I kommentarerna till Sverigedemokraternas valframgång finns en egendomlig ambivalens och brist på logik. Å ena sidan beskrivs SD som ett rasistiskt och främlingsfientligt parti. Vissa talar till och med om fascister och nazister. Å andra sidan är de flesta noga med att framhålla att dessa etiketter inte gäller dem som röstat på partiet. Väljarna skulle alltså vara vilseförda eller inte veta varför de valt just SD. Som statsvetaren Andreas Johansson Heinö påpekat (i SVT:s Agenda 15/9) finns inget som talar för detta. Sverigedemokraternas huvudfråga var att invandringen bör stoppas, ett budskap ingen kan ha missförstått.
I debatten hamnar detta ofta i bakgrunden. Man hänvisar till utanförskap, arbetslöshet och en allmän oro över samhällsutvecklingen. Vissa menar att Reinfeldts appell till solidaritet skulle ha gynnat Sverigedemokraterna. Man kan lika gärna hävda att frånvaron av ett trovärdigt rödgrönt alternativ spelade SD i händerna. Om merparten av Sverigedemokraternas väljare inte är rasister (Maciej Zaremba, DN 18/9) står vi inför ett både språkligt och politiskt problem.
Tyvärr används begrepp som rasism och fascism på ett oegentligt sätt. I båda fallen handlar det om specifika ideologier som haft förödande konsekvenser. I dag är rasism i stället en synonym till främlingsfientlighet, medan fascism står för nationalism. Att använda sådana begrepp som metaforer eller skällsord är farligt och motverkar uppenbarligen sitt syfte.
Visserligen har Sverigedemokraterna en synnerligen tveksam historia och partiorganisationen har upprepade gånger drabbats av skandaler. Men är de fascister i Mussolinis mening? Är de för korporativism och diktatur? Ställer de sig i partiprogram och valmanifest bakom rasism i ordets ursprungliga bemärkelse? Eller handlar det om ett nationalistiskt och populistiskt parti som hämtar idéer från höger och vänster? Läser man SD:s idédokument och valmanifest tycks partiets politik bygga på den tyska 1800-talsfilosofins idéer om ett folk definierat av språk och gemensam kultur, snarare än på 1930-talets totalitära ideologier. Tankarna ter sig ålderdomliga och delvis besynnerliga. Man värnar om svensk tradition och förordar en aktiv assimilationspolitik. Framför allt understryks farorna av etnisk mångfald. En stat där flera folkgrupper lever tillsammans innebär stora risker och Jugoslavien framhävs som varnande exempel. Målet är Per Albins folkhem präglat av äkta svenskhet. I det perspektivet är invandring av ondo.
Vi vet ännu inte vilka som i årets val röstade på SD, men tidigare studier av professor Henrik Oscarsson och hans kolleger visar att SD är ett ”mittenparti” som varit starkt bland lägre utbildade och arbetslösa. Partiet är överrepresenterat på landsbygden och i mindre städer. Om detta förändrats 2014 återstår att se.
Att det finns främlingsfientliga strömningar i Sverige står klart. Sedan 2005 har sociologiprofessorn Orlando Mella genom sin Mångfaldsbarometer undersökt attityder till invandrare. Det framgår att det finns en konstant kärna kring 5–6 procent av befolkningen som har en mycket negativ inställning. Dessutom finns enligt Mella en potentiell främlingsfientlighet som kanske ligger kring 20 procent och kan aktualiseras i en given situation. En relativt stor del av de tillfrågade känner nämligen misstro inför andra religioner eller kulturer och uppfattar invandrartäta områden som hotfulla. Vidare är distansen störst till grupper som i termer av geografiskt avstånd, religion, kultur, språk eller hudfärg skiljer sig mest från svenskar.
Mellas data visar att kulturell olikhet spelar en roll, vilket är förenligt med socialpsykologisk teori. Detta betyder att ökad invandring i sig innebär en påfrestning, eftersom den invanda verkligheten förändras. I vintras visades i tv en film om populism i Europa. Ett äldre par i Nederländerna säger stilla: ”Vi känner inte igen oss längre.” Samma erfarenhet torde vara en realitet även i Sverige.
Vi behöver mer kunskap, till exempel studier som förenar Mellas och Oscarssons ansatser, liksom undersökningar baserade på offentlig statistik om hur strukturella faktorer, inklusive invandring, är relaterade till SD:s valresultat. Under alla förhållanden bör vi vara försiktiga med att sätta likhetstecken mellan motstånd mot invandring och rasism. Avsevärt fler än de som röstar på SD vill enligt SOM-undersökningarna ha en minskad invandring och rent logiskt behöver det inte finnas något samband mellan en önskan att begränsa flyktinginvandringen och en främlingsfientlig attityd.
Paradoxen är att Sverige behöver en omfattande arbetskraftsinvandring för att välfärden skall kunna bevaras. Samtidigt har vi en ovanligt hög flyktinginvandring där människor får vänta i åratal på ett arbete, om de alls får något. Detta skapar segregation och sociala problem. För vissa är det att svära i kyrkan om man nämner kostnader i sammanhanget. Att låtsas som om resurserna är obegränsade är emellertid både oansvarigt och inhumant. Det minsta man kan begära är en öppen diskussion baserad på argument och konkreta alternativ. Man bör kunna tala med SD och dess sympatisörer även om partiets lösningar är missriktade och ogenomförbara. Eller just därför.
Den gemensamma kultur SD eftersträvar finns inte längre och är omöjlig att återupprätta. Detsamma gäller de idéer om en gemensam värdegrund som varit populära i svensk politik. Ett modernt samhälle hålls samman av strukturella faktorer, inte en gemensam kultur. På samma sätt är demokrati en fråga om regler, snarare än värderingar. Vi vet alla att det finns kulturella skillnader och distans mellan sociala grupper. Politiken visar att det inte råder konsensus kring viktiga samhällsfrågor. Vi måste kunna hantera denna mångfald och oenighet. Mer av realism och mindre av paternalism vore önskvärt.
KJELL MAGNUSSON
docent i sociologi, Uppsala universitet, f d universitetslektor vid Hugo Valentin-centrum
Källa: https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/begreppet-rasism-anvands-pa-fel-satt_3950302.svd