Du har säkert hört talas om Sveriges så kallade interneringsläger under andra världskriget, där kommunister, syndikalister, tyska desertörer m.fl. internerades. Men har du hört talas om de kommunistiska koncentrationsläger som Sveriges regering lät bygga på svensk mark, och som till slut bidrog till ett kommunistiskt massmord på ryska flyktingar?
Sveriges Hitlervänliga interneringsläger skapar rubriker än idag. 2009 kom boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga”, där man kan läsa att:
Under andra världskriget drev Socialstyrelsen en rad svenska koncentrationsläger där tusentals opålitliga utlänningar spärrades in. Bara ett fåtal av dessa läger var kända för allmänheten. Alla läger bevakades av beväpnade vakter.
Samma år skrev Sveriges Radio under rubriken ”Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger”:
I de så kallade ”slutna förläggningarna” sattes folk inte för vad de gjorde, utan för vad de var – till exempel antinazister … det fanns hela 14 koncentrationsläger runt om i landet. De första öppnades 1940, Långmora och Smedsbo i Dalarna. Minst lika dolt från allmänheten har Tage Erlanders inblandning i lägren varit. På den tiden var Erlander statssekreterare på socialdepartementet, bara några år senare skulle han bli Sveriges statsminister.
2010 gick Expressen så långt som att påstå, att ”Förintelsen var på väg till Sverige”. Enligt tidningen planerade Sverige bygga koncentrationsläger i Sjöbo och på Gotland, som skulle användas som förberedelse för att ”gasa” ihjäl judar i Auschwitz:
Koncentrationsläger, där judarna skulle förvaras innan deportationen till gasdöden i Auschwitz, skulle byggas i det hårt nazianstuckna Sjöbo och på Stora Karlsö söder om Gotland. I Sjöbo hade bygdens nazistiska bönder förberett sig genom att producera ritningarna till ett koncentrationsläger. Bönderna hade dessutom sågat upp timmer som de staplat vid en bondgård strax öster om Sjöbo.
Vad det däremot inte skrivs mycket om, är de ”ryssläger” som Sverige upprättade under samma tid för att tillfredsställa det kommunistiska Sovjetunionen.
Vid andra världskriget slut befann sig tusentals ryska flyktingar i Sverige, varav hälften kommit från Röda armén. Stalin såg dem som förrädare och krävde att de skulle interneras i läger, vilket också skedde.
Inte förrän i början av 2000-talet hävdes hemligstämpeln på den dossier om rysslägren som finns på Riksarkivet. Historikern Kenth Olsson är en av få personer som skrivit om denna mörka historia, som enligt Olsson ”i mer än 45 år varit okänt för den stora allmänheten”.
Det första rysslägret upprättades våren 1942 på Baggå herrgård i Västmanland. Några månader senare fanns det 82 sovjetryska medborgare i lägret. Fler läger följde sedan snabbt: Baggbron och Krampen i Västmanlands län, Aborrtjärn i Kopparbergs län, Storvreta i Uppsala län, Lisma herrgård i Huddinge och Byringe utanför Strängnäs. Dokument som rör de enskilda lägrens administration – framför allt de i Byringe och Lisma – ligger till fortfarande under hemligstämpel, vilket omöjliggör en detaljrekonstruktion av lägrens verksamheter.
Handlingarna på Riksarkivet belyser de sovjetiska myndigheternas övergrepp på flyktingarna samt de kommunistiska påtryckningar som utövades på den svenska regeringen. Sovjet tilläts ha sina egna vakter i lägren, hissa den kommunistiska Sovjetflaggan – samt sanktionera politiska mord på ”dåliga människor”.
Den sovjetiska lägerpersonalen tilläts utöva en påtaglig inre kontroll. Ett typexempel var lägret i Baggå, där den sovjetiske kommendanten och sju kommissarier kontrollerade de intagnas dagliga liv och verksamhet.
Ryssarna krävde att den ”dåliga människa” som mördats skulle begravas ”utan några ceremonier och i tysthet”. Rysslägeravtalet sanktionerade i realiteten att en främmande totalitär makt gavs legitimitet att bedriva politisk verksamhet bland flyktingar på svenskt territorium. Från svensk sida var man i praktiken oförmögen att skydda motsträviga lägerflyktingar mot övergrepp.
Även i Lisma-lägret styrde och ställde den sovjetiske lägerkommendanten och hans mannar efter behag. Enligt avtal hade man till och med ”officiell rättighet att varje dag hissa den sovjetryska flaggan vid lägret”, skriver Olsson.
Svenska medier ska ha medverkat till övergruppen genom att publicera konstlade ”idylliska” bilder från lägren. På så sätt hölls allmänheten ovetande om övergreppen och den mörka framtid som väntade flyktingarna.
De bilder vi har från 1940-talet visar leende och till det yttre nöjda lägerfångar. Utåt framställdes lägren närmast som idylliska härbärgen för krigströtta ryssar. Svenska tidningar publicerade foton på leende ryssar som om dagarna arbetade frivilligt under sång och skratt och om kvällarna spred glädje på orten med dansuppvisningar och gemyt.
Men de dokument som Kenth Olsson tagit del av, visar något helt annat. Totalt rör det sig om flera tusen handlingar, som, enligt Olsson, ger ”en mycket mörkare bild av deras tillvaro”.
En annan historiker som skrivit om Sveriges ryssläger är Hans Lundgren. I hans bok, ”Krampen: ryssläger i Sverige under andra världskriget”, kan man läsa:
När de kom till Sverige placerades de i förläggningar, till stora delar styrda av sovjetmakten. De kallades ryssläger och betraktades till och med som sovjetiska områden. Det största av dem fanns i Krampen utanför Skinnskatteberg. Stalin ansåg att dessa sovjetiska militärer var förrädare och ville straffa dem med nya arbetsläger eller döden.
Till slut transporterade Sverige tillbaka 2500 ryska flyktingar till Sovjet – trots att döden väntade. Kenth Olsson skriver att ”ett icke obetydligt antal av dem som lämnade Sverige avrättades, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i fångläger, sattes i tvångsarbete eller dömdes till inre exil”.
Sverige medverkade alltså i ett kommunistiskt massmord på flyktingar, som uppenbarligen riskerade dödas om de skickades tillbaka till Sovjet.