Världen ingen plats för flera nationer

Har nationalismen någon positiv roll att spela i dagens värld?

Det finns en primitiv och ursprunglig nationalism, som kan betecknas som konservativ. Den är ingen åskådning utan snarast en attityd av gillande och tillgivenhet riktad mot den egna nationen. Den stegras ofta till kärlek och beredskap att försvara den älskade mot olika verkliga eller blott inbillade hot. Man är beredd att offra sitt eget och andras liv för att skänka den egna nationen den plats den förtjänar i historien. Det är ”vi” mot ”dem”. Därför kan den inte beskrivas som en åskådning. Den kan inte utstavas i principiella ordalag.

Typiskt för den konservativa nationalismen är att man ser det samhälle man tillhör som en organism. Ja, man är beredd att gå längre. Man tillskriver nationen eller samhället en personlighet och en vilja. Den famöse tänkaren Roger Scruton har uttryckt saken så här:

”Samhället är något mer än en stum organism. Det har en personlighet och en vilja. Dess historia, institutioner och kultur är bärare av mänskliga värden – kort och gott, det är ett ändamål i sig självt lika väl som ett medel.” (The Meaning of Conservatism, min översättning.)

Jag tror detta slags konservativa nationalism var kärnan i den nazistiska ideologin. Att den kom till så brutala uttryck förklaras av den botten av ressentiment, mot vilken den utvecklades av Hitler. Detta slags konservatism är inte i princip oförenlig med demokrati och mänskliga rättigheter, men som vi känner den har den normalt stått i förbund med djupt antidemokratiska föreställningar. Anhängarna av den har kännetecknats av elitism och kult av ledarskap snarare än ett demokratiskt sinnelag, av fascination inför vilja och intuition snarare än rationalism, av att de idoliserat kultur som de ställt i motsats till civilisation.

En som med mästerskap skildrat denna hållning är Thomas Mann (Bergtagen) där den gestaltas av romanfiguren Naphta. Mann visste vad han talade om. Han hade själv fram till första världskriget omfattat detta slags konservatism (En opolitisk mans betraktelser).

En helt annan nationalism, som vi kan kalla liberal, är verkligen en åskådning och antar alltså en principiell form. Den går ut på att varje nation har rätt till sin stat. Det handlar inte om ett ”vi” mot ”dem”. Alla nationer har samma rätt till en stat. Då jag kallar denna nationalism liberal hänger det samman med att den ofta stått i ett samband med liberala och demokratiska värderingar. Ja, även radikalt socialistiska idéer har stundom kombinerats med detta slags nationalism, till exempel i sionismen.

Båda dessa typer av nationalism är oklara till sitt innehåll så länge man inte besvarat frågan vad en nation är för något. Enligt den konservativa nationalismen är frågan relativt enkel. Anhängaren av detta slags konservatism – eller ska vi snarare tala om utövaren av den – behöver bara göra klart vad som är typiskt och särskiljande för den egna nationen. Den liberala nationalisten behöver klargöra vad som kännetecknar en nation i allmänhet.

Svaret på den frågan ges bäst med hänvisning till en språklig, kulturell och historisk enhet på ett gemensamt territorium.

Särskilt i den konservativa varianten finns en tendens att också tillskriva

den egna nationen de mest fantasifulla egenskaper. Fichte påstod att den tyska

nationen inte bara talade ett särskilt

språk, utan att man talade ett språk, som hade en historisk renhet, som andra språk saknade.

Heidegger tog upp denna tråd och menade att filosofi bara kan bedrivas på klassisk grekiska – och på tyska. Inte ovanligt är att man också tillskriver den egna nationen en eller annan spektakulär historisk mission, som den har att utföra.

Efter dessa klargöranden bör vi vara i en position att svara på frågan om nationalismen har någon legitim plats i dag.

Man kan få intrycket att olika försök att väcka liv i vårt nationaldagsfirande bottnar i en önskan att väcka en konservativ svensk nationalism. Om så är fallet är det olyckligt. Jag känner inget exempel på att den konservativa nationalismen har varit lyckobringande. Det finns många exempel på att den fått ödesdigra konsekvenser.

Vad ska man säga om den liberala nationalismen? Under 1800-talet brukade man tänka att den spelade en progressiv historisk roll i Europa, då den riktade udden mot olika kejserliga imperier och gick i förbund med upplysning och demokrati. Under 1900-talet tror jag att man med fog kan hävda att den spelat en motsvarande progressiv roll i tredje världens försök till uppbrott från en kolonial världsordning. Men finns det en legitim plats för den i dag?

Om vi ser till vårt eget land finns det åtminstone en konsekvent företrädare för den liberala nationalismen: Sverigedemokraterna! De omfattar nationalismen just som princip och som åskådning. ”Sverigedemokraternas nationalism är universell i den bemärkelsen att vi tillerkänner alla nationer i världen samma grundläggande frihet och samma rättigheter som vi kräver för vår egen nation”, skriver man i principprogrammet. Det som gör att man här kan tala om en liberal nationalism är att man också försvarar demokratin: man ”tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra”.

På samma sätt som den svenska nationen har rätt till en egen, kulturellt, historiskt och språkligt homogen och demokratisk stat, har andra nationer motsvarande rätt. Det är innebörden av den

liberala nationalismen. Då Sverigedemokraterna har anslutit sig till den, och distanserat sig från olika rasistiska rörelser ur vilka partiet stammar, kan de också framträda som ett parti som konsekvent försvarar sionismen. Judarna har rätt till sin demokratiska stat (Israel) på samma sätt som svenskarna har rätt till sin (Sverige).

Är detta positivt? Det är förstås bättre att Sverigedemokraterna försvarar en demokratisk liberal nationalism än en konservativ och antidemokratisk. Men finns det en legitim plats ens för den liberala nationalismen i vår värld?

Jag är benägen att svara nej på frågan. Implikationerna av ett nej är emellertid radikala och långtgående. Vill vi avvisa tanken om den liberala nationalismen måste vi finna något att sätta i dess ställe, och så vitt jag kan förstå måste det vara en radikal kosmopolitisk hållning.

Det problematiska med tanken om att nationer ska ”avskilja” sig och bilda ”egna” stater hänger först och främst ihop med att människor inte lever inom renodlade nationella gemenskaper. Vi lever i praktiken i mångnationella stater. Också då en nation bryter sig ut och bildar en egen stat kommer denna nya stat att innehålla nationella minoriteter, vilka kan komma att känna ett ännu starkare tryck, ja förtryck, i den mindre statliga gemenskapen, än de kände i den större.

Den nya staten kommer också att innehålla kulturella minoriteter, som inte med rätta kan kallas nationer (de kan exempelvis sakna ett gemensamt och väl definierat historiskt territorium).

I många situationer är det också omöjligt att finna naturliga gränser mellan vad som nog ändå får betecknas som olika nationer. Se bara på Israel/Palestina.

Det är till sist – och framför allt – något beklämmande med själva tanken, om den också kunde realiseras, med stater som är etniskt ”rena”. Sådana stater är kulturellt fattiga, saknar det slags dynamiska möten och spänningar, som gör livet värt att leva.

Snarare än att bejaka ett avskiljande av nationer, snarare än att bejaka stater som är kulturellt och språkligt rena, bör vi verka för större politiska enheter, mera inkluderande stater, ja ytterst en stat på vårt klot.

Hur denna globala stat ska realiseras är en svår nöt att knäcka. Uppgiften kan förefalla övermänsklig, då man ser EU krackelera. Men finns det något vettigt alternativ?