Ingen vet exakt hur många de är, men de senaste åren har Sverige fullkomligt svämmats över av tiggande romer från Rumänien och Bulgarien. 2014 uppgav Sydsvenskan att minst 600 romer tiggde här – för ett par månader sedan konstaterade regeringens utredare Martin Valfridsson att de var omkring 4 000.
Tiggarna sitter utanför varenda butik, inte bara i storstädernas centrum utan även i byar på landsbygden. Långt upp i norra Sverige, på bensinstationer mitt ute i ingenstans, möts kunderna av en tiggare som säger "Hej, hej!" medan han eller hon sträcker fram sin pappmugg.
För inte så länge sedan betraktades tiggeriet som utrotat i Sverige. 1964 togs det gamla tiggeriförbudet från 1847 bort – nu när det svenska Folkhemmet var så utbyggt att det inte längre fanns några fattiga människor, ansågs förbudet meningslöst. Ingen skulle någonsin behöva tigga längre. De som av olika anledningar inte kunde arbeta och försörja sig själva togs om hand via olika försäkringssystem. Svenskar som växte upp på 1960-, 1970- och 1980-talen hade aldrig sett en tiggare på de svenska gatorna.
Och så plötsligt förändrades allting. I dag är Stockholm, Malmö och Göteborg några av de mest tiggartäta städerna i Europa, och allt fler känner obehag inför de många gånger rätt aggressiva tiggarna.
Det började så smått 1995 när psykiatrireformen ledde till att mentalsjukhusen stängde och deras patienter slussades ut i verkligheten. Människor som varit institutionaliserade i många år, förväntades plötsligt klara sig själva med viss hjälp från myndigheter. Den goda tanken om att det inte var värdigt att förvara människor på mentalsjukhus år ut och år in, slog i många fall väldigt fel. Många av de tidigare patienterna kunde inte klara de krav som ställdes på dem, utan hamnade i drogmissbruk och till sist hemlöshet och tiggeri.
Tio år senare kom den verkliga tiggarvågen – romer från Rumänien och Bulgarien som just upptagits som medlemmar i Europeiska unionen, EU. Genom Schengen-avtalet har alla EU-medborgare rätt att vistas tre månader i ett annat EU-land. Om de inte fått arbete eller börjat studera efter denna tid är det meningen att de ska återvända, men eftersom ingen kontrollerar när människor korsar gränsen är det ingen som vet när de har överskridit sina tre månader.
En av de starkaste förespråkarna för att låta de gamla östeuropeiska länderna komma med i EU, var Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson. Under Sveriges första period som EU-ordförande (första halvåret 2001) drev han kraftfullt på för en utvidgning av unionen. Sverige hade tre mål: Enlargement, Employment, Environment (utvidgning, arbete, miljö). Dessa tre E:n präglade det svenska ordförandeskapet.
Redan 2004 kom Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern med i EU. Tre år senare även Bulgarien och Rumänien.
Men redan 2003 verkade Göran Persson ha fått kalla fötter –när han insåg att den fria rörligheten skulle kunna leda till det han kallade "social turism". Han föreslog därför övergångsregler innan fattiga länder som Bulgarien och Rumänien fullt ut kunde nyttja den fria rörligheten. I en intervju med Dagens Eko sa Persson: "Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva."
För detta uttalande fick han enorm kritik och utmålades praktiskt taget som rasist. I en riksdagsdebatt i början av 2004 sa exempelvis centerpartisten Agne Hansson: "Är det inte dags ... att be om ursäkt för retorik om social turism och att utmåla de nya medlemsländernas folk som snyltare."
Dåvarande partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, sa: "Vi ska inte prata om social turism. Vi ska inte tala om människor på ett sätt som diskriminerar dem jämfört med medborgare i de nuvarande EU-staterna. Det är faktiskt ett sätt att underblåsa främlingsfientlighet och rasism."
Drygt tio år senare har Göran Persson blivit sannspådd. De rumänska och bulgariska tiggarna kräver nu att de barn som följt med till Sverige ska få gå i skolan, de utnyttjar den fria svenska sjukvården för att föda barn, en del tandläkare ställer upp med gratis tandvård för dem och i en dom från Förvaltningsrätten 2014 slogs fast att EU-tiggare från Rumänien har rätt till svenskt socialbidrag.
Men det är inte bara bristen på förbud mot tiggeri och alla förmåner som gjort just Sverige så populärt bland tiggande romer, eller "utsatta EU-medborgare" som de numera kallas på politiskt korrekt svenska. Romerna insåg snabbt att svenskar blir väldigt illa berörda av fattiga människor och därför gärna lägger pengar i deras muggar. En typisk svensk inställning är: "Givetvis skulle ingen människa frivilligt förnedra sig till att tigga från andra, alla vill arbeta och försörja sig själva! Det är orättvist att vi har det så bra, när de har det så dåligt."
Problemet är att detta inte stämmer. Tiggeri har under århundraden varit en helt acceptabel födkrok för romer, och eftersom svenskarna är så givmilda tjänar de betydligt mer på att tigga i Sverige än att arbeta i hemlandet.
Etnologen Karl-Olov Arnstberg är kanske den svensk som forskat mest på den romska kulturen. I ett blogginlägg från augusti 2014 skrev han så här om det svenska synsättet på romer som offer:
"Ovanstående 'förståelsefilter' är allmänt spritt i Sverige, i synnerhet inom makt- och kultureliten. Jag har invändningar som etnolog och forskare om romer. I mitt språkbruk är detta ett etnocentriskt synsätt, baserat inte bara på okunnighet utan också på kunskapsfientlighet. Skulle jag använda mig av makt- och kulturelitens moraliserande språkbruk så är det dessutom djupt rasistiskt. Det målar nämligen upp romerna som offer. Om det handlar om offer, så måste det finnas förövare och förövarna är givetvis vi. Kanske inte precis och exakt du och jag och inte heller vi svenskar, men vi tillhör ett västerländskt folk som förtrycker och diskriminerar romer. Vi får således en bild där vi är där uppe (segrarna) och romerna där nere (förlorarna). Vi är bättre och dom är sämre. Grundtanken i rasism är just att vi som västerlänningar och svenskar är överlägsna (smartare) och romerna underlägsna (dummare). Om denna tankemodell med förövare och offer inte är rasistisk, så vet jag inte vad. Det kan tilläggas att bland romer är bilden spegelvänd. De betraktar sig själva som överlägsna och smarta medan gadjo (icke-zigenare) är dumma, godtrogna och lättlurade."
I Rumänien låter det ungefär likadant. I april 2015 intervjuade Sveriges Television Florin Ivanovici, direktör för hjälporganisationen Liv och ljus i Rumäniens huvudstad Bukarest. Han sa:
"Vår mycket starka rekommendation är att inte ge pengar till tiggare. Det förvandlar tiggeriet till ett yrke, barnen hemma i Rumänien överges och missar ofta skolan när föräldrarna är borta. Att ge [pengar] uppmuntrar till ett liv utan framtid; att flytta från land till land löser inte deras grundläggande problem."
Florin Ivanovici hade själv besökt Stockholm året innan och intervjuat sina romska landsmän:
"Vi intervjuade tiggare och nästan alla sa att de helst skulle vilja vara kvar i Rumänien om de kunde. Men många hävdade att det tjänade uppemot tusen euro per person och månad. Eftersom snittlönen i Rumänien är 4 000–5 000 kronor är det mera lönsamt att tigga i Sverige än att hitta en utkomst i Rumänien."
Många hävdar att tiggeriet är organiserat, att ligor värvar tiggare i Rumänien, skickar dem till Sverige, tilldelar dem ett gathörn och tar det mesta av pengarna. Men det tror inte Florin Ivanovici är så vanligt: "Romerna lever mycket nära varandra; om någon lyckas tigga ihop tusen euro per månad i Stockholm sprids nyheten snabbt i hembyn. Och det får fler att åka."
Men Sveriges största problem med de tiggande romerna är deras bosättningar. Romerna slår upp sina husvagnar i parker, skogsdungar eller ödetomter där de sedan lever i fullständig misär – åtminstone med svenska mått mätt.
Det största och mest uppmärksammade lägret fanns i Malmö. 2013 ockuperade romerna helt sonika en 9 200 kvadratmeter stor ödetomt i ett gammalt industriområde som ligger förhållandevis centralt. Detta blev början till en nästan två år lång process där Malmö stad prövade allt möjligt för att stänga det så kallade Sorgenfri-lägret.
Tomten ägs av en privatperson som planerade att bygga bostäder där. När romerna tog sig in på tomten, parkerade sina bilar och husvagnar och byggde skjul, gjorde fastighetsägaren en polisanmälan om olaga intrång. I många länder hade saken varit avgjord redan där – polisen hade kört bort ockupanterna och allt hade varit frid och fröjd. Så inte i Sverige.
För att människor ska kunna avhysas från bostäder (hur olagliga dessa än är) måste man anlita Kronofogden, och den myndigheten behöver i sin tur veta identiteten på alla som ska avhysas. Eftersom ingen av romerna hade, eller ville visa upp, någon legitimation kunde inget göras. Lägret växte (som mest bodde här ett par hundra personer), precis som Malmöbornas irritation över denna sanitära olägenhet. Här fanns inget rinnande vatten, och såväl sopbergen som högarna med mänsklig avföring växte för varje dag. Det var just de sanitära olägenheterna som till sist avgjorde saken. Miljönämnden skrev i det beslut som ledde till rivning av lägret i november 2015:
"Miljöförvaltningen har sedan tidigare förbjudit boende på den privata tomten. Den sanitära situationen på platsen medför allvarliga hälsorisker för dem som bor där och påverkar miljön runtomkring genom bland annat nedskräpning och rök från eldning."
Vid 4-tiden på morgonen 3 november förra året gick polisen in i lägret och började riva det med hjälp av grävmaskiner och kranbilar. Många av romerna hade då redan försvunnit därifrån, men de som var kvar tågade i protest mot stadshuset där de satt i flera dagar för att visa sitt missnöje. De fick högljutt stöd från ett antal vänsteraktivister som krävde att Malmö stad skulle ordna fram bostäder åt dem. Dagen efter rivningen städade kommunpersonal iklädda skyddsmasker upp i resterna av Sorgenfri-lägret.
"Det har varit en mycket svår sanitär situation. Det är svårt att tro att det har bott människor här", sa Jeanette Silow, avdelningschef för miljö- och hälsoskydd vid Malmö stad till Kvällsposten.
Förra året insåg regeringen att tiggarproblemet blivit så stort att man måste vidta åtgärder. De tillsatte juristen Martin Valfridsson som nationell tiggerisamordnare och1 februari i år presenterade han sin utredning. Valfridsson menar bland annat att Sverige inte ska anvisa särskilda boendeplatser för romerna:
"Om man upplåter kommunal eller privat mark uppstår i slutändan nya svårigheter. Samhället bidrar till att återupprätta de slumsamhällen vi frenetiskt har arbetat för att motarbeta i Sverige. Om man väljer att komma till Sverige måste man bo på ett lagligt sätt."
Han vill heller inte erbjuda skolgång åt de romska tiggarnas barn, och uppmanade svenskarna att inte lägga pengar i deras muggar: "Jag tror inte att det långsiktigt är det som hjälper individer ur djup fattigdom. Jag tror verkligen att pengarna gör bättre nytta hos organisationer i ursprungsländerna."
För den oinvigde kan det låta hjärtlöst att inte skänka pengar till människor som ser ut att leva i den yttersta misär, men så här skriver etnologen Karl-Olov Arnstberg:
"Vad man hjälper romerna med, när man lämnar sitt bidrag i deras framsträckta pappmuggar, är att vidmakthålla en situation som vi inte finner människovärdig. Det har stark likhet med att pinka på sig därför att man fryser. Det värmer lite, men löser bara för stunden problemet med att frysa. Pinkar man på sig tillräckligt ofta blir det dessutom ett "normalt" sätt att lösa frysandet på. Ja, jag vet att jag går ett steg för långt med denna metafor, men ungefär så fungerar det bland romer. De ändrar sitt ekonomiska försörjningsmönster först när det är absolut nödvändigt. Enkelt uttryckt: lönar sig tiggeriet blir de kvar i misären. Att ge en slant bidrar till en lösning på den mindre frågan: den akuta förbättringen. Samtidigt bidrar den till att permanenta den stora frågan: misären. Den som vill bidra till att romerna fortsätter att leva i misär skänker av sina småslantar. Det hjälper inte romerna men man har chansen att känna sig som en god människa."
Vad utredaren Valfridsson vill göra är inte lika konkret, det handlar mest om att låta länsstyrelsen i Stockholm ta på sig det nationella ansvaret för att få regionala lägesbilder, samla information och inrätta en rådgivningsfunktion. Redan sommaren 2015 skrev Sverige och Rumänien under ett samarbetsavtal som i princip går ut på att Sverige ska hjälpa Rumänien ekonomiskt, så att romerna får det bättre där och därmed avstår från att åka till Sverige och tigga. Ett liknande avtal slöts med Bulgarien 5 februari 2016.
Men är det sant att Rumänien och Bulgarien diskriminerar sina romska minoriteter? För ett par år sedan spred svenska medier bilden att romerna var gravt diskriminerade i sina hemländer och därför var "tvungna" att komma till Sverige och tigga. Sanningen är att romer har rätt till exakt samma välfärd som andra rumäner, men i detta postkommunistiska land har man varit noga med att bidrag ska vara tillfälliga och inte en livslång försörjning, och ställer därför krav på bidragstagarna.
Många hävdar också att EU förvärrade det romska problemet. Så länge Järnridån delade Europa kunde varken romer eller andra medborgare flytta till Väst, och faktum är att romerna gjorde en del framsteg under den kommunistiska eran. Deras barn tvingades gå i skolan, de fick rena hus där måste bo kvar och de sattes i arbete. När Östeuropa gjorde sig av med kommunismen behöll många länder en del program för att bekämpa kriminalitet och kringflackande bland romer. Barnen skulle till varje pris gå i skolan, man behöll en stor polistäthet i deras bostadsområden och var stenhårda mot barnäktenskap som är mycket vanligt i deras kultur.
Men så kom EUs höga representanter in i bilden och sa: Aja, baja! Man får inte behandla folk olika – det kallas rasism. Rumänien tvingades överge sina program för romerna – och sedan dess har antalet romska barnäktenskap skjutit i höjden. Från bara tre bortgifta barn under det bästa året 2006 till mer än 600 bortgifta romska barn de senaste åren.
EU tvingade också Rumänien att införa "positiv diskriminering" som ger romerna
företräde till arbete, skolor, bostäder etc. Dock är det ytterst sällsynt att romerna använder sig av dessa program, trots en aggressiv marknadsföring – samtidigt som tusentals mer kvalificerade icke-romer får stå tillbaka.
Förra året kom ett bulgariskt tv-team till Sverige och gjorde en dokumentärfilm om tiggarna. Där visades att det faktiskt finns människor som organiserar tiggarnas verksamhet, en av dem berättar öppet att han åtalats misstänkt för att ha utpressat en tiggare som inte levererade tillräckligt mycket pengar åt honom. Inför kamerorna berättade han hur han "ägde" fem gathörn i centrala Göteborg och att den bästa var platsen utanför Systembolaget. Där hade han placerat sin fru.
Förra året besökte ett bulgariskt tv-team Sverige för att göra en dokumentärfilm om tiggande romer från Bulgarien och Rumänien. |
Mannen förnekade i filmen att tiggarna jobbade för honom – de var ett team som delade pengarna lika. Hans roll var bara att skydda dem från de rumänska tiggarna, som annars "skulle slå och jaga bort bulgarerna". Han säger att tiggarna tjänar 400-500 kronor om dagen, och att de använder dem till mat, öl och cigaretter.
Reportern: "Är det inte bedrägeri att låtsas att ni är helt utfattiga samtidigt som pengarna går till öl och cigaretter?"
Mannen: "Nej, vi luras inte. Vi drar bara fördel av detta tillfälle."
Åtalet mot honom lades ner.
Gatestone Institute står bakom de artiklar som skrivits av Ingrid Carlqvist till dags dato, men har inte längre någon koppling till henne.