Att skapa ett världskrig
Hur USA har dragits in i somliga krig är ett ämne som har gett upphov till många konspirationsteorier, varav några har visat sig stämma.
När James K. Polk förklarade krig mot Mexiko eftersom landet hade fått “amerikanskt blod att rinna på amerikansk mark” krävde den republikanske kongressledamoten Abraham Lincoln att få veta exakt på vilken plats det hade inträffat.
Och sprängde verkligen spanjorerna slagskeppet Maine i Havannas hamn? Den händelsen orsakade det spansk-amerikanska kriget.
Incidenten i Tonkinbukten, som involverar de amerikanska jagarna Maddox och C. Turner Joy, är fortfarande omtvistad. Påståendet att nordvietnamesiska patrullbåtar skulle ha angripit amerikanska krigsfartyg på öppet hav ledde till 1964 års beslut om att starta ett krig i Vietnam.
Under 2003 stödde USA:s invånare en invasion av Irak eftersom Saddam Hussein påstods ha varit delaktig i 11 septemberattackerna. Dessutom hade han massförstörelsevapen som kunde ödelägga den amerikanska östkusten i mjältbrand.
"Han ljög oss in i krig eftersom han saknade det politiska modet för att leda oss in i det," sade kongressledamoten Clare Luce om Franklin D. Roosevelt, som enligt många historiker hade ansträngt sig för att provocera tyska ubåtar till att attackera USA:s krigsfartyg och föra oss in i det europeiska kriget via "bakvägen", som ledde till ett krig även med Japan.
Den här veckan inträffar 75-årsdagen av andra världskriget, och förra månaden var det 100 år sedan första världskriget bröt ut.
Idag är det således ett utmärkt tillfälle att läsa Eugene Windchys bok Twelve American Wars: Nine of Them Avoidable. Ett fängslande kapitel i detta nya verk har skrivits av författaren till ”Tonkinbukten” och handlar om hur Winston Churchill smed planer på att dra in USA i Storbritanniens krig redan 1915.
År 1907 sjösatte Storbritannien Lusitania, "vinthunden i havet", som var det snabbaste passagerarfartyget vid denna tid. År 1913 kallade Churchill in chefen för fartygets rederi Cunard och sade att Lusitania måste utrustas för ett krig som han förutspådde skulle bryta ut i september 1914.
Lusitania, skriver Windchy, "byggdes som ett lastfartyg med dolda utrymmen för att transportera granater och annan krigsmateriel. Av allt att döma installerades roterande fästen för kulsprutor."
Den 4 augusti 1914, efter krigsförklaringen, lades Lusitania i torrdocka. Mer utrymme togs i anspråk för militärlast och fartyget bokfördes nu av Cunard som en "en motorseglande kryssare."
Churchill besökte fartyget i torrdockan och hänvisade till Lusitania som "ytterligare 45.000 ton levande bete."
Under krigets början gick tyska ubåtskaptener – i syfte att spara torpeder – upp till ytan och gav besättningar på lastfartyg tid att fly till livbåtarna, varpå man sedan sänkte fartyget med skottlossning eller bomber.
Churchills svar var att utrusta handelsfartyg med dolda vapen och ge dem order om att ramma ubåtar, och sjösätta särskilda "Q-fartyg" – krigsskepp maskerade som handelsfartyg – som inte skulle exponera sina vapen förrän ubåtar dykt upp.
Befälhavare inom den tyska marinen började nu sänka handelsfartyg så fort man såg dem.
Den brittiska marinens befälhavare John ("Jackie") Fisher sade att han skulle ha gjort samma sak.
Churchill, som såg en möjlighet att dra in USA i Storbritanniens krig, skrev i ett brev till den brittiska Handelskammaren: "Det är mycket viktigt att locka neutrala fartyg till våra kuster, i synnerhet om det kan skapa bråk mellan USA och Tyskland. ... Vi vill ha hit trafiken – ju fler fartyg desto bättre – och om en del av den hamnar i trubbel, så är det ännu bättre”.
Statssekreterare William Jennings Bryan ville varna amerikanerna från att resa med brittiska fartyg. Men president Woodrow Wilson, skriver Windchy, "sade att amerikanska medborgare hade rätt att resa med krigförande fartyg ostraffat, även inom en krigszon" – ett trots mot sunt förnuft och en absurd tolkning av folkrätten.
Den 1 maj 1915 avseglade Lusitania från New York. Som Windchy skriver, bar skeppet i hemlighet med sig "ammunition och kanadensiska soldater i civila kläder, som blev ett lovligt byte för tyska ubåtar."
Efter kriget medgav Churchill att Lusitania bar en "liten leverans av gevärsammunition och splittergranater som vägde 173 ton. New Yorks tullchef Dudley Malone berättade för president Wilson att ”nästan hela hennes last var smuggelgods av olika slag.”
Den tillträdande utrikesministern Robert Lansing visste att brittiska passagerarfartyg medförde krigsmateriel. Tyska diplomater i New York varnade amerikanska passagerare för att resa med Lusitania.
I stället för att segla norr om Irland till Liverpool seglade Lusitania söderut, i vatten som var kända jaktmarker för tyska ubåtar.
Lusitania sprängdes och sjönk på 18 minuter. Krigsmateriel kan ha orsakat den sekundära explosionen efter att torpeden träffade. Runt 1.200 människor omkom, däribland 128 amerikaner. Amerika hade angripits och var nu redo för krig så snart nästa incident inträffade, vilket skulle bli 1917 i och med förlisningen av ett amerikanskt handelsfartyg i liknande vatten.
Om Wilson offentligt hade varnat amerikanska medborgare från att följa med på krigförande staters båtar och om han hade förbjudit USA-flaggade handelsfartyg att medföra smuggelgods till nationer i krig, så skulle USA ha stått utanför kriget, som skulle ha slutat med en vapenvila och inte ett tyskt nederlag.
Troligen skulle Adolf Hitler aldrig ha dykt upp, och inte något andra världskrig heller.
Källa: Fria Tider
PAT BUCHANAN
Pat Buchanan är konservativ författare och kolumnist. Han är en av USA:s mest kända politiska kommentatorer och deltar regelbundet i radio och tv. Han har varit politisk rådgivare till tre republikanska presidenter; Richard Nixon, Gerald Ford och Ronald Reagan.