Sverige – en unik nordeuropeisk civilisation

14.06.2018 22:47

14 juni, 2018
https://friasidor.is/sverige-en-unik-nordeuropeisk-civilisation/

 

Vad menar vi när vi säger att den västerländska civilisationen håller på att falla? I en serie ska Fria Sidor försöka ge en översiktlig bild av orsaken till utvecklingen från ett samhälle som bygger upp och tar sin utgångspunkt i att förädla fram excellens, en strävan framåt och uppåt, till ett som idag leds av ett litet etablissemang som har som främsta mål att bryta ned och förgöra. Denna serie handlar om den västerländska civilisationen, där Sverige ingår. Vi är dock bara en del av den. Sverige har som ett nordeuropeiskt land en helt egen, unik, civilisation och som vi snart ska få att blomstra.

Framåt, uppåt och linjärt

Sedan upplysningen fanns en idé om att det västerländska samhället rörde sig framåt och stegvis blev bättre och bättre. Det var en linjär syn på utvecklingen och denna kopplades också till just européer, eftersom man kunde observera att samma utveckling, framsteg, inte skedde i övriga delar av världen.

Det fanns en tendens att se världen ur ett västerländskt perspektiv med Europa som dess främsta uttryck. Visserligen var det ytterst sällan vanliga människor i Europa hade någon större nytta av kolonialiseringen, det var istället förmögna oligarker som gynnades, men den allmänna uppfattningen var att det inte var något fel att sprida alla civilisationers krona till övriga delar av världen. De flesta människor funderade nog inte på frågan alls. Det var en icke-fråga, en självklarhet.

Efter 1960-talet lär man inte längre ut något om den västerländska civilisationen och om man talar om den är det endast i nedsättande, förminskande ordalag. Från att ha varit själva uttrycket för framsteg har den förvandlats till något dåligt som man vill bli av med.

Istället började man lyfta fram att alla civilisationer och således folk var lika bra, men på olika sätt. Det var dock bara första steget. I nästa steg blev istället den västerländska civilisationen dålig medan brister hos andra folk och civilisationer helt ignorerades.

Bilden fördjupas

Det är korrekt att säga att de stora europeiska verken om världens historia såg på den med västerländska glasögon, en värld som ständigt utvecklades, lärde sig och tog nya kliv framåt men det betyder inte att man saknade insikt i andra civilisationer. Här fanns kunskap och Grekerna, Rom, Kina, o.s.v. och deras blomstertid respektive tillbakagång genom årtusenden. Det man ofta här förmedlade till läsaren var emellertid att när vi studerar historien finns här överallt ett mönster och en riktning framåt.

Offerteorin lanseras

Det fanns knappast tidigare i vår historia någon, någonstans, som ansåg att den starkes rätt inte gällde. Vad var det för fel att den mest framgångsrika civilisationen spred ut sig på andras bekostnad? Inte många höjde ögonbrynen när kulturer som Inka, Aztekerna, indianerna, o.s.v. fick ge vika när européerna spred ut sig.

Någon gång på 1960-talet lanserades istället offerteorin. Vi i väst hade inte vår framgång att tacka för vårt eget arbete utan vi hade fått den på bekostnad av andra. Vi var utsugare och om andra kulturer inte utvecklades väl eller hade problem så bar vi skulden för det. De forskare som kom att dominera detta fält var sällan historiker utan sociologer och politiska forskare.

Dessa forskare ansåg fortfarande att västerlandet hade kommit längst i utvecklingen och de hade också synen att en civilisation utvecklades steg för steg. Vad de argumenterade för var att vi nu skulle gottgöra våra synder genom att hjälpa mindre utvecklade länder och transferera våra värderingar, teknik, kapital, o.s.v. till dem för att de skulle kunna få samma utveckling.

Fallna illusioner

Detta sätt att tänka visade sig efter hand inte stämma. Trots massiva försök och hundratals, kanske tusentals, miljarder i olika former av stöd blev många länder fattigare och bara mer beroende av väst. Det som var menat som självhjälp blev i t.ex. Afrika istället ett biståndsberoende.

Bilden var dock inte entydig. Många länder i Asien kunde ta sig ur fattigdom på egen hand och genom handel med väst men i t.ex. Afrika fungerade det inte av någon anledning. Detta föranledde inte några vidare eftertankar utan man sökte nu felet i att vi hade påtvingat dem vår etnocentriska syn på utveckling. Nu skulle vi istället ge bistånd utan villkor. Gamla arvsynder skulle fortfarande betalas av.

Attacken mot väst

U-svängen från att hylla den västerländska civilisationen till att såga den hade dock bara börjat.

De som kanske mest förknippas med att ha brutit med idén om västerlandets överlägsenhet är Franz Boas (1858-1942). Boas är den som har ackrediterats med att ha gjort antropologin till vetenskap. Hans grundidé är att allt är relativt. Det finns ingen civilisation som är bättre än någon annan. Istället måste varje civilisation ses med neutrala ögon, ses likvärda och bedömas på egna meriter. Denna relativa syn kom sedan att allt mer dominera.

Hela iden om vad som ansågs vara framgång började nu ifrågasättas. Finns det verkligen några absoluta värden för vad som är framsteg, vackert och bra – är allting i själva verket inte relativt och i betraktarens ögon? Denna totala omsvängning skulle nu bara tillta till det patologiska läge vi befinner oss i idag där allt som tidigare ansågs självklart, naturligt och bra nu istället ska ifrågasättas, relativiseras och framställas som dåligt.

Allt är relativt

För 70 år sedan var det nog ingen som skulle ifrågasätta att Kungliga Biblioteket är en högre grad av utveckling än en hydda i djungeln, att ett kylskåp är bättre än att salta in och hänga på tork, att det finns två kön, att barnen blir trygga i en kärnfamilj, att en målning av Anders Zorn (1860-1920) är ett högre uttryck för konst än en toalettstol, att lägre skatter är bättre än högre, att politiska representanter ska företräda folket i landet, inte utländska medborgare, att det är fel att ljuga, att det är viktigt att vara hederlig och att göra rätt för sig, att hålla vad man lovar, o.s.v.

Allt detta är fortfarande en självklarhet för de flesta svenskar men inte längre för vårt korrupta politiska och mediala etablissemang. De driver hårdare och hårdare på i motsatt riktning. Allt det som tidigare var rätt och bra är nu fel och t.o.m. förknippat med ondska. Denna ondska har naturligtvis en skyldig och det är den vita hegemonin som pekas ut.

Slutsats

Fria Sidor inleder denna serie med att konstatera att den västerländska civilisationen, egentligen europeiska, där Sverige ingår som ett nordeuropeiskt land, befinner sig i ett allvarligt, dödligt, sjukdomstillstånd. Det är inte det vidt förgrenade nätverket av rötter som har börjat ruttna, istället är det någon som dödar det vackra trädet uppifrån. Eftersom rötterna lever och mår bra finns det fortfarande gott om livskraft kvar, åtminstone tillräckligt för att trädet, ännu, ska överleva, på sikt återhämta sig och växa ytterligare.

För att överleva behöver vi endast göra oss av med den korrupta, lögnaktiga politiska samt mediala klass som idag styr varje västland och dess medier. De som sett till att varje gren, varje blad nu angrips, antingen genom tillsättning av korrupta myndighetschefer, spridandet av lögner inom vetenskap och akademi eller genom massinvandring och mångkulturalism. Inget hindrar oss från att igen enkelt och naturligt kunna skilja det vackra från det fula, det goda från det onda och vad som framgång och tillbakagång. Detta är inga frågor som bygger på avancerade teorier utan på vanligt bondförnuft som alla besitter.

Vårt problem är egentligen inte massinvandringen, mångkulturen och dessa sjuka idéer om att det inte finns beständiga absoluta värden de flesta kan enas om, de är symptom, vårt störta problem är detta korrupta politiska och mediala etablissemang som tvingar dem på oss.

Karl Johansson