Vilka ska leva och vilka ska dö?
Regeringens integrationsarbete går på högvarv – i det fördolda. Mycket talar för att man lägger sig nära Centerpartiet med ett förslag som ger kommunerna mer resurser. Samtidigt får Folkpartiets och Kristdemokraternas tuffa tag mot asylsökande kalla handen rapporterar Dagens Industri. Uppgifterna i artikeln tyder på att gruppen tagit intryck av SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, 35-punktslista för ett hållbart asyl- och flyktingmottagande.
Vid genomläsning av denna lista så inser nog de flesta att detta kommer kräva att omfattande resurser allokeras. Idag saknas 229 000 bostäder i Sverige och om det nu är så att staten går in som garant för att nyanlända flyktingar skall kunna ha eget boende så kommer det ge kraftiga konvulsioner som följd i den ungdomsgeneration som idag står utan jobb och därmed utan möjligheter till bostad. Enda sättet för en svensk ungdom att kunna flytta hemifrån och få ett långvarigt arbetsmarknadspolitiskt stöd blir med andra ord att söka politisk asyl i Sverige om tankegodset och åtgärdsprogrammet får fäste.
Ni inser säkert själva hur orimligt det kommer bli. Ett annat perspektiv är att nu måste statsministern motivera , utöver att ungdomar och gamla fattigpensionärer inte skall få en hyresgaranti, varför en nyanländ skall få en hyresgaranti och inte en svenskfödd hemlös. Idag är 60 procent av alla hemlösa i Sverige svenskfödda enligt Stadsmissionens rapport om hemlöshet.
Migrationsverket har även genomfört en pilotstudie kring främst utbildnings- och boendekostnaderna för en nyanländ. Siffrorna i studien, trots stor osäkerhet, torde få åtminstone Magdalena Andersson att börja få problem med nattsömnen.
Resurser. Det kommer krävas resurser utöver det vanliga om vi nu skall bibehålla någon form av kvalitet i mottagandet. Låt oss erkänna det, allt annat är bara förnekelse. Idag tas Migrationsverkets ökade kostnader ur biståndsbudgeten enligt DAC-reglerna. Ett land i OECD får göra sådana omdisponeringar i liggande budget utan kritik men om vi nu över fyra år skall ta emot runt 400 000 nyanlända, ett halvt Stockholms stad, så kommer inte de medlen som idag omfördelats förslå långt. Hans Rosling, professor vid Karolinska Institutet, har kritiserat regeringen för detta då vi nu tar medel från bland annat Ebola-bekämpning till att hantera vår idag havererade asyl- och flyktingpolitik. De som är för fattiga att ta sig till Sverige kommer helt enkelt dö i olika sjukdomar eftersom vi, den humanitära stormakten Sverige, i all sin vishet och godhet dragit in de resurser som krävs för att genom tidiga insatser öka förutsättningarna för överlevnad.
Fortsätter Sverige omfördela biståndsmedel för att täcka migrationskostnaderna så kommer fler barn att gå under i olika sjukdomar. Det är, tyvärr, nästan så att Sverigedemokraternas biståndspolitik ter sig som ett under av humanism om vi får den utveckling som nu Alliansen med stöd av Miljöpartiet sjösatte och som förvaltas i samma riktning av Stefan Löfven som statsminister. Som pikant notering kan vi konstatera att Löfven valt en miljöpartist, Isabella Lövin, som biståndsminister.
Det finns nu goda skäl att sätta sig ner och ta en funderare på tidens ting. Regeringens Statssekreterargrupp ser idag inte ut att närma sig volymfrågan, inte heller legitimiteten i dagens lagstiftning kring kraven på förmåga till försörjning av anhöriga. Idag utgör anhöriga drygt 34 procent av den totala andelen migranter. Att jämföra med Flyktingar, kvotflyktingar och asylsökande som utgör 24 procent. Trots liggande lagstiftning om krav på egenförsörjning undantas över 95 procent av beviljade anknytningsärenden från försörjningskravet.
Det är dags nu. Det är dags att börja prata volymer nu. De politiska partierna har rört sig likt katten runt den heta gröten länge nog och oavsett vad regeringen landar i så kommer det bli en fråga om prioriteringar i statsbudgeten. Där poster – och därmed liv – ställs mot varandra. Där anhöriginvandrarens vilja att erhålla både försörjningsstöd och hyresgaranti kommer ställas mot den hemlöses motsvarande behov. Eller ungdomen som vill ta kliven ut i vuxenlivet. Eller barnen som väntar på vaccin i Afrika.
Detta är några av de avgöranden där väljarna borde fått säga sitt eftersom frågan knappast var någon nyhet för någon av ministrarna. Vare sig i den gamla eller i den nya regeringen. Det är inte utan att jag får en känsla av att några få personer, över blockgränserna, medvetet fört oss bakom ljuset under en rätt lång tid. Vi kan nu komma att landa i en politisk lösning där bara ett parti går vinnande ur 2018. Och det är inget av de partier som ingick i Decemberöverenskommelsen om det var någon som trodde det.
Nu, om inte förr, upp med volymfrågan på bordet. Innan det är för sent. Prioritering tillhör ledarskapets mindre roliga ansvar och vi skall ha klart för oss att prioritera innebär vi ställer olika gruppers behov mot varandra och att vi väljer bort. Med de omdisponeringar som skett i biståndsbudgeten så har den humanitära stormakten Sverige valt ut vilka som skall leva och vilka som ska dö. De som varit rika och starka nog, de får våra välfärdsresursers ovillkorade stöd. De som är för fattiga och svaga – de får stanna i sina krigs- och oroshärdar och dö.
Vi är den humanitära stormakten. Glöm inte det.
Källa: https://ledarsidorna.se/2015/01/2135/
31.1.2015
Ämne: Vilka ska leva och vilka ska dö?
Inga kommentarer hittades.