Cancern botades – med ny medicin

Kent Persson

Lättnaden är obeskrivlig. Från att ha sett totalt mörker kan Kent Persson i Landvetter nu förbereda sin nästa golfsemester.

Känslan av overklighet är nästan lika stark som dagen han fick sin diagnos: Spridd hudcancer.

– Det kom som en rak höger.­ Pang, bara. Och jag hade garden nere, var inte alls beredd. Det existerade inte i min värld. Det var inte­ möjligt. Jag kände mig ju jätte­bra, berättar han.

Han hör inte ens till dem som gillar att ligga och steka­ sig i solen.

– Jag är ljus och bränner mig lätt, så jag brukar låta bli, men det är klart man bränt sig ibland. Jag tillhör ju generationen som åkte till Benidorm, Mallorca och Rhodos på 1970-talet, säger Kent när han rannsakar sig själv.

Upptäckte en knöl

Han hade en leverfläck på ryggen sedan länge, men större än en tumnagel var den inte. Så det var inget han tänkte på när han och frun åkte på solsemester i november 2012 för att slippa det tråkiga Göteborgsvädret.

– Andra dagen kände jag knölen. Jag hade varit i poolen­ och drog med hand­duken över ryggen när det kändes som en stor finne ungefär. Jag tänkte att det förmodligen var en talg­körtel, en sådan som jag hade­ opererat bort tidigare, säger Kent som gick till vårdcentralen när han kom hem.

De trodde också att det var en talgkörtel som slammat igen och erbjöd sig att ta bort den på studs. Efter jul hörde läkaren av sig. Analysen hade visat på malignt melanom och för att vara på den säkra sidan ville de ta bort lite mer av huden där leverfläcken suttit.

– Det kändes olustigt. Vi var på väg utomlands igen. Jag började läsa på om malignt melanom och såg att oddsen var goda om det upptäcks i tid. Annars var chanserna inte speciellt stora.

Kent började undersöka sig lite noggrannare. Då kände han något konstigt i ena armhålan och upptäckte en rad små knölar på skulderbladet.

’Trodde tiden var inne’

– Det var ju lite nojigt, så jag ringde direkt till Sahlgrenska sjukhuset när vi kom hem. Och det var ju metastaser. Inte bara där, utan i levern, lymfsystemet och ett mycket stort antal i båda lungorna. Värsta tänkbara scenario.

I juli 2013 tog han med sig fru och son till onkologen Lars Ny på Sahlgrenska sjukhuset för att få besked.

– Jag tänkte att tiden var inne. Jag förstod att det inte­ ­­­alls såg bra ut, säger han.

Men läkaren gav ingen prognos, utan ett erbjudande. Han frågade om Kent ville ingå i en studie där man skulle testa ett nytt läkemedel som bygger på immunterapi. Det vill säga: Preparatet hjälper cellerna i det egna immun­försvaret att bekämpa cancern.

”Så tacksam”

Kent kände direkt att medicinen hade effekt. Knölarna på skuldran hårdnade och krympte. Efter tio veckor gjordes en kontrollröntgen.

– Redan samma dag ringde min kontaktsjuksköterska och sa att alla tumörer de mätt hade krympt och vissa hade försvunnit helt. Då kom tårarna kan jag säga, berättar Kent som var helt fri från tumörer i juni 2014.

Sedan dess har han gått på kontroller var tredje månad och har nu varit symtomfri i över ett och ett halvt år.

– Jag har fortfarande svårt att förstå att jag mår så bra, att jag fick chansen. Jag är så otroligt tacksam.