTOMEN MEN INTE SJUKDOMEN
Inga kommentarer hittades.