Under 8 år så fick jag utstå slag, sparkar, strypgrepp, knivhot, kränkningar & dagliga dödshot

I Augusti 1999 så smet jag som vanligt in till klassrummet lite innan rasten var slut. Jag ville ju inte riskera att möta Christer i kapprummet. Men vad jag inte visste var att Christer denna dagen hade gått in före mig. Precis när jag går in i klassrummet så hoppar Christer upp bakom mig & tar ett stenhårt strypgrepp på mig bakifrån! Jag försöker förgäves att slita mig loss men det går inte, ingen annan är där & jag känner hur varm jag blir i ansiktet, paniken känns i hela kroppen. Jag minns att jag tänkte att nu dör jag, nu gör han slut på mig, jag känner mig yr & benen börjar ge vika, jag kippar efter andan & tappar nästan medvetandet men Christer vägrar släppa! I sista sekund kommer mina klasskamrater in & Christer släpper taget om mig. Jag flåsar högt & håller mig i en skolbänk så att jag inte ska svimma! Mitt hjärta rusar & jag mår illa! 
Samma dag fick jag uppsöka vård på Näl i Trollhättan då syrebristen till hjärnan ledde till att jag fick kroniskt återkommande migränanfall med våldsamma kräkningar (vilket jag lider av än idag)
Christer gick fri som vanligt, ingen lärare gjorde något, ingen lärare skickade mig till skolsyster eller ens frågade mig hur jag mådde - trots att jag med gråten i halsen berättade allt som hänt! Där står jag, 9 år gammal, helt ensam utan någon som helst som bryr sig!

I Oktober år 2000 så är jag ute på rast, jag står uppe på ett sånt där rastplatsbord, ni vet ett sånt där bord där sittbänkarna sitter ihop med bordet. Utan att jag märker det så kommer Christer upp bakom mig & ger mig ett stenhårt slag i ryggen! Jag faller handlöst ner i asfalten & slår ut båda mina framtänder! Jag känner hur jag blöder kraftigt från munnen & det gör extremt ont! Jag gråter & försöker förmå mig att resa mig upp. Christer & hans vän som var med, vi kan kalla honom David, dom får nu panik & springer in & säger till läraren att Andreas har ramlat från bänken när vi lekte! Hon springer ut & hjälper mig in till toaletten där jag får tvätta rent mig lite från allt blod. Jag fick akut uppsöka tandläkare för mina omfattande skador! I flera veckor efter denna incidenten så fick jag vara hemma & leva på flytande föda. Jag fick operera in plasttänder som givetvis gav mig komplikationer så att jag var tvungen att opereras igen. Jag hade flera år senare problem med framtänderna igen & var tvungen att uppsöka tandläkare för ytterligare behandling. Något som inte har upphört helt än idag (i framtiden kommer jag även behöva kosta på att byta ut plasttänderna då de inte håller för evigt)
När jag berättar min version för lärarna av vad som verkligen hände den dagen när mina framtänder slogs ut så säger dom bara att jag ska inte överdriva, sånt här kan hända ibland när pojkar leker. Jag säger då argt att vi lekte inte! Varför skulle jag helt plötsligt leka med två av de värsta mobbarna i mitt liv! Är dom dumma i huvet eller!? 
Jag var vid detta tillfället 10 år gammal, jag kunde berätta vad som hände, jag trodde verkligen att jag skulle få hjälp nu efter allt som hänt – men nej! I skolans journaler står det till och med att vi lekte & jag föll. Det jag berättade står inte med alls!

Den 7 November 2000 tog Christer med sig en vass kniv till skolan & hotade mig till livet genom att sätta den mot min mage och klargöra för mig under flera minuter att han skulle döda mig. Det vara bara efter en lång tids övertalning från min sida om vilka konsekvenser han skulle få utstå för detta som fick honom till att släppa kniven så jag kunde springa därifrån!
Detta gjorde mig livrädd för att gå till skolan ännu mera. Jag fick många gånger utstå både slag och sparkar och dödshot. Kunde inte fokusera mig alls under lektionerna eftersom jag hela tiden fruktade för mitt liv. Vilket ledde till att jag hela tiden kom efter & inte lärde mig det man ska under sin skolgång. Mina framtida betyg påverkades eftersom jag utvecklat koncentrationssvårigheter, samt att jag under en viss tid inte vågade att gå till skolan. Det blev så allvarligt att jag till och med fick ha med mig en vakt som hämtade mig vid dörren och följde mig genom hela min skoldag. Men mobbarna gjorde naturligtvis ingenting när vakten var med. Men så snart jag inte längre fick ha någon vakt med mig så var allt igång igen.

Mina föräldrar konfronterade den dåvarande rektorn på Ronums skola, Gunvor Skeppstedt, men hon bara svarade att mobbning inte existerar på hennes skola. Samma rektor jobbar fortfarande kvar på skolan än idag! Min mormor försökte desperat att få stopp på misshandeln så hon polisanmälde hela saken. Min rektor ifrågasatte i ett samtal med min mormor varför hon som mormor la sig i detta!? Mina lärare tyckte det var en bra idé att lösa situationen genom att sätta ihop mig och Christer i klassrummet så att vi skulle bli "vänner". Detta gjorde bara att han fick ännu fler tillfällen att göra mig illa! Men värst av allt var när en av mina lärare, Anna Grunning, tog in mig i ett rum tillsammans med Christer och en av hans kompisar. Där anklagade alla mig för att ha ljugit och överdrivit. Jag påminde dom om att de faktiskt slagit ut mina tänder. Läraren tyckte då inte att det var så "farligt". Jag bröt fullständigt ihop och började att gråta. Läraren drog då in mig i klassrummet där alla mina klasskamrater satt. Där började hon att inför hela klassen anklaga mig för att ha ljugit och överdrivit. Hon jämförde mig med en situation hon själv varit med om i sin barndom där hon blivit retad för en overall hon haft. Hon fortsatte sedan att klargöra inför hela klassen att jag var löjlig som tog detta så hårt. Har aldrig i mitt liv blivit så kränkt! Under hela den här händelsen så gråter jag & gömmer ansiktet i armarna. Ett scenario som gav mig psykiska men för livet. 
Allt detta polisanmäldes ju, alla situationer som uppstått kom äntligen fram på rätt sätt! Mina föräldrar & min mormor fick föra mina talan. Men allt lades så småningom ner då skolan förnekade allt & vi var ju bara barn.

När jag sedan började på Huvudnässkolan, som också hör till Vänersborgs kommun, så sprejade Christer graffiti på mig i min nacke. Det gick givetvis inte så lätt att tvätta bort & alla skrattade & tyckte det var jättekul, jag var då 13 år gammal. 
Vid det här laget hade jag fått mer än nog! Jag orkade inte ta mer stryk! Ingen stod ju upp för mig & ingen ville hjälpa mig! Jag tänkte att antingen så tar jag livet av mig eller så gör jag något åt min situation – som tur var så valde jag alternativ två. Jag började träna kampsport & jag blev rätt duktig, kanske var det alla år av misshandel som gjorde att jag kämpade så hårt. För en sak visste jag & det var att jag ville aldrig mera behöva slåss! Detta funkade i något år, mina klasskamrater visste att jag tränade kampsport & att jag var rätt duktig... Men så en dag när jag var 15 år gammal tvingade några av mina klasskamrater in mig bland skåpen & slog mig i ansiktet upprepade gånger medans en annan kille filmade det hela! Jag slog inte tillbaks, jag stod bara där & tog emot allt stryk – varför undrar ni!? Jo för att min kampsportsinstruktör hade poängterat flera gånger att om vi använder kampsporten utanför klubben så åker vi ut! Kampsporten var ju det enda som gjorde mitt liv värt att leva. Jag gick till lärarna återigen & berättade vad som hänt men ingen gjorde något åt saken! Ingen brydde sig!

Under hela min senare skolgång och ända fram till idag i vuxenlivet har jag haft det fruktansvärt svårt. Ständigt återkommande mardrömmar, plötsliga uppvaknande med panikångest, panikångestattacker under dagen, självmordstankar och stressmage med akut diarré. Jag kan inte ens klara av att sköta ett vanligt jobb på grund av allt detta! Är nu sjukskriven för posttraumatisk stressyndrom. Vilket jag behandlas för hos en psykolog tillsammans med en massa antidepressiva mediciner bara för att kunna klara av vardagen. Jag försökte länge vara stark och dölja detta för omvärlden & innan jag fick min diagnos kunde jag inte förstå varför jag plötsligt kunde bryta ihop och börja gråta utan anledning. Att klara av skolan och jobb har varit nästan omöjligt för mig.

Jag har enligt min vetskap aldrig fått någon ersättning för något av detta trots att man ska vara försäkrad genom skolan. Den 10 Maj 2017 skickade jag ett mail till Vänersborgs kommun där jag berättade om allt det här & att jag krävde att få veta om jag fått någon ersättning eller inte. Om inte så ville jag få detta, då jag än idag lider för att skolan och kommunen inte tog till tillräckliga åtgärder för att se till att jag kunde vara trygg under min skolgång! Jag håller skolan & kommunen fullständigt ansvarig för min dåvarande och nuvarande situation! Den 22 Maj 2017 fick jag komma in på ett möte med Vänersborgs kommun. På mötet finns kommunens jurist Pernilla Bertilsson, kanslichef Katrin Siverby och verksamhetschef Ann Nyqvist samt min sambo Therese. Jag hade tagit fram polisrapporten från denna tiden där allting står. Hade även tagit fram journalen från tandläkaren och Näl i Trollhättan. Allt lät lovande och de sa att de skulle titta på det.

Den 20/12-2017 fick jag svar från kommunen via mail att de inte tänker ta något ansvar alls för det som hänt. Meddelandet var stolt signerat av Pernilla Bertilsson. De hade letat reda på gamla journaler från skolan där min lärare hade frågat mig om hur det var med mobbningen just då. Jag hade tydligen svarat att det var okey. Men herre jösses, jag var ju bara ett litet barn! Barn förstår inte lika bra som en vuxen gör. Om någon frågar ett barn om hur det är med mobbningen och det kanske inte har hänt något på en vecka, så kommer det barnet svara att det är bra. Trots att det egentligen inte är det. I mina läkarjournaler hade en läkare frågat en av mina föräldrar hur det var med min migrän. Min förälder hade svarat att det var bättre nu. Då tycker Vänersborgs kommun att stryptaget som Christer tog på mig inte var så farligt. Men bara för att det var lugnt med min migrän just den dagen läkaren frågade betyder inte det att det är lika bra nästa dag. Jag lider ju av mina migränanfall än idag!

I mina skoljournaler står det att två av mina skolkamrater (Christer & David) har kommit in till min lärare och sagt att Andreas har ramlat och slagit ut tänderna när vi lekte. Då tycker tydligen Vänersborgs kommun nu att det inte var så farligt och att de kan sopa hela incidenten under mattan! Killarna som sprang in och hämtade läraren var ju de två värsta mobbarna jag hade! De blev väl rädda när mina tänder slogs ut. Självklart kommer de inte vara ärliga och säga som det var. Det var ju trots allt de som orsakade allt!
Vissa av händelserna har lärarna tydligen struntat i att dokumentera alls. Som exempelvis när de sprejade mig med graffiti och slog mig medans dom filmade. På grund av detta verkar det som att kommunen menar på att detta inte har hänt.

Kommunen vill inte ta något ansvar för det jag tvingats gå igenom. Trots att det är deras anställda lärare & deras rektor som har felat! Inget skadestånd ska delas ut. Jag fick inte ens en ursäkt från kommunens sida. Detta måste komma ut så att Vänersborgs kommun inte kan fortsätta att se genom fingrarna. Tänk på hur många andra barn som förmodligen fått lida för att kommunen inte vill ta ansvar! Jag fick ingen upprättelse från kommunen i Vänersborg & återigen så känner jag mig som den där lilla ensamma 7-åringen som ingen bryr sig om! 
Jag vill ha en ursäkt & en förklaring till varför ett barn ska behöva gå igenom något så hemskt som detta! Jag vill att detta ska delas & nå fram till Rånnums skola, där rektorn kan få läsa om hur hon behandlade mig lika illa som mina mobbare gjorde. Jag vill att kommunen ska få läsa om hur illa dom gjort mig nu i vuxenlivet & jag vill att föräldrar till barn i Vänersborgs kommun ska få veta hur deras barn kanske blir behandlade! INGEN ska behöva utstå det jag gick igenom! Alla barn är lika mycket värda, alla förtjänar att få hjälp. Mobbing av denna graden ska inte finnas! Jag har inte många vänner i verkliga livet, men nu ber jag alla er som läser att dela detta. Dela & låt rektorn, lärarna & Vänersborgs kommun få se vad djungeltelegrafen kan göra. Når det fram till dom så har jag ändå fått en liten del av min obetydliga röst hörd!

Hälsningar 
Andreas Åkermark Wernlund