29.05.2014 00:00
över det Putinhat som svenska politiker och medier ägnar sig åt.
Jag ska ge två exempel på vad som inte kan sägas i Sverige.
I Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver professorn i straffrätt och
rättsfilosofi Reinhard Merkel 7 april:
"Har Ryssland annekterat Krim ? Nej. Stred folkomröstningen på Krim och
deras avskiljande från Ukraina till internationell rätt ? Nej.
Var den alltså laglig? Nej, den bröt mot den ukrainska konstitutionen
(men det är inte en fråga för folkrätten).
Var då inte Ryssland på grund av denna grundlagsstridighet skyldigt att vägra bistå Krim? Nej, den ukrainska konstitutionen binder inte Ryssland.
Var dess agerande alltså i enlighet med folkrätten? Nej, dess militära närvaro på Krim utanför dess kaserner var olaglig enligt folkrätten.
Följer inte av att enbart denna militära närvaro gjorde Krims avskiljande möjligt att detta avskiljande var olagligt, liksom att dess anslutning till Ryssland inte var mer än en maskerad annektering? Nej."
Professor Merkel avvisar de västliga jämförelserna med Iraks invasion av
Kuwait som ren propaganda.
I det fallet handlade det verkligen om en annektering. I fallet Krim
om avskiljande, folkomröstning och anslutning. Inte ens om alla tre
sistnämnda skulle vara folkrättsvidriga (vilket professorn senare
motbevisar) skulle det vara fråga om annektering. Skillnaden är som
mellan verben "ifråntaga" och "antaga", menar Merkel.
Lika lite som folkrätten har något förbud mot avskiljande så innehåller
den någon rätt därtill, menar han. Folkrätten skiljer sig från den
inomstatliga rätten just i att den lämnar sådana svarta fläckar där inte
antingen eller gäller.
Artikel 1 i FN-stadgan stadgar nationernas rätt till självbestämmande.
Men den säger inte hur detta självbestämmande ska realiseras - och det
skapar utrymme för handlingar som folkrätten varken föreskriver eller
förbjuder.
Men hur är det då med det folksrättsbrott som prof. Merkel verkligen
anser att Ryssland begått när dess trupper gått utanför sina kaserner?
Ja, om de hade gått ut för att utöva påtryckningar på befolkningen att
rösta på ett visst sätt hade det situationen kunna närma sig en annektering.
Det ryska militära agerandet syftade varken till att påverka
självständighetsförklaringen eller den efterföljande folkomröstningen,
utan det syftade till att säkra att dessa kunde genomföras utan
ingripande från den ukrainska armén. Vad som förhindrades var en militär
intervention för att undertrycka Krims utbrytning. Naturligtvis visste
Putin att det önskade resultatet var säkert och ingen tvingade
förfalskning behövdes. Ingen i väst betvivlar heller i grunden att en
stor majoritet av Krimborna verkligen vill avskiljas från Ukraina.
Merkels poäng är att även om den ryska militära insatsen var
folkrättsvidrig gör den inte det avskiljande av Krim som därmed blev
möjligt folkrättsvidrigt.
Rysslands folkrättsbrott ger andra stater rätt till sanktioner, skriver
Merkel, men dessa måste stå i proportion till det som faktiskt föranlett
dem och inte till en fingerad skräckbild.
Vad gäller anklagelsen mot Ryssland att man alltför snabbt erkänt
Krims självständighet, menar professorn att väst bundit ris åt egen rygg
genom agerandet i Kosovofrågan. Många skyndade sig att erkänna Kosovo
2008 trots att det avskiljandet stred mot en särskild FN-resolution,
UNSC 1244.
Professorn i offentlig och civilrätt i Nürnberg Karl Albrecht
Schachtschneider väljer en något annorlunda argumentation.
Till skillnad från prof. Merkel grundar han sitt resonemang på
självbestämmanderätten:
"Krimbornas självbestämmanderätt kan inte upphävas genom folkrättsliga
fördrag eller av Ukrainas författning", slår han fast. "Krim hade och
har som autonom republik all rätt att gå en egen väg och avskilja sig
från Ukraina. Rysslands hjälp vid avskiljandeprocessen var relativ
(verhältnismässig) och inget brott mot folkrätten."
Schachtschneider friar alltså Ryssland även för truppnärvaron på Krim.
Han gör det med hänvisning till
1) en preventiv självförsvarsrätt
2) att truppnärvaron är önskad av invånarna på Krim och ett svar på en
begäran om hjälp från Ukrainas laglige men bortjagade president
3) att övergångsregeringen i Kiev som saknar legitimitet förklarade
folkomröstningen olaglig och hotade ingripa militärt
4) att stater enligt flertalet folkrättsexperter har en rätt att i
nödfall med begränsad våldsanvändning skydda sina landsmän vars liv är i
fara. President Putin har åberopat sig på denna skyddsplikt. Den
tillämpas hela tiden av västmakter om än i förtäckt form.
Jag ska inte ta ställning till hållbarheten i Schachtschneiders fyra punkter. Men
jag konstaterar att politiker, media och även folkrättssakkunniga här hemma
har hoppat över alla dessa komplikationer för att servera allmogen
en entydig bild av rysk aggression, en bild som den förvisso varit van vid.
Stefan Lindgren, 8 dagar.com
