Syna bluffen om inflationen

Centralbankirer världen över – däribland vår egen Riksbank – avskyr däremot fallande priser. Alla verktyg i centralbankernas verktygslåda tas just nu i bruk för att bekämpa den till synes låga inflationstakten. Negativa styrräntor, kvantitativa lättnader eller rena valutainterventioner på den öppna marknaden. Inget är heligt i inflationskampen.

I ett sådant klimat kan det vara aktuellt att ställa sig frågan: varför använder sig centralbankerna av mer och mer djärva och riskabla strategier för att få upp inflationen?

Skurken som alla centralbanker är rädda för kallas ”deflationsspiralen”. Denna spiral baseras i mångt och mycket på händelseutvecklingen efter den stora börskraschen på Wall Street år 1929.

Efter börskraschen 1929 blev det en kraftfull tillbakagång i ekonomin. Priser föll, medarbetare varslades, löner föll, vinster föll, medan skulder förblev fasta. Lägre löner medförde sedan lägre priser och vinster. Deflationsspiralen var i gång.

Dagens centralbanker tolkade lärdomarna från 1929 som att deflation måste bekämpas med ”alla till buds stående medel”. Att de ekonomiska svårigheterna efter det glada 20-talet i själva verket var ett resultat av en ohämmad kreditexpansion och efterföljande betalningsinställelse är emellertid inget som lyfts fram.

Om vi istället förflyttar oss till nutid så är inflationsdebatten ett mycket hett debattämne. För ett antal veckor sedan gick ECB-rådsledamoten Franscois Villeroy ut med ett uttalande om att ”inflationen är oroväckande låg”. Är inflationen verkligen så låg? Känner ni av den osedvanligt låga inflationsnivån?

För att förstå inflationssiffran måste vi först förstå hur den mäts. Ytterst få ekonomer eller ekonomiska bevakare som jag har varit i kontakt med förstår inflationsmätningen och vilka – minst sagt tveksamma – antaganden som ligger bakom beräkningen.

Den officiella versionen är ofta att inflationsnivån mäts av något som kallas konsumentprisindex (KPI). Definitionen är förhållandevis enkel – prisutvecklingen för en korg ”varor” över tid. Busenkelt.

Verkligheten är emellertid långt mer komplicerad än så. Sedan 1980 har sättet att mäta inflationstakten förändrats minst 20 gånger i USA.

Som alltid tenderar det bedrägliga ta vid där det obegripliga börjar. Numera används metoder som:
• Geometrisk vägning
• Substitution
• Hedonisk metod/regression

Geometrisk vägning innebär att varor vars priser stiger som mest får en lägre vägning i varukorgen. Teorin argumenterar för att brant stigande priser leder till att vi som konsumenter aktivt väljer att konsumera mindre av den varan som stiger mest kraftigt i pris.

Till en viss utsträckning kan den geometriska vägningen stämma i praktiken. Problemet är att vissa varor, exempelvis medicin eller boende, är livsnödvändiga för vår överlevnad. Att aktivt välja att konsumera mindre av varan är således helt uteslutet.

I USA är detta extra tydligt. Enligt världsbankens beräkningar utgör hälsovårdssektorn cirka 17 procent av den officiella BNP-nivån i USA, men i varukorgen har hälsovårdssektorn enbart en vägning om ungefär 6-7 procent. Allt annat lika, hålls priset på varukorgen artificiellt låg.

Substitution betyder i sin tur att varor byts mot andra varor – de ”substitueras”. Låt oss illustrera detta med ett exempel. Säg att du har som tradition att äta lax varje fredag och att priset på lax för närvarande är 100 kronor per kilo. Plötsligt stiger priset till 200 kronor. Substitutionen träder då i kraft och du byter, enligt teorin, den goda laxen mot en vietnamesisk fisk som säljs för 50 kronor per kilo.

Den verkliga prisförändringen av laxen reflekteras inte i substitutions-statistiken, utan prisjusteringen sker allt som oftast nedåt med varor som är billigare. Av uppenbara skäl är det svårt att komma till stånd med en prisökning i konsumentprisindex även i detta fall.

Den mest bedrägliga av de tre är emellertid den hedoniska metoden. I detta steg ska ”kvalitetsförbättringar” reflekteras i prissättningen, oavsett slutpriset för oss konsumenter. Låt oss ta en diskmaskin X som exempel.

Diskmaskin X kostar 10 000 kr år 1. Året därpå lanseras samma modell, men med ett lite bättre diskprogram. Prislappen landar på 11 500 kronor. Ökningstakten är 15 procent jämfört med året innan.

Enligt det hedoniska tankesättet har kvalitetsförbättringen ”egentligen” inneburit att priset har ”sjunkit”. I den officiella statistiken justeras således priset ned till säg 9 000 kr. Enligt denna metodik har alltså priset sjunkit 10 procent. Men vi som konsumenter kan inte köpa diskmaskinen för 9 000 kronor, men det är å andra sidan ”irrelevant” i mätmetodens ögon.

Statistiska centralbyrån kommenterar den hedoniska regressionen på följande vis i sin årliga rapport för hur KPI mäts:

”En kvalitetsjustering av baspriset görs med en skattning av skillnaden mellan kvalitetsvärdet för den utgående produkten mot kvalitetsvärdet för den nya produkten. Det är däremot svårt att få till välunderbyggda skattningar, men man bör ändå försöka för annars kan man förvänta sig att prisutvecklingen överskattas.”

De fortsätter sedan med:

”Ovanstående metod, med individers subjektiva bedömningar som skattning av konsumenternas genomsnittliga tänkta kvalitetsuppfattning, är en starkt ifrågasatt metod. Varje enskild skattning kan ifrågasättas, men tagna tillsammans kommer skattningarna vara utförda av flera prisinsamlare och handläggare och ge en fördelning av gjorda skattningar”

Lyckligtvis finns alternativa källor för inflationsberäkningen i världens största ekonomi, USA. John Williams på Shadow Government Statistics mäter inflationstakten utifrån den ursprungliga definitionen från både 1980 och 1990. Informationen är chockerande.

John Williams statistik visar på en helt annan inflationstakt än den som kommuniceras till oss sparare. En årlig inflationstakt om 4-5 procent hade utan tvekan krävt en helt annan penningpolitik. Eftersom vår nuvarande penningpolitik baseras på den officiella inflationsstatistiken, går det att ställa följdfrågan: hade vi haft så låga eller rentav negativa styrräntor om mätmetoden från 1980- eller 1990-talet hade använts?

Varför skulle då de statliga myndigheterna vilja förvränga statistiken och ha en lägre officiell inflationstakt än den verkliga takten? Av uppenbara skäl – för att de har incitament till att porträttera sanningen så. Exempelvis kan pensionsutbetalningar begränsas, ersättningar i sociala försäkringsnät hålls nere, budgetunderskotten kan fortsätta, kredittagare gynnas och människor ifrågasätter inte det nuvarande monetära systemet.

Vi vet att det enda sättet att göra välavvägda investeringsbeslut är genom att ha korrekt och rättvisande information till hands vid beslutet. Miljoner sparare blir på så vis vilseledda om de agerar direkt eller indirekt på den officiella inflationsstatistiken.

Inflationen kan även liknas vid en osynlig skatt. En skatt som missgynnar alla som sparar i takt med att köpkraften successivt urholkas. Sparande och investeringar bygger ett lands välstånd på sikt och ska premieras. Öppenhet kring inflationsutvecklingen blir på så vis helt kritisk i ett demokratiskt och fritt land som strävar efter ökat välstånd.

Avslutningsvis kan vi koppla an till ett klassiskt citat av den välkände ekonomen John Maynard Keynes.”Genom den gradvisa inflationsprocessen kan stater hemlighetsfullt och obevakat, konfiskera välståndet från dess invånare. Därtill innefattar inflationsprocessen alla hemliga och destruktiva ekonomiska krafter och gör det på ett sätt som inte ens en man på miljonen kan diagnostisera”.