Isil/Isis/IS-krigarna trotsar beskrivning, även om ”jihadistiska mördarseloter” torde fånga något av deras karaktär. Deras motståndare styckas i bitar, begravs levande, korsfästs eller marteras ihjäl på andra sätt. Kristna, yazidier och andra religiösa minoritetsgrupper ställs inför valet att konvertera till islam, fly eller dö. Mitt i detta ofattbara vansinne hör vi hur Koranens eviga ord (här i Mohammed Knut Bernströms översättning) reciteras liksom i rus:
De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande skall de få utstå ett outsägligt lidande; dock skall de som visar ånger innan ni har fått makt över dem skonas. (5:33–34)
Eller som det heter på ett annat ställe:
De som framhärdar i att förneka sanningen är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser ... om du besegrar dem i krig, gör då [din behandling av dem] till ett varnande exempel för dem som [vill] följa i deras spår; kanske kommer dessa att tänka sig för. (8:55–57)
Bedrövlig läsning, såklart, men vi bör inte dra förhastade slutsatser. I synnerhet inte om vi är kristna eller judar, ty vi får aldrig glömma att Bibeln stundtals överträffar Koranen i mördarselotisk frenesi.
Ett av de värsta exemplen återfinns i 4 Moseboken, kapitel 31. Gud befallde Mose att utkräva hämnd av midjaniterna. Mose tog sig an uppgiften och samlade ihop 12 000 stridsrustade män, som till en början troget utförde Herrens verk.”De tågade mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön.” (31:7) Men sedan tycks de ha veknat, ty de nöjde sig med att ta kvinnorna och barnen som gisslan. När Mose fick reda på vad som hade hänt upptändes han av vrede mot härens befäl och sade till dem: ”Har ni låtit alla kvinnorna leva!” (31:15) Sådan flathet var inte förenlig med Guds vilja, och Mose befallde dem att rätta till situationen:
Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del. (31:17–18)
Detta bibelord tål att begrunda, ty man vill inte riktigt tro sina ögon. De tillfångatagna midjanitiska mödrarna tvingades alltså först bevittna hur deras söner slaktades. Först därefter tycks de själva ha avrättats, förmodligen genomborrade med svärd eller spjut, väl medvetna om att deras döttrar skulle begagnas som sexslavar åt de israelitiska soldaterna.
Man bör alltså inte skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen. De flesta koranläsarna lyckas trots allt behålla vettet lika väl som de flesta andra människor, och de flesta bibelläsarna lyckas med samma sak, trots att deras heliga skrifter bitvis är mörkare än Koranens mörkaste passager.
Vilken slutsats bör vi då dra i stället? Det är ju ändå bortom rimligt tvivel att vissa koranverser, i kraft av att bokstavligen anses återge Guds oföränderliga ord, åtminstone delvis har bidragit till IS-milisens hänryckta brutalitet. Den blygsamma slutsatsen blir att Koranen, liksom Bibeln i än högre grad, innehåller vissa moraliskt förkastliga och potentiellt förödande passager. Problemet mer precist är att Gud ibland i de heliga skrifterna tillskrivs uttalanden och intentioner som Gud – om det finns någon (vilket jag själv tror) – omöjligen, aldrig någonsin, kan ha sagt eller avsett.
Denna blygsamma slutsats är dock på intet sätt okontroversiell. Att Guds ord skulle påstå felaktiga saker om Gud själv är knappast allmänt vedertaget inom de olika teistiska traditionerna. Allra minst, skulle jag tro, inom islam. Och det är just det som är problemet. Så länge Gud principiellt tänks kunna påbjuda korsfästelser eller etniska utrensningar eller andra vederstyggligheter så finns alltid risken att Gud även i praktiken används för att legitimera dylika ting.
Här har världens imamer, präster och rabbiner en särskilt viktig roll. Lösningen på problemet kan knappast vara att man inom skriftreligionerna förkastar föreställningen om Guds ord – även om vissa nyateistiska kritiker väl skulle anse att det vore ett steg i rätt riktning. Men de religiösa skriftlärda kan inte hålla fast vid idén att varje skriftord är inspirerat eller till och med dikterat av Gud samtidigt som man i sina predikningar noggrant undviker en del ställen och därmed i praktiken erkänner att vissa ord inte alls verkar särskilt inspirerade. De mörka passagerna måste färdas igenom med öppna ögon, och med all kraft måste guiderna inskärpa i resesällskapet att ingenting egentligen är som det ser ut.
Detta är dock en svår nöt att knäcka teologiskt: Hur håller man å ena sidan fast vid föreställningen om Guds ord och medger å andra sidan att Gud i Guds ord inte alltid framställs korrekt? En möjlighet är att tänka sig att de heliga texterna som helhet är Guds ord även om de i enskildheter vittnar falskt, liksom en pianokonsert som helhet kan vara lyckad även om vissa enskilda ackord skorrar illa. Det är dock klart att ett sådant lösningsförslag inte låter sig förenas med mer bokstavliga föreställningar om Guds ords ofelbarhet. Inom islam torde det vara dömt att misslyckas.
En annan möjlighet är att tolka de problematiska ställena metaforiskt i ljuset av andra mer uppbyggliga dito. Men även om detta naturligtvis är mycket bättre än att läsa dem bokstavligt måste man fråga sig hur lemlästnings- eller masslaktsmetaforer alls lämpar sig i sammanhanget.
En tredje, mer radikal möjlighet är att se de mörka passagerna som Guds sätt att främja kritiskt tänkande. Guds ord skulle då inte i första hand vara en bok för inlärning utan en bok för utvärdering, där läsarens uppgift är att själv nå fram till en värdig gudsbild. En fördel med ett sådant synsätt vore att det kan förenas även med rigorösa föreställningar om Skriftens ofelbarhet, om man nämligen med ”ofelbar” inte menar ”fri från falska påståenden” utan snarare ”formulerad exakt som Gud vill”.
Jag fruktar dock att många religiösa ledare väljer att förneka vår blygsamma slutsats snarare än att överväga dylika möjligheter. Herrens vägar är outgrundliga, kanske de säger, och vilka är väl vi att säga vad Gud kan och inte kan göra? Så vidhåller de att Gud i princip kan stå på tortyrbödlarnas och de etniska utrensarnas sida, fastän de själva ryser vid tanken på slikt barbari.
MARTIN LEMBKE
fil dr i religionsfilosofi Lunds universitet
Källa: https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skyll-inte-vanvett-pa-skrifterna_4062377.svd