Allra första gången jag satte min fot i London, i början av tjugoårsåldern, så fick jag ett adrenalinrus som varade under hela veckan jag var där. Efter det fanns det ingen annan plats som påverkade mig på samma sätt – inte Paris, inte Rom. Ja, Rom var den västerländska civilisationens vagga, och Paris en knytpunkt för västerländsk kultur – men Storbritannien var den plats där den engelsktalande världens värderingar, framför att en hängivelse till frihet, hade tagit form ordentligt. Utan Storbritannien hade det inte funnits någon amerikansk självständighetsdeklaration, ingen grundlag och inga grundläggande rättigheter.
Under senare år har Storbritannien dock kommit längre ifrån sitt frihetsengagemang. Utländska kritiker av islam, såsom den amerikanska akademikern Robert Spencer, och under en period även den holländska parlamentarikern Geert Wilders, har blivit bannlysta i landet. Nu har minst en framstående inhemsk kritiker av islam, Tommy Robinson, blivit trakasserad av polisen upprepade gånger, överkörd i rätten och lämnad utan skydd i fängelset där man har låtit honom bli grovt misshandlad av muslimska fångar. De brittiska myndigheterna ser uppenbarligen Robinson som en problemskapare, och vill inget hellre än att han ska sluta kämpa, lämna landet (precis som Ayaan Hirsi Ali lämnade Nederländerna) eller bli dödad av en jihadist (som i fallet med den holländska filmmakaren Theo van Gogh).
På fredagen, som det rapporterats om här igår, påbörjades ett nytt kapitel i Tommy Robinson-historien. Brittiska poliser avlägsnade honom från en gata i Leeds, där han i sin roll som medborgarjournalist höll på att livestreama en video på Facebook utanför en tingsrätt. I byggnaden pågick en rättegång med flera svaranden som åtalats för att ha varit medlemmar i ett så kallat "groominggäng". En grupp män, varav nästan alla muslimer, som på ett systematiskt sätt våldtog icke-muslimska barn, ibland hundratals, över en period på ett årtionde. Ett tusental tittare följde gripandet av Robinson i direktsändning på Facebook.
På bilden: Poliser avlägsnar Tommy Robbinson (i mitten) från en gata i Leeds, England, där han i sin roll som medborgarjournalist sände live på Facebook från tingsrätten. (Bildkälla: TommyRobinson.online videoskärmdump) |
Polisen såg snabbt till att dra Robinson inför rätta, där han utan att få tillgång till sin egen advokat dömdes till 13 månader bakom galler. Sedan transporterades han till Hull Prison.
Under tiden beordrade också domaren som dömde Robinson brittisk media att inte rapportera om detta fall. Nyhetstidningar som redan hade publicerat artiklar om hans gripande tog snabbt bort dem, eftersom de var rädda för att sprida Robinsons öde. Allt detta hände på samma dag.
En skenrättegång, och sedan order om munkavle. I Storbritannien, där våldtäktsmän har rätt till en ordentlig och rättvis rättegång, juridisk representation som de själva väljer ut, tillräckligt mycket tid att förbereda sig, samt rätt att släppas mot borgen mellan rättegångarna. Inga sådana rätter erbjöds dock till Tommy Robinson.
Den snabbhet med vilken orättvisan mättes ut till Tommy Robinson är häpnadsväckande. Nej, den är mer än så – den är fasansfull. Vid flera tillfällen under åren har jag personligen blivit utsatt för hot om islamistiskt våld. Jag har fått en kniv dragen mot mig av en ung gängmedlem, och blivit omringad av en grupp stridslystna män i djellaba utanför en radikal moské. Men det var inte skrämmande. Detta är skrämmande – denna yttersta kränkning av de grundläggande brittiska friheterna.
Ur ett perspektiv borde Robinsons blixtsnabba gripande, rättegång och frihetsberövande inte ha kommit som en överraskning. "Det har funnits en kampanj om att 'komma åt Tommy' – eller något liknande – ett bra tag", berättade en källa i Storbritannien som jag kallar för "L", en lördagsförmiddag.
Den uppenbara motiveringen för Robinsons gripande är att han redan fått en villkorlig dom utfärdad mot sig. I maj förra året greps han när han rapporterade från tingsrätten i Kent, där en rättegång mot en annan grupp muslimska ägde rum; även denna efter anklagelser om "grooming". Även denna arrest var orättfärdig. Men då fick Robinson i alla fall en villkorlig dom. Denna gång bestämdes det tydligen att den upprepade rapporteringen i sig från en annan tingsrätt var ett brott med tanke på hans villkorliga dom.
Den officiella cynismen här är uppenbar. L underströk det kraftigt: att i många fall, när rättegångarna mot ett av dessa "groominggäng" ägde rum, så stod släkt och vänner till svaranden utanför tingsrätten och "häcklade och skrämde upp" våldtäktsoffren och deras familjer. "Jag har tagit del av fall där barn så unga som fem år gamla har kastat stenar mot offrens familjer", sa L.
"Släktingarnas skrämseltaktiker har också gått ut på att gå runt och trakassera folk i deras hem." Hon har till och med hört talas om åtalssidans vittnen som har behövt polisskydd för att kunna gå på toaletten inne i ett tingshus. Naturligtvis rapporteras det sällan om dessa trakasserier, och det blir aldrig några påföljande straff.
En potentiellt positiv aspekt av detta hemska händelseförlopp är att det får folk att uppmärksamma saker som de borde ha lagt märke till tidigare. L noterade att många av hennes Twitterkontakter "twittrade att de inte nödvändigtvis stöttade Tommy generellt sett, men var förskräckta över att någon som rapporterade om dessa [grooming]brott blev gripen." En del av hennes bekanta är enligt henne "förbluffade och förtvivlade". På lördagen samlades tusentals Robinsonsupportrar för en demonstration i Westminster. Men kommer sådana offentliga protester göra någon skillnad? En brittisk före detta polis reagerade på Robinsons fängelsestraff med ett filmklipp där han uppmanade sina landsmän att inte bara marschera och demonstrera, utan också att ansluta sig till Marie Waters parti För Storbritannien, och göra samma sak för yttrandefriheten i Storbritannien som UKIP gjorde för att få ut britterna ut EU.
L hade ännu mer intressant information att dela med sig av. Medan Robinson straffas för att ha riktat uppmärksamheten mot muslimska våldtäktsgäng så lämnas Sikh Awareness Society, som också har rapporterat om dessa groomingrättegångar, ifred. "De är en gudagåva", sa L, "för de håller inte tillbaka, men samtidigt verkar de inte utsättas för samma skrämseltaktiker som Tommy." Brittisk polis skulle så klart inte våga gripa en skäggig man i turban. L nämnde också att en imam nyligen gripits, bara för att släppas av polisen efter att "en stor grupp anhängare krävt hans frigivning". Det var i alla fall en polis som erkände att imamen hade släppts fri för att det annars skulle ha blivit "kravaller i hela landet". L summerade de brittiska myndigheternas nuvarande hantering av den islamistiska situationen enligt följande: "De har tappat kontrollen ... och de riktar helt enkelt in sig på de som de tror kommer göra minst väsen av sig. Klassens mobbare har terroriserat läraren tillräckligt mycket för att han ska straffa alla de mobbade barnen."
Man antar att tjänstemännen tycker att sådana orättvisor på något sätt kommer att upprätthålla ordningen. Jag själv skulle inte vara så säker på den saken. Deltagarna i den där Westministerdemonstrationen under söndagen var arga. Hur många andra britter delar deras ilska? L uttryckte oro över att den stundande sommaren i Storbritannien kan bli ganska orolig. Tja, kanske är det bäst så.
Själv kan jag inte för mitt liv begripa varför inte en enda framstående eller mäktig individ i hela Storbritannien har trätt fram för att ifrågasätta felbehandlingen av Tommy Robinson – och därigenom stå upp för yttrandefriheten.
Består hela det brittiska etablissemanget av en mängd ynkryggar? Jag antar att vi får svaret på den frågan i sinom tid, om vi inte redan har det.
Bruce Bawer är författare av den nya romanen The Alhambra (Swamp Fox Editions). Hans bok While Europe Slept (2006) var en New York Times-bästsäljare och finalist i National Book Critics Circle Award. Hans övriga böcker inkluderar A Place at the Table (1993), Stealing Jesus (1997), Surrender (2009), och The Victims' Revolution (2012). Han är född och uppvuxen i New York och har bott i Europa sedan 1998.