I år har vi varit med i EU i 23 år – det är 15 år sedan folkomröstningen om euron. Många är fortfarande missnöjda med EU-medlemskapet, men frågan diskuteras inte i media och inte heller sker det särskilt mycket kritisk granskning av EU utanför alternativmedia.
Detta innebär att vi ofta inte har någon egentlig kunskap om hur stor makt EU egentligen har över Sverige, hur beslut fattas eller hur medlemskapet påverkar oss. När etablerad media triumferande utropar att EU-motståndet är historiskt litet säger det alltså inte särskilt mycket. Hur kan man vara positiv eller negativ till något man saknar kunskap om?
En givande bok i sammanhanget är då Mark Brolins Sveriges roll i det nya Europa, med den passande undertiteln "17 skäl till Svexit och internationell nystart". Brolin är omvärldsstrateg och nationalekonom. Han bor i Storbritannien och kunde därför följa turerna och folkomröstningen inför Brexit, britternas val att lämna EU. Brolin skrev inför omröstningen A State of Independence: Why the EU is the Problem not the Solution.
I Sveriges roll i det nya Europa går han på ett pedagogiskt och kunnigt sätt igenom de olika skälen till att Sverige bör lämna EU, alltså genomföra en "Svexit". Han ger också en kort men kärnfull beskrivning av EU:s historia, från grundandet som Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 till eurokrisen 2010 och migrationskrisen 2015.
Historieskrivningen ger inte minst en tydlig bild av hur EU:s expansion av makt under senare år följt en byråkratisk logik, där folkviljan i medlemsländerna inte haft mycket att säga till om. Det är ett byråkratiskt projekt snarare än ett demokratiskt, en jättebyråkrati med nära relationer till många andra samtida jättebyråkratier som exempelvis vissa storföretag. Överhuvudtaget är det lättare för stora företag att hantera EU på ett lönsamt sätt än det är för små och medelstora företag, de stora företagen har resurser att ägna sig åt lobbying och de har råd att hantera de många regler som EU beslutar om. På så vis blir EU-byråkratin en konkurrensfördel för jätteföretagen i förhållande till de mindre företagen.
Brolin menar att EU sannolikt var positivt så länge det främst handlade om ett frihandelsområde. Det bidrog då till tillväxt och till fred. De politiker som grundade gemenskapen var också realpolitiker och nationalister – de levde under den hotfulla skuggan från Sovjetunionen. Det styrde deras handlande och fick dem att avstå från utopiska eller alltför övernationella projekt. Redan från början fanns visserligen också den grupp Brolin beskriver som idealister och federalister, men de var på den tiden en marginell skara. Steg för steg har de dock flyttat fram sina positioner, och samarbetet har gått från att vara ekonomiskt till att bli ett övernationellt projekt med demokratiskt under- och byråkratiskt överskott. Brolin menar att det som från början var positivt därför blivit negativt.
Något ironiskt är att situationen förändrades till det sämre i samma veva som Sverige blev medlem i EU.
Detta då Sovjet just fallit, vilket gjorde att en utopistisk inställning ansågs möjlig att förverkliga. Det hot som också tjänat som påminnelse om verkligheten hade försvunnit och EU kunde spåra ur lagom till att svenskarna gått med. Brolin beskriver 1990-talet som EU:s guldålder, då förenades ekonomiskt samarbete med fortsatt nationellt baserad demokrati.
Brolin utgår från ett realistiskt makt- eller organisationsteoretiskt perspektiv, människan är inte av naturen god.
Om en grupp människor, exempelvis EU-byråkrater, har möjlighet att flytta fram sina positioner utan större motstånd så kommer de också att göra det. Oroväckande är därför den stora mängd makthavare och andra som har intresse av ett ständigt expanderande EU, här finns en intressekonflikt av rang. Brolin skildrar hur en åsiktskorridor vuxit fram kring EU-medlemskapet.
Det finns fem "intressearméer" kring EU som han beskriver.
* För det första alla i direkt ekonomisk beroendeställning, här ingår EU:s många anställda, alla mottagare av EU-stöd i jordbrukssektorn, kulturindustrin et cetera, samt mängder av tankesmedjor, mediakanaler och så vidare.
* För det andra är det de tiotusentals tjänstemännen på nationell, regional och lokal nivå, som arbetar med att övervaka, samordna och informera om EU-aktiviteter.
* För det tredje är det mängder av välfinansierade lobbyister.
* För det fjärde handlar det om socialliberala politiker i medlemsstaterna, för dessa är EU en viktig karriärväg och möjlighet att få igenom sin politik.
Ofta är det lättare för socialliberaler att få igenom sin politik via EU än via de egna parlamenten. För det femte handlar det om ledande politiker och tjänstemän i medlemsstaterna, för vilka EU är ett karriärsteg. Sammantaget handlar det om ett massivt intressenätverk. Brolin ser det som farligt, "ansamling av en farlig massa makt på ett ställe leder alltid till ett styrt debattklimat samt avtagande ekonomisk vitalitet."
Brolin studerar också hur etablerad media misslyckats med att granska EU-projektet kritiskt. Det beror bland annat på att journalister tenderar att vara socialliberaler och internationalister, och därför ser på EU positivt. Både akademiker och journalister har också lätt att dras in i intressenätverket, det finns mängder av bidrag och jobbtillfällen för den som har "rätt" inställning till EU. Detta då eurokratin idag förfogar över stora resurser och finansierar mängder av projekt. Sveriges nettobidrag tycks vara på väg att fördubblas, från 10 miljarder 1995 till 18 miljarder 2017, det är en del pengar att köpa lojalitet med.
Två av de stora behållningarna med boken är Brolins analys dels av detta högst konkreta intressenätverk, dels av den ideologi som dagens EU förkroppsligar. Han skriver att han länge inte trodde att den politiska "mitten" kunde bli extremistisk, men att EU:s överexpansion hänger ihop med en socialliberal, internationalistisk mittenideologi. Vilken alltså blir extrem då EU expanderar i trots mot folkviljan och med skadliga effekter för både ekonomi och fred.
Det är ett både intressant och fruktbart synsätt, i förlängningen kan det även innebära att man kan se politisk korrekthet som en sorts "mittenextremism". I likhet med andra åsiktskorridorer så innehåller EU-korridoren en stereotyp bild av motståndare som "enfaldiga, outbildade, ålderdomliga, isolationistiska eller duperade av "mörka krafter". Brolin noterar att när både Svenskt Näringsliv och LO står bakom något, exempelvis EU, är det dags att dra öronen åt sig.
Brolin går kunnigt igenom bristerna med dagens EU-projekt.
Han tar upp hur det tidiga EG:s realism ersatts av internationalistisk fredsutopism och sedan av tankar på en EU-armé. Han beskriver hur EU idag har ett ekonomiskt nettovärde som är negativt, hur euron skapar obalans mellan det rika Nordeuropa och det fattigare Sydeuropa, och hur EU:s jordbrukspolitik skadar Afrikas ekonomier. Genomgående i boken är också det demokratiska perspektivet, EU:s pågående överexpansion saknar folkligt stöd. De mekanismer som används när EU stiftar nya regler och flyttar fram sina positioner är sannolikt okända för de flesta svenskar, något som bekräftar Brolins påstående att media svikit sitt uppdrag här. Bland annat har medlemmarnas vetorätt diskret avskaffats och när folk röstat nej till nya EU-fördrag så har det hållits nya omröstningar.
Genomgången av bristerna är intressant på så vis att den kan läsas med behållning från både höger och vänster. Konservativa kan exempelvis kritisera de storslagna tankekonstruktioner/utopier projektet bygger på, frihetsvänner kan kritisera byråkratin, socialister kan vända sig mot symbiosen mellan politiker och storföretag, et cetera. Den ansatsen tillhör bokens behållningar, den kan läsas av snart sagt vem som helst som inte är naiv mittenextremist.
Vän av ordning kan invända mot Brolin att EU bör reformeras snarare än avskaffas. Mot detta ställer han de erfarenheter som Greklands förre finansminister Varoufakis och brittiske premiärministern Cameron har av förhandlingar med EU. De har behandlats både oärligt och högdraget, EU-makthavarna valde att dra ut på den grekiska krisen och att tvinga Cameron till folkomröstning snarare än att förhandla som likar. Här nämner Brolin också Sveriges oförmåga att stå bakom britterna under försöken att förhandla innan Brexitomröstningen. Sverige har mycket gemensamt med Storbritannien, vi är också en exportberoende nettobidragsgivare. Men Löfvén ställde sig inte direkt bakom britterna här och var därmed dålig även på att företräda svenska intressen. Resultatet av ett Brexit blir för övrigt att en nettobidragsgivare försvinner, vilket Brolin misstänker kommer leda till att kraven på Sveriges bidrag ökar.
Brolin förespråkar därför ett Svexit, ett svenskt EU-utträde.
Det betyder inte att Sverige behöver isolera sig från omvärlden, Brolin skiljer mellan att vara internationalist och att vara internationell (och internationell är han). Ett Sverige utanför EU skulle därför kunna ha frihandel med andra länder, gärna samarbete med övriga Norden. Det skulle då gå att förena ekonomiskt, och annat, samarbete med bevarad demokrati. Brolin är här mer positiv till NATO än vad jag är, men ansatsen i övrigt är positiv.
Just vad gäller NATO blir det för övrigt tydligt hur EU misslyckats att förvalta sin historiska potential. Ett starkt och oberoende Europa behövs, vi vet idag vad som händer om Europa görs till en eller annan supermakts bakgård och intressesfär. Men ett Europasamarbete som bygger på byråkrati, lobbyism och socialliberal internationalism leder föga förvånande till ett ofritt Europa där länder utpressas av eurokrater för att ta emot utom-europeiska immigranter. Det är kort sagt fel väg att gå. Lyckligtvis har solidariteten mellan populister och nationalister i många olika europeiska länder, medvetandet om intressegemenskapen som européer, varit stark nog att förhindra att Europatanken som sådan skadats av eurokraternas agerande.
Sammantaget är det en givande bok.
Brolin beskriver viktiga problem och brister med dagens EU, liksom den problematiska, naivt idealistiska och socialliberala, världsbild som ligger bakom. Den världsbilden är en del av den politiska korrektheten, boken är därför också värdefull då den bidrar till vår förståelse av den idag dominerande ideologin. Brolin utgår från ett sunt perspektiv präglat av realism och respekt för demokratin. Boken är dessutom både kunnigt, intelligent och underhållande skriven, Sveriges roll i det nya Europa är kort sagt en värdefull bok för den som vill förstå EU och den åsiktskorridor som finns kring frågan.