Att människors okunskap och informationsunderläge utnyttjas av finanssektorn är ingen nyhet. Men att storbankerna dribblar bort personer med skrattretande argument är direkt stötande.
Det här händer i dagens banksverige 2017:
Min svärfar som fyllt 70 år ringer sin bank. Han ska ta ett lån på sin så gott som obelånade villa. Han har jobbat hela sitt liv och har en en okej pension. Dessutom har han varit en exemplarisk bankkund eftersom han har ett stort sparande i bankens fonder. Och då pratar jag om ett sparande som många vanliga svenskar förmodligen bara skulle kunna drömma om. Han har inte levt ett asketiskt liv på något sätt men inte heller haft några extravaganser utan sparat så fort han haft möjlighet. Och många bäckar små– ja, ni kan det där.
Så här långt går det inte säga annat än att han borde vara en drömkund för banken. Han har en stabil inkomst i form av sin pension, han har en förmögenhet eller så här: de tjänar bra med pengar på alla fondavgifter han betalar och nu ska de äntligen få tjäna lite pengar på att han lånar också. Villan kommer vara belånad till långt under 50 procent ( som Finansinspektionen har satt upp som en slags gräns för när ett lån börjar bli betydande och behöver börja betalas av).
Men det finns ett plump i protokollet. Problemet är att han inte bor i Stockholm eller någon annan av Sveriges storstäder heller för den delen. Han bor i ett mindre stad i Västra Götaland. Han erbjuds en rörlig ränta på 1,79 procent!
1,79 procent, ni läste rätt. Jag höll på att smälla av när han ringde och berättade. Du ska inte behöva betala mer än 1,2 procent sa jag och instruerade honom att ta en till förhandlingsrunda. Jag förklarade att banken skulle vara glad över att ha honom som kund och att han förtjänade bättre behandling efter alla år han varit lojal.
Men det är det här som är kruxet. Bankerna ger dig noll för att du varit en trogen kund genom åren. En ny kund som kommer in från gatan får bättre villkor än en som varit en just lojal kund. Han kom ingen vart. Eller ja ynka 0,1 procent ner till, men sen var det stopp. Jag funderade. Vad var det som gjorde att han skulle betala flera tusen mer än mig och mina vänner i storstaden för samma lån. Jag ringde upp Swedbanks kontorschef på orten. Och hennes svar fick mig att baxna: Du kan inte jämföra Stockholm med Falköping. Det är ingen som har så låga boräntor här. Det är en helt annan marknad här.
Det hon sa till mig var egentligen: Det finns ingen konkurrens här därför kan vi ta ut så här höga boräntor.
Swedbank är en nationell bank och upplåningen sker centralt. Det kostar inte banken mer att låna ut pengar till person utanför storstaden, ändå får dessa personer betala mycket mer för sina bolån. Det är inte rimligt och det är inte rätt. Dessa personer får knappast betala lägre fondavgifter till banken för att de råkar bo ute i landet. Där ska det tydligen vara lika för alla.
Att banker inte skäms när de drar en vals om storstad kontra landet är en gåta. Men det kanske man har slutat att göra när man tjänar över 6 miljarder på tre månader.