Paris, Champs Élysées, 20e april, kl. 20:50. En islamistisk terrorist skjuter mot en polispiket. En polis dödas och en annan skadas allvarligt.
Terroristen försöker fly och skjuter igen. Poliserna dödar honom. En timme senare avslöjar det franska inrikesdepartementet hans namn och förflutna. Han heter Karim Cheurfi. Han är en fransk muslim som är född i en islamiserad förort i Frankrike. År 2003 dömdes han till tjugo års fängelse för mordförsök på två poliser. Han släpptes innan han avtjänat hela sitt straff. År 2014 siktade han in sig på en polis och dömdes igen. Och släpptes sedan igen. I mars informerades polisen om att han försökte köpa militärklassade vapen och att han hade kontaktat en medlem av Islamiska Staten i Syrien. En inspektör upptäckte att han hade postat meddelanden på jihadistiska sociala nätverk där han uttryckte sin villighet att mörda poliser. Polisen sökte igenom hans hem och fann flera vapen och en GoPro-videokamera som liknar den typ som terrorister använder för att filma sina brott. Polisen och medlemmar av det franska rättssystemet tyckte inte att de hade tillräckligt med bevis för att låta honom övervakas.
Attacken på Champs Élysées pekar tydligt på det franska rättssystemets slapphet vad gäller farliga personer och att den franska polisen endast ägnar begränsat med uppmärksamhet åt misstänkta som kommunicerar med terrororganisationer och som verkar sätta terroristrelaterade projekt i verket.
Terrorattacken summerar allt som är trasigt med säkerheten i Frankrike idag.
Män som har en profil som liknar Karim Cheurfis har på senare år varit ansvariga för de flesta terrorattackerna i Frankrike och Belgien: Mohamed Merah, som mördade tre judiska barn och mannen som var far till två av dem i Toulouse år 2012; Mehdi Nemmouche, som utförde en attack mot det judiska museet i Bryssel år 2014; Kouachibröderna som utförde massakern på Charlie Hebdo år 2015; Amedy Coulibaly som mördade fyra judar i kosherbutiken Hypercacher i Saint Mandé; Samy Amimour med flera som lemlästade och mördade 130 oskyldiga personer på Bataclanteatern i november 2015; Mohamed Lahouaiej Bouhlel som körde in en lastbil i en folkmassa i Nice i juli 2016 och dödade 86 personer och skadade många fler, och bland andra de som högg halsen av en präst i Normandie några veckor innan attacken i Nice.
De åtföljande franska regeringarna under president François Hollande visade sig vara förfärande svaga och oförmögna.
Ett klimat av rädsla har tagit över landet. Närvaro vid teatrar har minskat. Den särskilt utsatta judiska befolkningen – två tredjedelar av attackerna i Frankrike under de senaste fem åren var riktade mot judar – känner sig övergiven. När en judisk kyrkogård vandaliserades den 30e mars i Waldwisse i östra Frankrike reagerade varken media eller de politiska makthavarna. En vecka senare torterades Sarah Halimi, en judisk kvinna, och slängdes sedan ut genom ett fönster av en icke-radikaliserad muslim, helt enkelt för att hon var judisk. Fransk media och politiska ledare höll tyst igen, med undantaget av den modiga parlamentsledamoten Meyer Habib. En tyst minut under fönstret arrangerades av några av det judiska samfundets ledare. Det var enbart judar som kom dit och de välkomnades med antisemitiska förolämpningar av araberna i området. Planteringen av det radikala islam i landet intensifieras. Det årliga mötet med "Frankrikes Muslimer" (det nya namnet för den franska filialen av det Muslimska Brödraskapet) ägde rum den 14e-17e april i Le Bourget, 16 kilometer norr om Paris. Anti-västerländska, anti-israeliska och anti-judiska diatriber levererades till entusiastiska folkmassor av skäggiga män och beslöjade kvinnor. Hundrafemtio tusen personer närvarade.
Ekonomiskt sett är Frankrike i riktigt dålig form. Arbetslösheten förblir över 10 %. Nio miljoner personer lever under gränsen för fattigdom – vilket är 14 % av befolkningen. Den ekonomiska tillväxten är stillastående. Regeringens utgifter utgör 57 % av landets BNP – 13 % mer än i Tyskland som är Frankrikes största ekonomiska konkurrent i Europa.
Månad efter månad visar undersökningar att Frankrikes befolkning är orolig, arg och otroligt besviken på den nuvarande franska politiken. François Hollande avslutar sin presidentperiod med en popularitet som nästan ligger på noll. Han har blivit så misstrodd och avvisad att han bestämde sig för att inte ställa upp i nästa presidentval.
Den första omgången av presidentvalet ägde rum i detta sammanhang, och man skulle kunna tro att den franska befolkningen skulle avvisa allt som liknade François Hollandes politik och istället välja en ny riktning för landet.
Så blev det inte – istället inträffade motsatsen.
Benoit Hamon, Socialistpartiets kandidat, fick ta emot ett hårt slag och fick bara futtiga 6 % av rösterna. Jean-Luc Mélenchon, en kandidat som ligger långt ut till vänster, fick betydligt fler röster, nämligen 19 %. Han är en beundrare av Hugo Chavez, Fidel Castro, den framlidne palestinska ledaren Yassir Arafat. Omedelbart efter den antisemitiska attacken i Saint Mandé hävdade han att "judisk extremism är farligare än islamistisk extremism". Detta uttalande skadade honom inte.
Framför allt vann en kandidat som är nära Hollande och som kommer att väljas till president den 7e maj. Han var Hollandes ekonomiska rådgivare i mer än två år, och huvudansvarig för Hollandes misslyckade finanspolitik. Han blev sedan finans- och industriminister samt minister för digitala angelägenheter, och stannade kvar vid denna tjänst fram tills att han ställde upp i presidentvalet.
Emmanuel Macron, dåvarande minister för ekonomi, industri och digitala angelägenheter i Frankrike, vid det årliga World Economic Forum-mötet år 2016 i Davis, Schweitz, den 22a januari 2016. (Bildkälla: World Economic Forum/Michele Limina) |
De flesta av Macrons tal är kopior av de tal som Hollande höll under sin presidentkampanj år 2012. Det man vet om Macrons ställningstagande i de flesta ämnen pekar på att de är desamma som Hollande hade under sina sista månader som president.
Under kampanjen talade Macron nästan aldrig om farorna med islamistisk terror, och när han gjorde det använde han ännu mildare ordalag än Hollande. Efter attacken på Champs Élysées den 20e april sade han att "ovägbara" händelser hade inträffat och att de "kommer vara en del av vardagen för fransmännen under kommande år". Dagen därpå, när han blev tillfrågad vad han skulle göra för att förhindra andra dödsfall, sade han att han "inte kunde tänka ut en plan för att bekämpa terrorism över en natt".
När han talar om ekonomi låter han som Hollande: han använder luddiga termer såsom behovet av större "social rörlighet" och "framgång för alla". Han insisterar på att han kommer att behålla de inslag som så många håller kära, såsom den obligatoriska arbetsveckan på 35 timmar och den lagliga åldern för pension på 62 år. Han sade att han skulle låta det nästan bankrutta pensionssystemet förbli som det är. Han utlovade ytterligare reglering som riktas mot att "rädda planeten" och, på ett klassiskt socialistiskt vis, tio miljarder euro i "regeringsinvesteringar" för att finansiera en " ekologisk övergång" och "statliga tjänster".
Ibland är hans anmärkningar så förfärande att inte ens Hollande hade uttalat dem. I Algeriet sade han, i närvaron av representanter för Nationella befrielsefronten, en organisation som kom till makten med hjälp av terrorism och massakrer av hundratusentals "harkier" (algerier som hade valt Frankrike), att den franska närvaron i Algeriet var ett "brott mot mänskligheten", och lovade sedan att underlätta invandringen från arabvärlden och från Afrika till Frankrike genom att bevara ett "öppet och välkomnande Frankrike". Han lovade att underlätta uppbyggnaden av moskéer i Frankrike. Han meddelade att "fransk kultur inte existerar" och att han "aldrig har sett" fransk konst.
Han har ofta visat att han är en nybörjare inom politik och att detta är hans första valkampanj. Han famlade med orden i sitt tal och erkände för sina åhörare att han inte förstod vad meningarna han precis hade läst betydde, vilket visade att han inte hade läst det som skrivits till honom innan han läste upp det för offentligheten.
Hur kan man förklara hans framgång under dessa förhållanden?
Den första förklaringen ligger i utslagningen av den moderata högerns kandidat. François Fillon hade ett trovärdigt och sammanhängande program för landets återhämtning, men han kunde knappt tala om det. Han kampanj omgavs snabbt av nepotismskandalen. Han framställde sig själv som en oklanderlig kandidat, men uppträdde inte särskilt oklanderligt. En bok som nyligen publicerats avslöjade att skandalen var noggrant iscensatt från en "skuggregering" i Élyséepalatset. Fillon kunde aldrig återhämta sig från det. Hans ursäkter var svaga och motsägelsefulla. Han bekräftade sin svaghet genom att tillkännage sitt ovillkorliga stöd för Macron omedelbart efter att den första omgången resultat publicerades. För första gången på mer än femtio år kommer den moderata högern inte ha någon kandidat i den andra omgången av presidentvalet i Frankrike. De flesta moderata högerledare visade upp sin svaghet genom att följa Fillons exempel och bestämma sig för att stötta Macron.
Den andra förklaringen för Emmanuel Macrons framgång ligger i en mycket genomarbetad kommunikationsstrategi.
Emmanuel Macron främjades kontinuerligt av François Hollandes stöd och de flesta av de senaste fem årens socialistiska ministrar, men en påstådd neutral och opolitisk struktur skapades för honom. Den kallades för En marche! ("Framåt!"). De socialistiska ministrarna som anslöt sig till honom främjade I Rörelse! och förblev tysta. François Hollande tillkännagav inte sitt fulla stöd förrän i slutet av kampanjen. Kommunikationsstrategin kunde fungera eftersom Emmanuel Macron fick stöd från vänstervridna miljardärer som han hjälpte när han var finansminister, och för att han har en nära relation med makthavare som Pierre Bergé, Xavier Niel och Patrick Drahi. Dessa personer äger också den största delen av Frankrikes allmänna media och kunde föra starka mediekampanjer för att stötta Macron. Ingen kandidat i fransk valhistoria har varit med på så många tidningsomslag förut. Emmanuel Macron får också stöd av franska investmentbanker. Han har studerat vid École Nationale d'Administration som har utbildat alla högt uppsatta civila tjänstemän och nästan alla franska politiker sedan den etablerades år 1945, och innan han anslöt sig till François Hollande hade han en karriär vid en ekonomisk institution.
Den tredje förklaringen för Emmanuel Macrons framgång är att kommunikationskampanjen för honom i stor mån har saknat politiskt innehåll, precis som Framåt!. Han framställdes som en ung man, förkroppsligade "framtiden", en "förnyelse", ett "hopp", "förändring". Under största delen av kampanjen hade Emmanuel Macron inget program. Han program publicerades på internet så sent som sex veckor innan valet. Texten är ofta meningslös. Rädsla definieras som "daglig ångest". Det står att Frankrike måste erbjuda "möjligheter" och Europa måste vara en "möjlighet". Emmanuel Macron sade till socialisterna att han är en socialist, och sedan sade han att han inte var det när han talade till andra folkmassor. Opinionsundersökningar har visat att många av de som röstat på honom i första omgången inte haft kännedom om hans förslag inom något ämne.
De som utformade Emmanuel Macrons kampanj hämtade mycket inspiration från Barack Obamas presidentkampanj år 2008, och resultatet visar att de hade rätt.
Resultatet är också mycket oroande eftersom det visar att en enorm kommunikationskampanj kan fungera även om den är full av tomma ord och ser väljarna som idioter. Emmanuel Macrons kampanjs framgång beror också på det faktum att det inte är troligt att i stort sett någon media i Frankrike antas gå emot det som sägs i mainstreammedierna: den franska ekonomin är i stor mån en statligt baserad sådan i vilken skapandet och underhållandet av mediesjälvständighet från regeringen och regeringsorganisationer är nästan omöjlig.
Den andra omgången av det franska presidentvalet kommer att äga rum den 7e maj. Emmanuel Macron kommer att möta den enda återstående kandidaten, populisten Marine LePen.
Under hela kampanjen var hon nästan den enda som talade i tydliga ordalag om det islamistiska terrorhotet (François Fillon gjorde det också, men på ett mer diskret sätt) och som erbjöd trovärdiga lösningar för att bekämpa det. Hon var den enda som talade om det radikala islams uppgång i Frankrike och som fördömde det Muslimska Brödraskapets sammankomst i Le Bourget. Hon var den enda som underströk de ökande farorna som kommer med okontrollerad invandring, och risken att fransk kultur ska försvinna. Hon var också den enda som nämnde den demografiska förändringen som sker i Frankrike och i Europa på grund av nya invandrare. Hon var den enda som fördömde den islamistiska antisemitismen som obarmhärtigt dödar judar i Frankrike. Tyvärr har hon ett nästan marxistiskt ekonomiskt program som ligger nära Jean Luc Melenchons. Hon är partiledare för Front National, ett parti som grundades av hennes far, en antisemit, Jean-Marie Le Pen. Trots att hon har exkluderat sin far och i stort sett alla hennes fars antisemitiska vänner från Front National är hon icke desto mindre partiledare och ses som sin fars dotter.
Marine Le Pen och Front National kommer att användas som fågelskrämmor för att få väljare att stötta Macron under banderollen av en "republikansk front" mot "fascism". Strategin utvecklades för trettio år sedan av den franska vänstern, under president François Mitterrand. Den har alltid fungerat, och snart kommer den att fungera igen.
Macron har nu stöd från hela socialistpariet och från nästan alla andra politiker. Han har också stöd från alla franska muslimska organisationer. Imamen vid Paris stora moské sade att muslimer måste rösta på honom i stor utsträckning. Ledarna vid det judiska samfundet förde också kampanj å Macrons vägnar. Den 7e maj kommer han troligtvis att få mer än 60 % av rösterna.
Det mesta kommer inte att baseras på stödet för ett projekt; risken är att Macron kommer att göra fransmännen besvikna ännu snabbare än Hollande. Fransmännen kommer snabbt att upptäcka att han bara är en man som valts ut av den franska vänstern för att bevara en ohållbar status quo lite längre, och en medlem av den självutpekade eliten som inte bryr sig om vanliga människors problem, som anser att terrorhandlingar är "ovägbara händelser", och som tror att nationella identiteter kan blandas i en globaliserad värld utan gränser. När fransmännen upptäcker vem Macron är kommer de inte kunna göra något för att ta tillbaka sin röst.
Frankrikes riskfyllda situation under de nästkommande fem åren kommer förmodligen att bli smärtsam för fransmännen. Enligt polisen bor mer än 12 000 radikaliserade muslimer i landet och de flesta av dem bevakas inte. Polisen har inte tillräckliga medel för att göra mer än de för närvarande gör, och Macron verkar inte bry sig. Rättssystemet ligger i händerna på domare som verkar milt inställda till terrorister och detta verkar Macron acceptera. Strömmen av invandrare kommer inte att avta, och Macron verkar inte ha för avsikt att göra något åt det. Muslimer segregerar sig själva mer och mer från det franska samhället och blir en del av expanderande islamistiska ministater.
Inget Macron föreslår kan omvända nedgången av den franska ekonomin och det franska samhället. Terrorattacker kommer otvivelaktigt att inträffa. Judar och andra kommer otvivelaktigt att mördas. Upplopp och missnöje kommer otvivelaktigt att inträffa.
På kvällen för den första valomgången inträffade upplopp i Paris och Nantes. På kvällen för den andra valomgången kommer folk festa i Paris chica områden och på ministerierna. I distrikt där det bor fattiga människor kommer bilar tändas eld på. I mer än ett årtionde har man i Frankrike tänt eld på bilar när festligheter har ägt rum i de distrikt där de fattiga bor. Icke-integrerade invandrare har sina egna traditioner.
I nästa val år 2022 kan det katolska Frankrike mycket väl få se en muslimsk kandidat ställa upp i valet – och dessutom vinna.
Dr. Guy Millière, en professor vid Paris Universitet, är författare av 27 böcker om Frankrike och Europa.