Carl Bildt – en politisk solochvårare

08.11.2015 18:03

Få lär sakna den fiffigt duperande ministern när han lämnat sin post

omstridd minister Carl Bildt har varit i många blåsväder under sin karriär men mirakulöst nog klarat sig alltid. Nu har hans tid som Sveriges utrikesminister kommit till ända.  OMSTRIDD MINISTER Carl Bildt har varit i många blåsväder under sin karriär men mirakulöst nog klarat sig alltid. Nu har hans tid som Sveriges utrikesminister kommit till ända.Foto: PONTUS ORRE
 
 
 
 
 
Per Gahrton - författare, miljöpartist, och tidigare folkpartist.  Per Gahrton - författare, miljöpartist, och tidigare folkpartist.

I elfte timmens femtionionde minut av sin utrikespolitiska karriär hamnar Carl Bildt än en gång i rubrikerna: ”Carl Bildt i krismöte – rapport om ryska plan mot Öland” (Aftonbladet 19 sept). Känner han det som ett slutligt erkännande av att han alltid haft rätt?

I världens maktcentra lär det svenska valet knappast noteras för Sverigedemokraternas framgång, utan för Carl Bildts sorti från utrikesministerrollen. Han har under två årtionden varit Sveriges mest kände politiker, nästan i klass med Olof Palme.

Deras kändisprofiler har dock varit av motsatt slag.

Palme personifierade en strävan att utnyttja Sveriges långa neutralitet och fred och vår brist på kolonialt förflutet för att driva en i Asien, Afrika och Latinamerika hyllad politik för internationell solidaritet. Carl Bildt har velat sätta punkt för alla svenska ambitioner att utgöra en ”moralisk stormakt”. Istället har han eftersträvat en ”normalisering” av Sverige till trogen USA-allierad.

 

Det går en rak linje till dagens alarmism kring en rysk överflygning från Bildts envetna utpekande av Sovjetunionen som ansvarigt för 1980-talets påstådda ubåtskränkningar.

Det är typiskt för Bildts självtillräcklighet att han än i dag håller fast vid påståendet om sovjetubåtar trots att det är bortom tvivel klarlagt att om det över huvudtaget förekommit ubåtar – utöver U137 som gick på grund – och inte bara minkar, så handlade det om ubåtar från Nato.

En sammanfattning av kalla fakta finns i den senaste ubåtsutredaren Mattias Mossbergs bok I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan (2009). Boken kommenterades av Svenska Dagbladets före detta militärreporter Sune Olofsson med orden: ”Carl Bildt vilseleder allmänheten om ubåtarna”, (Dagens Nyheter 6 juni -09).

 

I samband med EU-folkomröstningen 1994 hade jag fler personliga möten med Carl Bildt som har relevans för en sammanfattning av hans fögderi.

Allmänt känt är ett radiogräl vi hade dagen efter omröstningen då Bildt försökte tysta mig med sin sedvanliga härskarteknik. Av folkstormen att döma misslyckades han. Ett betydligt mer avslöjande, men för de flesta okänt, möte hade vi dock ett par månader tidigare, medan Bildt fortfarande var statsminister.

Den 18 augusti 1994 deltog jag i tv-programmet Nattcafé i Göteborg, där också Bildt var med. Han var, som alltid mot meningsmotståndare, vänlig och bjöd på en cola på Park Avenue. Vid bordet satt också EU-minister Ulf Dinkelspiel. Jag frågade om regeringen tänkte genomföra den grundlagsändring som var nödvändig för att möjliggöra EU-medlemskap även om det blev nej i folkomröstningen. ”Ja, självklart”, svarade EU-minister Dinkelspiel. Jag studsade och frågade Bildt. Han bekräftade. Bildt planerade alltså att smygförbereda EU-anslutning även om folket röstade nej.

Detta är bara ett exempel på hans arrogans, en egenskap som antagligen är bidragande orsak till alla de skandaler han hamnat i. Dessa sammanfattas i SSU:s fyndiga Skandalsnurra på internet, typ hans inblandning i Lundin Oils agerande i Sudan, hans medansvar för vapenfabriken i Saudiarabien, hans påstådda trixande för att kunna göra börsvinster på USA:s Irakinvasion, med mera.

 

Den största Bildtskandalen är dock att han som statsråd har kunnat driva sina privatpolitiska fobier och ambitioner utan effektivt motstånd. Redan 2009 konstaterade veckomagasinet Fokus att Bildt är en ”solospelare” som lever ”kvar i kalla kriget” och ”har lagt om den svenska utrikespolitiken efter eget huvud” (nr 34/2009).

I en SVT-dokumentär 2013 om ”excellensen Bildt” dokumenteras hans långvariga och intima relationer till USA, bland annat att ”Carl Bildt rapporterar detaljerat till USA-ambassaden om de pågående hemliga regeringsförhandlingarna efter den borgerliga valsegern 1976”.

Ett bara delvis känt exempel på Bildts privatpolitik är hans målmedvetna strävan att förhindra ”working relations” mellan Ryssland och Georgien. Bildt jämförde Rysslands roll i Ossetienkriget 2008 med Hitlers angrepp på Tjeckoslovakien 1939, trots att EU:s Tagliavinirapport fastslog att det varMichail Saakasjvili, Georgiens president 2004-2013 och Bildts privatvän, som var ansvarig för krigsutbrottet.

 

Nyligen avslöjade Aftonbladet ett synnerligen ljusskyggt finansielltsamarbete mellan Bildt och Saakasjvili-regimen via den moderatknutna PR-byrån Kreab (12 sept).

När en domstol i Tbilisi i juli i år väckte åtal mot Saakasjvili för maktmissbruk reagerade EU lågmält. Människorättsorganisationen GYLA, Georgiens unga advokater, konstaterade att åtalet är juridiskt helt i sin ordning. Det hindrade inte Bildt från att twittra: ”De georgiska myndigheterna avviker från den europeiska vägen när de utnyttjar rättssystemet för hämnd (6 aug)”.

Georgiens sedan 2012 nya regim, som bland annat lyckats återupprätta vin- och mineralvattenexporten till Ryssland, protesterade, premiärministerIrakli Garibasjvilis avfärdade Bildt som medlem i ”Saakasjvilis fanclub”. Den 8 augusti fortsatte Bildt dock oförtrutet sitt twitterkrig: ”Om premiärministern inte vill lyssna på sina bästa vänner i EU är det hans val. Vi har noterat det”.

Vilka ”vi”?

 

Vem talade Bildt för när han utfärdade hot mot ett demokratiskt land som just ingått associeringsavtal med EU? Ingenting tyder på att han talade för EU. Talade hans ens för alliansregeringen? Hans twittergräl med Georgiens regering har inte lämnat något spår på utrikesdepartementets hemsida. Offentligheten har hållits utanför.

Sedan några år skryter Bildt i sina utrikesdeklarationer med att Sverige är en ”humanitär stormakt”. Det klingar falskt med tanke på hans uppseendeväckande ointresse för en ny utredning om DagHammarskjölds död, trots att både FN-chefen Ban Ki Moon och diplomatveteranerna Hans Cornell och Jan Elisasson ställt sig bakom förslaget (DN 11 maj).

Nyligen konstaterade Läkare mot kärnkraft (nr 136) att Bildts motstånd mot kärnvapenförbud – som krävs av bland annat Mexiko, Nya Zeeland och Österrike – har ställt Sverige i ”skamvrån, där man trängs med kärnvapenstaterna”.

Givetvis har Bildt också hamnat rätt ibland, som när han korrigerade Sveriges skamliga och Fp-styrda nej till Palestinas medlemskap i Unesco 2011. Tack var Bildt sa Sverige ja 2012 till uppgradering av Palestinas status i FN till ”observatörsstat utan medlemskap”. Detta förändrar inte helhetsbilden av en livskarriär med huvudmålet att omvandla Sverige till en USA-allierad i den globala maktkampen.

Frågan är om historikerna kommer att placera Carl Bildt i kategorin stora statsmän eller i historiens skräpkammare eller i en specialkategori för politiska sol-och-vårare som med charm och fiffighet lyckas dupera massmedier, skrämma vänsterfolk till att kräva upprustning mot ”rysshotet” och samtidigt klara sig helskinnad undan dussintals skandaler, av vilka en enda hade räckt för att krossa en normal politisk karriär.

Det är nog få som kan låta bli att beundra honom, i varje fall lite. Men det lär inte vara många i Sverige som saknar honom, knappast heller i Bryssel. Däremot säkert i Washington.

 

Ämne: Carl Bildt – en politisk solochvårare

Inga kommentarer hittades.

Ny kommentar