VARFÖR STRUNTAR SVENSKA POLITIKER I KRISBEREDSKAP?
https://samtiden.nu/2018/07/varfor-struntar-svenska-politiker-i-krisberedskap/
Estonia 1994, tsunamin 2004, Västmanlandsbranden 2014. Varje gång visade utvärderingar efteråt att den politiska krisberedskapen var obefintlig.
Gång på gång inträffar stora och dramatiska händelser som påverkar hela det svenska samhället. Efter varje kris, konstateras att beredskapen varit extremt dålig – framför allt på politisk nivå.
Nu är vi där igen. Statsminister Stefan Löfven (S) konstaterar idag att regeringen är fullständigt oförmögen att stoppa skogsbränderna. Stora värden går upp i rök, ofta för små skogsägare. Människor förlorar sina hem och fastigheter.
Det enda besked Löfven har är att händelserna ska ”utvärderas”. Men det skedde så sent som efter Västmanlandsbranden 2014. Problemet är bara att regeringen struntat, inte bara i den utvärderingen utan i alla andra utvärderingar som gjorts efter stora kriser. Det är som om vissa politiker inte förstår att det man inte vill ska hända, ändå kan hända. Ingen har beslutat att skogsbränder skulle sprida sig. Ändå händer det.
Natten till den 28 september 1994 sjönk passagerarfärjan M/S Estonia under sin färd mellan Tallinn och Stockholm. Med 852 omkomna, varav 501 svenskar, är det den största civila katastrofen i Sverige.
Den av flera regeringar tillsatta haverikommission JAIC riktade kritik mot tekniska lösningar, som att låsen till fartygets bogvisir var alldeles för klent dimensionerade. Men rapporten fick kritik. Och framför allt blev anhöriga oerhört arga och besvikna på tillträdande statsminister Ingvar Carlsson (S) som lovat att bärga de omkomna, för att sedan ändra sig och besluta dumpa betong över vraket på havsbotten. Någon övertäckning blev det dock inte, men under många år skapade regeringens agerande vrede och ilska hos de anhöriga.
Biträdande näringsminister Mona Sahlin (S), som var regeringens ansvariga minister för Estonia, har sagt:
– Jag tycker samhället misslyckades gruvligt. Politiken var väldigt dålig på att hantera sorg och att lyssna på de anhöriga med respekt. Att de omkomna inte togs upp direkt tror jag berodde på att det gick prestige i frågan och att det gjordes för många analyser.
På annandag jul 2004 drabbades Asien av en jordbävning som skapade enorma tsunamivågor som slog in mot kusterna, inte minst mot Thailand där många svenskar semestrade nära stränderna. 543 svenskar omkom.
Medan Italien beordrade passagerarplan till området för att ta upp italienska turister, lämnades de svenska turisterna utan hjälp. Utrikesminister Laila Freivalds (S) gick på teater och statsminister Göran Persson (S) var julledig. Myndigheterna vågade inte agera, eftersom insatser skulle överskrida budgetarna. Och några besked från politiskt håll fick man inte.
Katastrofkommissionen riktade kraftfull kritik mot hur dåligt regeringens krisberedskap var organiserad. Om kris inträffar utanför kontorstid 9-17 på vardagar, hade Sverige ingen beredskap alls på riksnivå. Inte ens Försvarsmakten hade beredskap, den fungerade pga att officerare frivilligt upprätthöll jour på nätter och helger.
Inga-Britt Ahlenius, revisionschef i FN och tidigare chef för Riksrevisionsverket, sade i samband med kommissionens rapport att ”i vilket annat land som helst i Europa skulle regeringen ha avgått efter en så svidande kritik av en oberoende utredning”. Nu avsatte istället svenska folket Göran Persson i valet 2006.
Resultatet blev att jour infördes för statsministerns statssekreterare och ett kriskansli inrättades i regeringskansliet, så att de skulle ha nära kontakt med högsta politiska ledningen.
Men det första Stefan Löfven (S) gjorde när han blev statsminister 2014 var att flytta bort kriskansliet till inrikesministern på justitiedepartementet. I samband med Transportstyrelsens it-haveri 2015 visade det sig att när kriser uppstår fungerar ingenting i informationsflödet inom regeringskansliet. Statsministern var ovetande i mer än ett år om att landet var utsatt för ett gigantisk säkerhetsläckage till utlandet.
Skogsbranden som bröt ut i Västmanland 31 juli 2014 ödelade en yta på 14.000 hektar. En person omkom, ungefär 25 hus brann och skog för flera hundra miljoner gick förlorad.
Efter branden tillsatte dåvarande alliansregering en utredning som skulle utvärdera räddningsarbetet och komma med förslag till förbättringar. Men när Löfven tillträtt några månader senare beslöt regeringen att begränsa uppdraget.
Nu idag hävdar Löfven att en ny utvärdering ska göras. Till vilken nytta, undrar man, eftersom Löfven agerar i strid med de utredningar han kunnat ta del av. Istället för att höja krisberedskapens ställning har han konsekvent och systematiskt prioriterat ner den.
Brandmännens riksförbund larmade i början på sommaren om dålig beredskap, när de i en debattartikel i Expressen (14/6 2018) skrev: ”På vissa stationer är upp till hälften av brandmännen helt outbildade. Det saknas utbildning för rökdykning, att kunna hantera trafikolyckor, det finns inte motorsågskörkort samt ett ständigt problem med brist på innehav av C-körkort vilket krävs för att kunna köra brandbilen. Det saknas även utbildade räddningsledare, i flera fall har de som innehar den rollen endast genomgått en internutbildning.”
Den nuvarande regeringen avvecklar inte bara polismyndigheten, som har färre poliser nu än för tio år sedan, utan avvecklar också räddningstjänsterna och den lilla krisberedskap som finns.
Jag tror svenska folket skulle uppskatta politiker som avsatte de resurser som krävs för att ha en god beredskap, både för brott och krissituationer. Detta även om sådana resurser inte innebär att politiker kan skicka ut klämkäcka pressmeddelande om nya påhitt i struntsaker. Krisberedskap är dyr och i bästa fall behövs den inte.
Men på samma sätt som en lägenhetsinnehavare bör teckna hemförsäkring innan inbrott eller brand sker, måste staten också försäkra sig om att man kan hantera krissituationer när de uppstår. Sådant kallas sunt förnuft. Frågan är hur många i riksdagen som förstår vad det betyder.
Ämne: VARFÖR STRUNTAR SVENSKA POLITIKER I KRISBEREDSKAP?
Inga kommentarer hittades.