Sverige behöver mer yttrandefrihet – inte mindre

Hoten mot det fria ordet och den öppna debatten är många. Väpnade konflikter, långtgående antiterrorlagstiftning och nya möjligheter till digital övervakning av medborgare gör att tumskruvarna för press- och yttrandefrihet dras åt. Men det är inte alltid hoten är så uppenbara. Principen om yttrandefrihet är något som ständigt ifrågasätts – även i västländer där friheter haft ett starkt principiellt försvar.

Skotten mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris för snart exakt ett år sedan hann knappt tystna innan debattörer snubblande över varandra för att proklamera att yttrandefriheten behöver kvalificeras. Givetvis skulle man få säga vad som helst, menade man, sedan följde nästan alltid ett ”men” och en lång rad med begränsningar där yttrandefriheten beskrevs som problematisk för den ena eller den andra gruppen.

Kraven på att begränsa yttrandefriheten i Sverige kommer från personer med goda intentioner. Men goda intentioner räcker inte. Att luckra upp grundläggande principer riskerar att bli en björnkram. Det är just när det blåser som principerna är som viktigast.

Farlig väg

Att exempelvis utvidga en lagstiftning för att komma åt sina meningsmotståndare, hur illa man än tycker om dem, är ofta kontraproduktivt. Redan i 1930-talets England använde den brittiska vänstern sitt inflytande till att lagstifta så att fascisterna inte skulle få demonstrera – bara för att några år senare upptäcka, till stor förvåning, att samma lag användes mot dem själva.

Den här slentrianmässiga inställningen till yttrandefrihet är mycket farlig. Om vi själva inte är villiga att stå upp för våra principer så kan vi inte bli förvånade när de tas ifrån oss. De inskränkningar vi är villiga att göra i dag – givetvis för den goda sakens skull – kommer att bita oss i svansen i morgon. Det är inte rimligt att en subjektiv känsla av kränkthet ska få påverka någon annans rätt till yttrande, till exempel.

I stället behöver vi påminnas om varför yttrandefriheten är värd att försvara; vi behöver påminnas om varför yttrandefrihet är så viktigt att vi ska kräva mer av denna i stället för mindre.

Det ironiska är att yttrandefriheten aldrig är maktens verktyg. Etablissemanget har alltid mest att förlora på att få sin ställning ifrågasatt. Yttrandefriheten är en rättighet som inte behövs för människor som tycker ”rätt”. Det är en rättighet för dem som tycker ”fel”. I alla samhällen, inklusive de mest repressiva länderna i världen, finns en ”yttrandefrihet” för det som är accepterat och okontroversiellt.

Det riktiga måttet på hur väl en fungerande yttrandefrihet är, är hur vi behandlar dem som faller utanför mittfåran: provokatörerna, de politiskt extrema, satirikerna, de annorlunda, de jobbiga och de envisa. Det är lika sant i Kina, Iran och Eritrea som i Sverige.

Mer debatt är svaret

Försvaret för yttrandefriheten börjar i oss själva. För det räcker inte med att reservera sig rätten att säga vad man vill. Det följer också ett ansvar att respektera andras rätt att göra detsamma. Att låta någon åtnjuta sin yttrandefrihet betyder däremot inte att man måste ta allt som sägs på allvar, eller att vi okritiskt måste svälja varenda dumhet. Tvärt om, yttrandefriheten kommer med en plikt att kritiskt granska, bemöta och debattera. Svaret på vidriga yttranden bör vara fler yttranden – inte färre.

Det är i mötet mellan olika övertygelser som demokratin finner sin livsluft. Det är där vi får testa våra egna argument och påverka andra – och, vem vet, ibland kanske vi lär oss något på vägen? Yttrandefriheten kräver av oss att inte försöka tysta människor, vare sig med automatvapen eller lagar – men inte heller med social uteslutning, ilskna twittermobbar eller ohederlig etikettering.

Det är oerhört farligt att försöka institutionalisera sanningen och lagstifta om den goda smaken. Om man gör yttrandefrihet till ett privilegium – som måste förtjänas! – i stället för en rättighet – som vi alla har! – undergräver vi hela den demokratiska modellen.

Vi måste bygga ett ideal där vi, i stället för att leta efter tillfällen att bli förorättade och sedan kräva att någon blir tystad, respekterar andras yttrandefrihet såsom vi förväntar oss att andra ska respektera vår. Ibland innebär det att vi får finna våra idéer, trossystem och övertygelser ifrågasatta – eller till och med häcklade. Att leva i ett demokratiskt samhälle innebär att vi ibland måste skaka av oss och gå vidare. Principen om yttrandefrihet är viktigare än sårade känslor.

Yttrandefrihet nyckeln

Alla de goda värden som vi i dag tar för självklara började som en ohygglig provokation som skar rakt igenom uppfattningen om det som är acceptabelt. Oavsett om vi ser till styggelsen i att hävda att jorden inte är universums centrum, till kvinnors frigörelse, slaveriets avskaffande eller homosexuellas rättigheter så är yttrandefrihet nyckeln till att ens kunna diskutera frågorna.

Vi måste känna trygghet i att yttrandefrihet är den bästa garanten vi har för att goda idéer ska vinna över dåliga – liksom finna vila i förvissningen om att inget samhälle har gått under på grund av för mycket yttrandefrihet.

Jonathan Lundqvist

ordförande, Reportrar utan gränser, Sverige