De så kallade populisterna avfärdas ofta i allmänna och svepande termer. I den här artikeln ligger intresset på vad statsvetare anser, i den mån det alls finns någon typisk åsikt. Sakfrågan som ska bedömas kan delas upp i två delar. Den första är om populisternas ”verklighetsbild” är en orättvis betraktelse eller om den sätter fingret på reella missförhållanden. Den andra frågan är om populisterna har åtgärdsförslag som har rimliga möjligheter att råda bot på de utpekade systembristerna.
Låt mig börja med att sammanfatta populisternas kritik i fem punkter:
1. De politiska eliterna frikopplar sig från folket. De politiska partierna går från masspartier med medlemsinflytande till toppstyrda kaderpartier. Att vara politiker blir ett yrke, och det utvecklas till en politisk klass.
2. Eliten blir alltmer enig: Högern + Vänstern = Sant. Man debatterar rituellt, men det centrala är en ideologisk fusion. De är i stort eniga kring högerns ekonomiska nyliberalism och vänsterns kulturradikalism.
3. Politiken flyttar ut från parlamenten. Beslut judikaliseras och överförs till myndigheter och överstatliga institutioner.
4. Låg följsamhet till medborgarnas åsikter. Massinvandringen är den viktigaste frågan som skiljer folk och etablissemang.
5. Negativa resultat av förd politik. Det går dåligt: låg tillväxt, allt sämre skola, ökad kriminalitet, hotande finanskris. Och de flesta befarar ytterligare försämringar. Enligt SOM-institutet anser 58 procent i Sverige att ”utvecklingen går åt fel håll” och endast 19 procent anser att ”utvecklingen går åt rätt håll”. I övriga Europa och USA råder också missnöje.
De statsvetare jag känner till förkastar inte någon av punkterna ovan som felaktig. Men trots att man instämmer i kritiken stöder forskarna inte offentligt de populistiska kritikerna. Kan det vara så att populisterna föreslår kontraproduktiva åtgärder? På strukturell nivå finns två populistiska förslag.
1. Krav på högre responsivitet. Valda representanter har inte ett öppet mandat, utan bör agera i linje med väljarnas åsikter.
2. Då man inte litar på representanterna så behöver en sådan förbättrad åsiktsrepresentation stöttas upp med beslutande folkomröstningar. En populistisk gruppering i EU-parlamentet har tagit namnet Alliance for Direct Democracy in Europe och de har bildat en tankesmedja vid namn Institute for Direct Democracy in Europe. Det låter som en tydlig rekommendation.
Dessa två förslag kan inte gärna rubriceras som hot mot demokratin utan måste ses som förslag på att stärka demokratin, men ändå möts de inte av någon entusiasm från forskarna, knappast ens ett omnämnande. Etablissemangets många demokratiska brister gör att det vore rimligt att se populismen som ett korrektiv. Inte minst då förslagen inte pekar mot en framtida utopi som kan ge totalitära associationer, utan vill återupprätta samhälleliga och demokratiska värden som de nuvarande regimerna låtit förfalla.
Frågan om responsivitet kan anses höra till demokratins överkurs. Henrik Oscarsson tillfrågades i Studio Ett den 23 april 2015 om skillnaden mellan den förda invandringspolitiken och väljarnas åsikter. Oscarsson svarade till sist att detta kan ses som ett problem ”om man anser att åsiktsrepresentativitet är viktigt”. Det framkom att han själv inte hade den uppfattningen. Här råder en oenighet med en forskare som Peter Esaiasson som lyfter fram nackdelen med bristande responsivitet. Tidigare fanns statsvetare som menade att populismen var en liten grupp eftersläntrande väljare. Idag kan man säga att det råder konsensus om att det finns en klyfta och en bristande responsivitet.
Invändningen mot populisterna framförs oftast inte på en politisk nivå utan kritiken fokuserar istället på karaktär och attityder. Här kan subjektiva och bisarra frågor lyftas fram: det föreslås en obligatorisk värdegrund som exkluderar kritiska värderingar och bedömningar av den förda politiken. Ett sådant obligatorium bör i sig ses som ett antidemokratiskt initiativ. Likaså används utnämningar av offergrupper som man ska tycka synd om, och taburegler för vad som får sägas. Det finns en tanke med anor från häxprocessen att vissa människor är onda och de måste pekas ut och brännmärkas av de goda människorna. Detta därför att denna ondska inte riktigt uppmärksammas av de halvgoda människorna som därför behöver vägledning. De utpekade personernas brister leder ofta till en medial mobbning. Men denna auktoritet ifrågasätts alltmer; mycket framstår som etikett och hyckleri. Etablissemanget har under senare tid förlorat alltmer auktoritativ kraft i sin moralistiska pekpinne. Populister kan, liksom gängse mobbningsoffer, framstå som avvikare, men många människor reagerar genom att tycka ännu sämre om de som mobbar.
Många anser att populisterna bryter mot den rådande etiketten. Man kan dela Benjamin Moffitts uppfattning att populisterna har ”en normbrytande performativ repertoar”, men anse det obefogat att uppfatta detta som klandervärt. En mer demokratisk inställning är att människor bör välja utifrån sina egna autentiska värderingar, inte efter någon offentligt proklamerad mall.
Nadia Urbani hävdar ”en populistisk rörelse” är okej, men ”en populistisk regim” faller utanför ramarna; ”den använder makt för att erövra demokratiska institutioner”. Man kan undra om andra partier enligt Urbani har en avvikande ambition?
Vi har ju alla spontana känslor av sympati eller misstro mot politikers övertygelser och karaktär, men det verkar märkligt att låta sådana bedömningar bli en kollektiv bedömning. Den hamnar lätt i att vi gemensamt förfasar oss över ”felaktiga värderingar”. Det tycks mer lovande att håller sig till sakfrågorna och politiska insikter än till harm och indignation.
Om vi diskvalificerar denna demonisering så bör de två populistiska förslagen jämföras med vad jag uppfattar som det dominerande rådet från statsvetarna. Det lyder: skaka liv i den tynande vänsterhögerskillnaden med en konflikt som engagerar väljarna. Det vill säga att etablissemanget ska åtgärda punkt 2 med en reell eller falsk oenighet. Detta är dock precis vad politikerna försöker göra, men väljarna avfärdar detta som ett spel för gallerierna.
Det ligger nära till hands att misstänka forskarna för att inte tordas bita den hand som föder dem. Det finns också en kåranda som det är farligt att avvika från. Det föreligger även mer intellektuell bias genom att många forskare är valorienterade i sin forskning och mest intresserade av hur man skapar en handlingskraftig regering. Forskarna analyserar noga möjligheter att få igenom en regeringsbudget och procedurerna kring misstroendevotum. I många länder finns regler som kraftigt favoriserar det största partiet och invändningen att representationen är ”odemokratisk” väcker föga gehör; oron är mycket större för en svag regering än för att parlamentet degraderas till ett knapptryckarkompani.
Många forskare är liksom personer i etablissemanget intresserade av beslutsfattande i en postnationell internationell ordning. Den ordningen kan också bli postdemokratisk, men det ser inte alla bedömare som ett hot, utan som en möjlighet att hantera de populistiska utmanarna. De tycks ju oroväckande överlägsna i frågan om vem som förespråkar mer av reell politisk demokrati.
Mycket tyder på att statsvetarnas uppfattning är att de fem bristerna ovan snarare är skönhetsfläckar än grava fel, och det ingjuter inte något engagemang i forskarna för en förändring. Det är först när de fem försämringarna leder till sympati för populistiska partier som man ringer i varningsklockor. Men man saknar motförslag som utgör ett seriöst alternativ till populisternas två demokratiseringsförslag.